Idag åkte tatueringarna bort. Det som var kvar av dem. Äntligen.
Dottern har en adventskalender med små påsar som ser ut som små julklappssäckar. Varje dag ligger en present eller en lapp med en uppgift. Ibland har "nissarna" glömt att lägga något, men skyller då på att mucklorna (Pettson och Findus) varit där och busat. Så är det förstås inte nu i januari, utan så var det före jul. Såklart. Nu är ju inte adventskalendern "igång", även om jag ser nu att den faktiskt fortfarande sitter uppe.
I två av säckarna i adventskalendern före jul låg i alla fall tatueringar, såna där gnuggisar som barn har. Med sjörövarbilder. Tatueringar som hon längtat efter länge. Tatueringar som andra barn på dagis haft och som dottern tittat avundsjukt på. Tatueringar. De åkte på direkt. Såklart.
Sedan har de suttit där. Något annat har inte varit tänkbart. Dottern bestämde att de skulle sitta kvar och visas för mormor, famor, kusiner, kompisar, morfar, farfar, moster, faster, osv, osv. De skulle njutas av. Titta! Jag har tatooeringar. Lycka.
Men idag blev det slut. För allting har en ände, utom korven osv. Det gick inte längre. De såg förskräckliga ut. Trasiga. Avskavda. Fula. Och nu är de borta.
Hon har några oanvända kvar. De lär väl åka på imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.