Jorå, såatte.. det är det som är verkligheten..

På vägen hem idag fick jag ta del av en liten bit av verkligheten. I Verkligheten. I P3. Jag pratar så klart om radio, vad annars? Det handlade om ett social experiment, ett försök att provocera verkligheten. Att försöka bjuda in sig själv till sina grannar i det egna trapphuset. Och hur de reagerar. Det gick väl så där..

När jag lyssnade på Verkligheten började jag minnas hur det var när vi hyrde en av våra första lägenheter en sommar i Göteborg. För ganska många år sedan. I en annan verklighet. Ett annat liv. Men ändå inte.

Först skulle vi hyrt en annan lägenhet, i någon annan del av stan. Men han som hyrde ut sa så tydligt att ni får INTE ta ner någonting från väggarna och pekade på halvnakna tjejer på olika motorhuvar. Samantha Fox. Eller något åt det hållet. Lägenheten kändes sunkig. Han flinade. Och kändes också lite sunkig. Men det var något extra bra. Som säkert höjde hyran. TVÅ bokningslås till tvättstugan. Två. Superbra, tyckte han i alla fall. Vi åkte till en släkting. Ringde tillbaka. Tackade nej. Och har aldrig ångrat oss bittert, eller ens det minsta. Istället hamnade vi i släktingens kompis' mysiga tvåa. På översta våningen i ett landshövdingehus. Och det var just bara mysigt. Golvet sluttade och allt var.. charmigt. Vi två. Där.

Dagarna släntrades bort i stan ibland, vi fikade, flanerade, satt i lägenhetens fönster och tittade på barnen. Som lekte på gården. Åkte spårvagn eller låg på sängen och läste. Ibland Ottar, eller vilken det nu var. Vi var arbetslösa, men inte panka. Unga och kära. Och vi var där. Just där i kanten av det som är idag.

När vi flyttade in tjatade jag på min tjej/flickvän/sambo/numera fru att vi skulle gå runt i trapphuset och presentera oss. Berätta att vi var vi. Om de undrade. Vilka vi var. Jag minns inte riktigt, men tror att det var tre lägenheter till. I alla fall två som öppnades. I båda fallen såg de på oss som om vi var idioter. Tiggare. Religiösa fundamentalister. Eller bara helt enkelt två jävligt jobbiga, nya grannar som förhoppningsvis skulle gå snart. Men tydligen inte snart nog. Varför gör vi det här? frågade vi oss. Och gick upp till lägenheten och gjorde vad vi nu gjorde. Istället. Det fick räcka så.

Sommaren därpå, eller kanske året innan, hyrde vi ett studentrum några kvarter därifrån. Vi hyrde av en kompis som åkte hem. 15 kvadrat inklusive badrum. Gemensamt kök. Ibland mer gemensamt än man kunde önska. Sängen var 80 cm bred och där sov vi en hel sommar. Båda två. Tätt, tätt intill. På morgnarna klev vi upp tidigt och åkte till jobbet. Hon i en kommun norrut och jag i en stad åt öster. Hon gick upp vid fyra-tiden och jag omkring klockan fem. Inte alla morgnar, men många. Vi var fortfarande nykära. Vi var väldigt, väldigt trötta. Och vi var väldigt panka. Hela tiden. Och där. Där gick det inte - inte ens om det så gällde livet - att undvika de som bodde närmast. Att heja. Prata. Umgås. I köket om inte annat. Vi kan kalla det kontraster.

Idag, i den verklighet som är vår just nu, är sängen 100 cm bredare. Vi bekvämare. Fler. Grannarna pratar man med så där som man gör. Med grannar. Över häcken. På väg från bilen. På väg till bilen. När man skottar snö. Eller ska klippa gräs. Som man gör. I Villasverige.

Så olika det kan vara.

Och ibland lyssnar jag på verkligheten, i Verkligheten. Det är nästan alltid bra och särskilt gillar jag samtalen med trappuppgångarna, eller snarare de som bor där. Eller de som bor längs samma gata. Grannar. Vad gör du nu? Sedan flyter det på och man får ta del av en del av Sverige. Som man aldrig skulle fått annars. Ett slags "dokumentär light". Och då hamnar man ibland hos de nykära som hyr i andra hand och försöker säga hej till sina grannar. Men inte lyckas jättebra. Jag tror det i alla fall. Jag vill det. Och då är det så. Det är min tolkning. Av verkligheten.