04 december 2014

Visa lite jävla respekt och berätta vad det är NI vill

Får redan känslan av att den här valrörelsen kommer att bli ett enda tjafsande och käbblande om vem som gjort eller inte gjort vad, vem som är dummast och vem som egentligen orsakade regeringskrisen. Det känns inte lika mycket som att någon kommer att få veta vad partierna egentligen vill. På riktigt.


Är det konstigt att SD drar röster när man inte vet vad de andra partierna egentligen tänker göra i regeringsställning? Nej. Om det inte ges några raka och klara besked så är det inte konstigt att många väljer att rösta på ett missnöjesparti.

Det jag minns tydligast av förra valrörelsen är att Alliansen tjatade om att Stefan Löfven inte kunde presentera vilka han vill regera med. SD pratade om invandrare, Sjöstedt om vinster i välfärden och Fridolin hade en kolbit. I övrigt kan jag inte påstå att det gett så bestående minnen. Och det lilla jag minns är kanske helt felaktigt, men det är ändå så jag kommer ihåg det. Allt annat försvann i tjafs och käbbel. "Ni är dumma!" "Nej, ni är dummare!" "Men det var ni som började!" "Nähä" "Joho" "Nu berättar jag för mamma att du är dum!" Ungefär som hemma alltså, när barnen bråkar. De går på dagis.

Tänk om partiledarna för en gångs skull kunde säga att "Om vi vinner valet vill vi göra så här, så här och så här eftersom vi tycker så här och så här och så här. För dig betyder det..." osv. Så att man kan ta ställning till vad det är man VILL ha istället för vad det är man INTE vill ha. Det skulle vara så skönt att i huvudsak rösta FÖR någonting istället för att rösta EMOT någonting.

Så snälla partiledare, lyft den här valrörelsen till en något högre nivå. Om ni vill att vi väljare ska rösta fram er till regeringsställning kan ni väl också respektera oss så mycket att ni beter er som vuxna människor.

19 november 2014

Skol- och dagisfoton. Eller skräp för flera hundra?


Häromdagen damp det där sabla kuvertet med dagiskort ner i brevlådan. Samma sak varenda, jäkla år. Vi hade ändå försökt vara duktiga och avbeställa i tid på nätet eftersom de ju är SÅ JÄKLA DYRA. I år skulle vi bara ha gruppfoton från dagis och skolkatalog från skolan (det skulle ändå dra iväg på flera hundra). Så var det bestämt. Och därför avbeställde vi resten. Men av någon anledning missade vi att stoppa lilltjejens kort i tid och därför kom hela paketet med foton i alla tänkbara varianter. Stora, små, i färg och svartvitt. Glada miner och allvarliga. Fina. Men dyra.

Visst, det är bara att skicka tillbaka. Portot är redan betalt. Men det blir en extra grej att komma ihåg och risken är stor att vi missar att lägga korten på lådan i tid. Det är väl också hela affärsidén, men det irriterar. Fast det som verkligen retar mig är att de producerar kort som jag inte beställt och förväntar sig att jag ska betala flera hundra för dem - annars kastas de i soporna. Jag antar det i alla fall, att de slängs. För vad kan de annars göra av dem? Grymt resursslöseri. Smart affärsidé kanske, men grymt resursslöseri. Och faktiskt lite hånfullt, när man tänker efter.

Inser att det där med skol- och dagisfoton är lite samma som med ved. Den värmer flera gånger; först när man hugger, sen när man bär in och till sist när man eldar upp den. Fotona värmer inte, men gör en förbannad flera gånger; först när man får dem i brevlådan, sen när man måste få tillbaka dem i tid och sen varenda jäkla gång man tänker på dem.

03 november 2014

Så där sammanbitet så det gör ont i tänderna

Ibland får man ett halvt löfte om något väldigt bra, men det finns också en bisats om att det kan bli tvärtom. Och då lyckas man så ofta ignorera den där bisatsen. Totalt. Konstigt att det så ofta är just så.

Häromdagen fick jag ett halvt löfte och efter det kändes som att någon lyft mig i ett snöre så att ryggen blivit rakare och huvudet mer upprätt. Det blev liksom lite lättare allting och ljusare. Det var ett löfte om förändring och vårdoft i luften. Ett löfte som triggade tankar. Så idag fick jag beskedet att tyvärr, det blir inte så. D e t   b l i r   i n t e   s å . Och luften bara gick ur mig totalt. Någon klippte av snöret och jag säckade ihop. Regnet smattrade i höstleran. För den där bisatsen hade jag ju totalt missat. Eller valt att inte höra. Glömt bort. Konstigt det där.

Att man inte lär sig. Ropa inte hej och så vidare. Men så vill man ju inte visa sig slagen, utan biter samman käkarna och försöker pressa fram ett leende mellan skärande tänder. Det liknar mest en hemsk grimas. Nej, inte är jag bitter inte. Jag drar på mig stövlar och klafsar glatt vidare i leran i höstmörkret och ser framtiden an med tillförsikt. För imorgon känns nog allting bra igen. När man fått lite perspektiv.


01 november 2014

Lite jazz och tvättmaskinsljud i undanvåningen

Har precis kommit hem från minisemester med familjen och har dragit mig undan till de nedre delarna av huset. Undervåningen, eller undanvåningen kanske man ska kalla det. Sitter i något som en gång var tänkt att bli en arbetsplats, men hittills inte nått fram. Från rummet bredvid hörs tvättmaskinens tjatiga ljud som ett taskigt ackompanjemang till jazzen som smyger fram ur Spotify. Viktigast av allt, det är en stund ifred.

Det är konstigt att man kan bli så trött av semester. Det är väl det där med att man är så vansinnigt tätt inpå varandra hela tiden. Det blir liksom inga egenstunder. Inga långa i alla fall. Inte när man har småbarn. Det är ju grymt mysigt också och kul när ungarna blir exalterade hela tiden över små, ovanliga saker. Men nog fasen är det tröttande. För alla. Och nu när vi kom hem gick proppen ur varenda en.

På övervåningen ser de på film och något enstaka skratt sipprar ner. Det låter härligt. Får en bara sitta här en stund och vara lite egen och undan, så kommer en sig nog. Barnskratt är ju jäkligt helande och ger en extra dimension till både jazz och tvätt.

29 september 2014

Mammons lustar

Har lyckats lura mig själv till att jag kommer att börja blogga mycket mer om jag skaffar en chromebook. Vet egentligen att detta nog inte är helt sant. Verkligen inte. Ändå sitter jag nu här med en Acer c720 och skriver och har en sån där lyckokänsla i magen som man bara har när man precis öppnat sin julklapp, födelsedagspresent, lönekuvertet eller kylskåpet efter att någon annan varit och veckohandlat. Ungefär något sådant. Och för skams skull kan jag ju inte låta bli att skriva några rader.

Frugan retas och undrar om jag ska förvara den tillsammans med andra saker jag verkligen behövt köpa, men sedan inte använt så där superflitigt. Hoppas innerligt inte att den hamnar där. Den ska istället bli välanvänd. Det är i alla fall tanken och det är ju ändå tanken som räknas.

Själva köpandet tog dock sin tid. Som katten kring het gröt har jag snirklat runt näthandlarnas lockande sidor, väntat på lämpligt byte, beredd att hugga. Läst tester och läst tester och läst tester och sedan läst dem en gång till och så igen. Sett youtube-recensioner och försökt lista ut vilken jag egentligen behöver allra, allra mest. En Acer c720 eller en Asus c200. Till slut kom jag fram till att det nog var en Acer jag innerligt behövde. Och nu sitter jag alltså här. Och bloggar. För skams skull.

16 juli 2014

Ren njutning

Uppstånden igen ifrån de döda. Kanske ska man inte se det så dratmatiskt, men den här bloggen var i det närmaste död när jag hoppade på bloggutmaningen att blogga varje dag i 100 dagar. Nu, 102 dagar senare, skriver jag det hundrade inlägget. Har alltså bara missat två dagar, som jag sedan tagit igen. Känns helt underbart om jag får säga det själv.

Det är nästan så att det borde firas, men nöjer mig med att sitta framför Sagan om Ringen på TV4 och dricka hembryggt öl. Kan inte ta åt mig äran själv av ölet, det är fådda flaskor, men gott är det. Ganska starkt. Filmen har jag sett flera gånger förr, men den är bra. Riktigt bra.

Nu återstår det att se om jag fortsätter blogga när utmaningen är klar. Får hoppas att det blir så. Vi får väl se.


(dag 100)

Bland gamla sketna bytes

Hela kvällen försvann i tre gamla datorer. Gick upp i rök bara någonstans bland gamla dammiga bytes och glappande kontakter. Lite nojig vill jag radera det som finns på hårddiskarna innan vi lämnar bort dem för gott, men det finns en anledning till att vi ersatt dem. De är så sega att allting tar en hel evighet att göra, som att ladda ner ett program från nätet. Tugga-tugga-tugga-tugga... Så hänger sig datorn, måste börja om osv osv i evighet. Amen.

Snart ger jag upp.

(dag 99)

14 juli 2014

Teknikens under

Tänkte på det när jag åkte tåg med barnen idag. När jag var liten var tågen helt annorlunda. De var slamriga och inte jättebekväma, man fick ta lite mod till sig för att gå mellan vagnarna och toaletten var bara ett rör rakt ner på rälsen. Men ändå, vilken skillnad mot tågen som mina föräldrar åkte med när de var barn. Och även om man märkte hur standarden sakta förbättrades, var det ju omöjligt att tänka sig hur tågen skulle se ut och vara i framtiden. Dagens tåg är ju något helt annat och kan ju nästan inte jämföras på samma dag, även om de gamla var mycket charmigare.

Undrar om barnens upplevelse kommer att bli densamma när det gäller exempelvis tåg. Kommer dagens tåg att kännas som gamla och skramliga när de tänker tillbaka och jämför? Och all annan teknik? Sitter just nu och skriver på en iPad som är precis ny. Tänker att den kommer att vara skrattretande mossig om bara några år, men har svårt att föreställa mig vad som skulle kunna komma istället. Det visar sig så klart, men nuet är ändå nuet.

(dag 98)

13 juli 2014

Stortjejen röjer runt

Det var nästan skönt att få ett litet avbrott i värmeböljan och medan regnet öste ner utanför blev det storröjning inomhus. Stortjejens rum som grott igen allt mer kunde tömmas på nästan hälften av alla saker och kläder och nu känns det ganska normalt igen. Men det tog hela dagen så nu är man helt utslagen.

Ligger på soffan och håller ett halvt öga på fotbollen, men det känns lite som att det kvittar vem som vinner och då är det inte heller så spännande att titta. Men jag har salta pinnar, så jag klagar inte.

(dag 97)

12 juli 2014

En sån liten skit

Helt plötsligt slog det till och sen började det dunka och bulta i fingret och vidare upp i handen. Inte direkt, men ganska snart. Sedan slutade det inte att bulta på ett helt dygn. Och ändå kändes det bara löjligt - en liten smäll från en trädgren på ringfingernageln och sen så fånigt ont. Nyss fick jag loss en liten jäkla sticka - inte mer än ca 1 x 1 mm - och allt blev bra igen. Att en sån riktig liten skitsticka instucken under sidan av nageln kan irritera så. Löjligt.

(dag 96)

11 juli 2014

I väntan på en glassbil

Jag hatade den där glassbilsmelodin ett tag. Tut-tut-i-le-tut tut-tut-i-le-tut tut-tut tut-tut tut-tut. Eller hata kanske är att ta i, för det var ju inte så att jag sprang ut med borrmaskin så fort jag hörde den. Men ett tag drog den alltid igång sin melodi när den körde förbi utanför vårat fönster samtidigt som vår äldsta dotter precis hade somnat. Då svor jag inombords. Hon var kanske ett eller två eller tre år på den tiden.

Sedan dess har vi flyttat och hon är inte lika lättstörd. Inte de andra heller och jag tänker inte så mycket på den där melodin när jag hör den. Men ungarna däremot, när de är vakna. Trots att vi aldrig brukar köpa kommenterar de jämt melodin när de hör den eka över samhället. Så idag bestämde vi oss för att köpa och kollade på hemsidan när den skulle komma till vår gata och gick ut och väntade. Och väntade. Och väntade. Vi hann spela fotboll och basket. Cykla och köra några skottkärror med ris. Väntade och väntade. Plötsligt gick tjuvlarmet på en grannes hus längre ner på gatan och några andra grannar kom rusande för att fånga den eventuella tjuven - som visade sig vara husinnehavaren själv som glömt att stänga av i tid. Sedan väntade vi lite till medan vi hörde glassbilens melodi bli mer och mer avlägsen.

Den hade glömt bort vår gata. Eller bara struntat i den. Jag tror aldrig någon köper här på vår gata, så jag förstår att chauffören. Det har liksom varit meningslöst. Vi har visserligen köpt förut, men bara en gång. För tre år sedan. Så det känns svårt att begära för mycket.

Barnen fick gå in och spisa drömmar istället. Först såna vi bakat och nu såna som John Blund serverar. Nästa gång kanske vi ringer bilen för att höra om den kommer. Om ett par år eller så.

(dag 95)

10 juli 2014

Värmen och kylan

Idag var det läge för trädgårdshäng för hela familjen och för att ha det lite lugnare och svalare tog jag en tur för att skaffa ny barnpool. Den gamla slängdes förra året och någon ny har det inte blivit förrän nu. Passade även på att handla mat i storköpet och det är konstigt att jag inte är kvar där än. Svalt och skönt. Har nog aldrig gått runt så mycket i onödan.

Hemma igen tog det nog en halvtimma, minst, att pumpa upp poolen - men poppis blev den. Och det var ju liksom huvudsaken.

(dag 94)

Glömsk

Kanske är det värmen, kanske något annat, men jag har i alla fall glömt att blogga "idag". Otroligt varm dag som till största del tillbringades på stranden, vilket följdes upp med ett par timmar i källaren för att kyla ner oss. Märks i alla fall att värmen tar på humöret hos både stora och små.

Så kan det vara. 

Nu har jag visst glömt att gå och lägga mig. 

(dag 93)

08 juli 2014

001, 002, 003... 999

Stortjejen har fått igång sina föräldrar att vara med och samla registreringsnummer - den där idiotiska leken när man som ett fån letar siffror från 001 till 999. Hade aldrig tänkt att börja, men är nu uppe på 008, dvs söker 009. Det går väl sådär kan man säga. Frugan läste om någon som det tagit drygt 14 år för att hitta alla nummer. 14 år.

(dag 92)

07 juli 2014

Återträffen light

För snart ett år sen skrev jag om när jag träffade en kompis för första gången på 19 år och det kändes ungefär som att det var någon månad sedan vi träffats förra gången, men under tiden hade båda hunnit skaffa familj mm mm. Nu har det hänt något liknande, men i ett mindre format eller vad man nu säger.

Det var nästan två år sedan jag träffade en av mina närmsta kompisar, det har bara blivit så dessvärre. Idag var det dags att träffas igen och det kändes precis som förut och som om det var högst en månad sedan vi sågs. Men det var alltså två år sedan och under den tiden har hunnit skaffa en fru och fått ett barn. Det är så konstigt egentligen att man kan känna så, dvs att man känner sig så nära någon trots att man missat så viktiga händelser i den personens liv. Men det är också väldigt, väldigt skönt att det kan fungera på det viset. Hoppfullt på något sätt. I alla fall för mig som är urdålig på att hålla kontakten med folk.

(dag 92)

06 juli 2014

Årets första bad

Det är bara att erkänna. Det blev en sen badpremiär i år - väldigt sen. Men nu är det gjort i alla fall.

Konstigt det där. Antingen blir det väldigt tidigt eller väldigt sent. Sällan har jag premiär på en tidpunkt som kan tyckas normalt, vad nu det är. Och ja, premiären blev i havet. 

(dag 91)

05 juli 2014

Blogg vs ps3

Har totalt förträngt det där med bloggande idag och nu har jag precis laddat in ett lånat NHL13 i PS3n. Nog sagt om det.

(dag 90)

04 juli 2014

Barnspärrens tid är (nästan) förbi

Idag var en stor dag hemma hos oss. I alla fall tycker jag det. Idag var nämligen dagen då barnspärrarna togs bort från nästan alla skåp och lådor i köket. Lilltjejen är inte så extremt liten längre och får nu tillgång till det som bara vi andra kommit åt tidigare. Förutom skåpet med mikron (finns ju inget roligare än att köra en tom mikro tycker vissa) och skafferilådorna.

Frågan är nu hur länge det tar innan man slutar famla efter spärren så fort man öppnar en låda. Några dagar? Veckor? Månader? Eller år? Det känns i alla fall stort.

(dag 89)

Portad från bibblan, men inte fri

Våren som gick var det nog för mycket i huvudet för jag glömde allt möjligt. Hela tiden. En sak som var stört omöjlig att komma ihåg var låneböcker. Både att låna om och att återlämna i tid fallerade. Därför kom en del brev med påminnelser och skulden med förseningsavgifter växte sakta. Till slut passerades den magiska gränsen på 100 kronor och kortet spärrades. Suck.

Tro inte att jag tycker att det är något hedersamt att vara skyldig just bibblan pengar. Bibliotek är ju helt fantastiska inrättningar som vi måste värna om att bevara, oavsett vad min hundring tillför. Dessutom är det ju så att den som är satt i skuld är icke fri, eller hur var det Persson sa? Återigen börjar jag i alla fall fundera på att ett eventuellt medlemskap i Tankspriddas riksförbund kanske inte skulle vara helt fel i alla fall.

Igår sökte jag efter bok på bibblan via nätet. Den var utlånad så jag tänkte ställa mig i kö. Men det gick så klart inte eftersom lånekortet spärrats. Om jag ändå kommit ihåg att betala och få tillbaka mitt kort. Imorgon är det kanske läge med en utflykt dit tillsammans med barnen så att jag kan betala min skuld och bli betrodd att låna igen. Ska bara komma ihåg att kolla om de har öppet först.

(dag 88)

03 juli 2014

Som Melker sa

Idag bar det av hemåt igen efter en veckas inrikes semester och resan var lång. Vi hade räknat med bortåt nio timmars restid, men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Ibland kan det ju gå fortare, men oftast tvärtom. Idag var en sån dag, dvs en tvärtom-dag. Vi hamnade efter den ena bilen efter den andra som körde "långt" under hastighetsbegränsningen, dvs var det 100 så körde de 90 och var det 80 körde de 65-70 osv. Det är klart att man ska ju inte stressa genom livet, men har man nio timmars bilresa framför sig i normal takt så känns det lite onödigt lyxigt att ligga och masa fram efter vägarna.

Efter ca 2,5 timmar blev mellankillen åksjuk och spydde. Det ledde till klädbyte och avtorkning högt och lågt. Och lång paus så klart. Sedan dags att åka ut på vägen igen lagom för att se en timmertransport puttra förbi med uppsamlad karavan bakom. Kommande 5 mil snittade därför på ca 70 istället för 100.

Lite senare hände en liten kissolycka - visserligen utanför bilen - men ändå klädbyte som följd. Ideligen nya långsamkörande bilar som inte gick att ta sig förbi. En del av underhållningen - stortjejens surfplatta - laddade ur och gick inte att ladda upp igen. Sedan återkommande bråk mellan de två minsta blandat med skratt, sång, lekar och prat.

Det hela gick egentligen grymt bra och ungarna var hur duktiga som helst, men hemma i huset var vi först 12,5 timmar efter avresa. 12,5. Föräldrarna dödströtta och barnen - som sovit långa pass - hur pigga som helst. Nu sover de i alla fall. Imorgon får nog bilen stå.

(dag 87)

01 juli 2014

Korkbössor och husvagnar

Trist på sätt och vis, men nu är det sista natten i husvagn för den här gången. Sover otroligt gott och tystnaden är total, men det sista beror nog mest på omgivningen.

Mellankillen fick i alla fall ärva kusinens korkpistol idag. Saligheten i hans ansiktsuttryck går inte att beskriva med ord.

(dag 86)

30 juni 2014

Mot slutet

Känns konstigt att närma sig slutet på den här bloggutmaningen, dvs att skriva inlägg 100 dagar i rad - från att ha varit en blogg i dödsryckningar. Känns väldigt bra. Något annat som skulle känts bra var om man kunnat åka till Almedalen. Hade varit riktigt kul. Kanske kan det bli ett annat år, man vet aldrig. Vad jag däremot vet är att jag inte gillar är att skriva på en padda. Måste leta fram bluetoothtangentbordet. Anteckna gärna ;)

(dag 85)

29 juni 2014

Regn på vitt husvagnstak

Ett lätt regn på taket av en husvagn är otroligt lugnande och rofyllt. Ganska snart sover alla barn och om en stund även båda deras föräldrar. Endast bloggaren är ännu vaken.

(dag 84)

Trötthet vs övertrötthet

Konstigt att det känns som att jobbiga saker alltid inträffar när man själv är som minst tålig. Hela kvällen har lilltjejen gjort allt för att inte somna och jag har suttit med henne i en soffa där hon korvat runt högt och lågt. Försökt hålla henne still och lugnat ner, men hon har effektivt motarbetat sömnen. Själv har jag tittat i kors och känt att jag måste få sova snart. När frugan tog över började jag nicka i soffan direkt. Nu tunga ögonlock som snart får stängas. Sov gott.

(dag 83)

28 juni 2014

Husvagnsfuskare

Ligger och ska somna i en husvagn. Utanför total tystnad och härinne hörs bara barnens lugna andetag. Kylan är lite påträngande där ute, men vagnen är välisolerad och värmesystemet är på. Så vi har det riktigt bra. Ser att det står en kaffebryggare på en hylla, men morgonkaffet tar vi därinne hos släktingarna istället. I deras hus. För vi fuskcampar. Vi sover i en lånad husvagn i släktingarnas trädgård och just nu är det rätt lagom. Lagom nivå och samtidigt lagom för att återskapa ett gammalt sug att skaffa en egen vagn. Imorgon är imorgon och då får vi se hur det känns med den saken.

(dag 82)

26 juni 2014

Fotbollen och något som kallas VM

Okej, jag erkänner. Jag kan inte uppbåda något som ens liknar intresse för fotbolls-VM. Har suttit med och tittat lite på fotboll nu två kvällar i rad och så här efteråt kan jag inte ens säga vilka lag som spelat. Än mindre hur det gått. Kanske kan bli spännande med finalen så småningom, men det är tveksamt. Annat var det -94(?) när vi grävde guld. Se det kallar jag ett VM det.

(dag 81)

25 juni 2014

Vackert land

Nöjer mig idag med att konstatera vilket otroligt vackert land vi bor i. Åker genom skogar, över fält, utmed vattendrag och längs blommande vägrenar. Den som vill sätter nu på just den låten med Bo Kaspers eller Öppna landskap med Ulf Lundell, så förstår ni vad jag och de andra gubbarna menar.

(dag 80)

24 juni 2014

Helt fast


Laddade hem ett spel till telefonen för ett tag sedan, Infinity blade 2, och jag är helt fast. Man är någon slags riddare och går bara runt och slåss mot en massa onaturliga krigare för att nå fram till Hemlighetsmakaren(?) eller vad hen nu kallas. Längs vägen förblir man så klart bättre och får bättre vapen o rustning, men så mycket mer verkar inte hända. Allt går i cirklar. Ändå helt och hållet fast. Suck.

(dag 79)

23 juni 2014

Den stora tomheten

Ibland finns det hur mycket idéer i huvudet som helst om vad man ska skriva om och ibland är det bara helt tomt. Eller, i alla fall finns inget som man vill lägga ut på bloggen. Idag är en sån dag. Tomhet.

(dag 78)

22 juni 2014

Flykten från campingen...

... eller ibland känner man sig bara jäkligt gammal, trött och tråkig.

Planen var att mysa på camping två nätter, bara slappa och känna hur ledigheten omslöt en på det allra behagligaste sätt medan man småfirade midsommar bland en massa andra barnfamiljer. Både frugan och jag var så in i bomben trötta att vi tänkte att på en camping kan barnen gå runt och upptäcka själva, leka och ha det gott utan allt för mycket inblandning från oss. Så vi packade in alla i bilen, drog mot den utsedda campingen och kom fram så småningom. Det var tält som gällde och därför fanns det platser kvar. Annars hade det nog varit kört. Så här i retrospektiv hade det kanske varit lika bra.

Tältplatserna var ganska små, men det var å andra sidan alla platser. Trångbott kan man kalla det. Man hamnade nästan skavfötters med grannen. Och barnen var uppstissade och vi var alla hungriga, alltså inte bästa förutsättningarna för att sätta upp tält. Lite slitande i tältduken blev det ändå innan vi övergick till att äta och ännu viktigare dricka kaffe. Sen kom tältet ändå upp och vi gled sakta in i den där mysiga, slöa lunken. På ett ungefär. Intalade vi oss.

Framåt kvällen dags för läggning av barn, bland annat en treåring som ju längre dagen led ville göra allt mer tvärtom. Visa sin egen vilja. Bestämma. Det var frugans tur att hantera läggning, så jag och stortjejen drog iväg och tog en cache, tittade ut över havet och pratade om livets väsentligheter. Tillbaka igen hade lilltjejen inte somnat. Snarare tvärtom. Det var som att ha ett energiknippe i tältet. Varenda cell var speedad till det yttersta. Mellankillen hade däremot slocknat och ganska snart somnade även stortjejen, men lilltjejen... Hon sprang runt, ropade, skrattade, busade, drog i dragkedjor, sparkade på tältduken osv osv osv. Vid halv elva-elva slocknade den lilla damen äntligen ganska nöjt efter ett storgräl med först sin mamma och sen sin pappa och efter att ha gjort allt för att väcka syskonen och även driva oss föräldrar till vansinne.

Midsommar till trots - vi var alltså själva ganska slut och ville stupa i säng. Vi hade i och för sig sett fram emot att sitta uppe och läsa, prata, ta en öl, men nu var vi som sagt slut. Att sova var ett väldigt bra alternativ. Då satte trafiken igång på allvar utanför tältet. "Alla" andra ungar på campingen for runt som galningar på sparkcyklar kors och tvärs medan föräldrarna blev allt mer salongsberusade och högljudda. Gubben med husvagnen bredvid vårt tält gick runt och ropade efter sin hund. Varv på varv runt vagnen, ropandes, ropandes, ropandes med fylleröst tills man själv ville skrika HÅLL KÄFTEN GUBBJÄVEL! vilket man inte gjorde. Istället låg man och teg och frös så man skakade för det var den kallaste midsommarkvällen i mannaminne.

(Otroligt vad detta låter positivt och roligt.)

Äntligen somnade man ändå för att en stund senare vakna av tjejgänget som skrattade ikapp 10 meter bort. Pratandes, skrattandes, pratandes, skrattandes och man frös lite till, lyssnade, frös, lyssnade, frös, skakade. Domnade slutligen bort för att vakna av lilltjejen som i sin tur vaknat och börjat gråta och nu grät otröstligt. Grät och grät och grät och grät. Högre och högre och högre. Trösta, krama, klappa och till slut...

När hon slutligen somnat kunde man själv inte somna för nu var det om möjligt ÄNNU kallare. Ungarna låg i varma sovsäckar, men jag och frugan hade idiotiskt nog tunna sovtäcken och det var fasen inte rätt val. Vet inte om det var kölden som gjorde att man domnade bort eller överlevnadsinstinkten som fick en att ändå somna till slut, men nästa gång man vaknade var det morgon. Totalt stel och ledbruten bröt man sig upp i sittande ställning. En stund senare gick det att ta sig ut ur tältet och in i verkligheten igen. Om möjligt ännu tröttare än kvällen innan.

Ganska snabbt kom vi överens om att inte en enda natt till. Enough is enough. Så att frukosten åts och sen började vi packa ihop. Först sakta och sedan allt snabbare, för det kom oväder. Det var som om någon penslat svart färg över himlen så mörk var den och det mörka kom närmre och närmre. Vi packade så att svetten lackade medan åska började mullra och blixtar sköt kors och tvärt över himlen. Tältet revs och rullades ihop, allt stuvades in i bilen och åskan dundrade i nejden. Precis när sista sakerna lastats in och vi hoppat efter föll de första tunga regndropparna och en halv minut senare slog regnet mot bilrutan. Vi hann. Och vi hade valt rätt.

Hemma igen kändes det riktigt bra. Vi packade in och gled därefter själva in i en lugn, slapp semesterlunk. Borta kan det vara som det är. Ibland är hemma ändå bäst.

(dag 77)

21 juni 2014

Teaser

Hade tänkt att skriva om vår oplanerade flykt idag, men det får nog bli imorgon istället. Tre barn, två vuxna, köld, skrik och skärande blixtar. Ungefär det kommer det att handla om i alla fall. Om det nu blir ett sånt inlägg, förstås.

(dag 76)

20 juni 2014

Batterisnål midsommar

Firar midsommar på en camping. I tält. Och det är dåligt med eluttag så det gäller att spara på mobilens batteri. Hoppas du har en bra midsommar!

(dag 75)

19 juni 2014

Semestern och han som kallas gudfadern

Fick sätta upp semesterlappen idag, du vet den där man understryker att man inte kommer tillbaka förrän om flera, flera veckor. Många, härligt lediga veckor. Oskrivna dagar. In your face! Jag formulerade mig kanske inte riktigt så - ska vi säga - direkt, men du förstår tankegången. Det känns i alla fall underbart bra att få ledigt ett tag.

Och semestern kunde ju inte börja på bättre sätt. Regn, regn, regn. Och jag menar det faktiskt. Börjar det med regn så borde det ju liksom bara bli bättre och bättre allt eftersom. Lugnare, soligare och varmare. Sommar. Semester. Underbart. Firar i alla fall lite lätt med ett glas rött, il Conte Montepulciano d'Abruzzo, och sista delen i Gudfadern-trilogin. Det är en grymt bra trilogi. Film när den är som bäst. Grymt bra. Vinet var inte så dumt det heller. Märkt med EU-blomman. Och riktigt gott. Jag är ingen vinkännare, så häng mig inte om jag har fel.

Men när vi ändå är inne på det där med blommor och blad - imorgon förväntas nog dans kring midsommarstången, den där fallossymbolen som en del ser det som. Det får gå det med. Vi säger så, så länge.

(dag 74)

18 juni 2014

Somna en treåring

Vissa kvällar är bara jobbigare än andra. Exempelvis de när man själv är för trött och treåringen gör allt för att inte somna. Verkligen jobbar på det. Påfrestningen på humöret... Men till slut så går ju även det projektet. Till slut alltså.

(Dag 73)

17 juni 2014

När man minns raketost...

Jag minns hur vi satt i köket i parhuset när jag var liten och hur mina föräldrar skar raketost. I masonitdörren bakom min plats fanns två rejäla hål; ett från när min storasyster vägt på stolen, vält baklänges och slagit i huvudet och ett från när jag senare gjort samma sak. På en av köksbänkarna stod en kobratelefon och på spisplattorna låg bruna plåtlock. Det kan hända att de bruna plåtlocken dök upp långt senare i vårt nya hus och att kobratelefonen inte alls var någon kobratelefon, men raketosten och hålen i dörren är jag alldeles säker på.

Nu läser jag i Svd att raketosten försvann 1979. Då la man ner tillverkningen. Och det känns så himla länge sen så att det nästan är orimligt. Men då hade vi redan flyttat, till huset där spislocken kanske dök upp på riktigt och där det inte fanns några hål i dörrarna. Och där minns jag nog inte någon raketost. Eller jag vet inte så noga.

Det finns annan nostalgi också som inte försvunnit. Det får en inte att känna sig lika gammal.

(dag 72)

16 juni 2014

Det kliar utav helvete

Får väl vara glad så länge man undviker de allvarligare smittorna och jag har så klart vaccinerat mig. Försöker ändå skydda mig, men rätt var det är så slår de till ändå. Det handlar så klart om fästingar. Vad trodde du?

Är en sån där person som fästingarna tycker väldigt mycket om, dessvärre. Väldigt mycket. De biter sig fast och sörplar i sig blod och trots att jag brukar hitta dem snabbt och plocka bort dem lika fort, så kommer alltid det där envetna kliandet. Det kliar och kliar och kliar och kliar så jag tror att jag ska bli tokig. Kliar i sömnen och river upp sår. Och det känns som att det aldrig vill sluta.

Har aldrig haft någon fästingburen sjukdom vad jag vet och är glad så länge jag slipper. Vet de som drabbats och det är inte kul. Inte alls. Men vad är oddsen för att få det? Tja, borde ju hänga samman med hur ofta man blir biten. Och var man bor. Just nu kliar det i alla fall på armen och magen och det är så tröttsamt. Varför kan de inte nöja sig med att sörpla? Måste de dessutom vara sadister och plåga en så?

(dag 71)

15 juni 2014

Jagar man dåtiden?


Har precis återsett en av de bästa filmer som gjorts; Gudfadern. Marlon Brando är ju så bra så att man ryser och Al Pacino gör också en riktigt, riktigt stark roll. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur det är att vara skådis och göra vad som kanske är ens livs roll så tidigt. Om man kan lita på Wikipedia så var Pacino 32 år när filmen kom 1972. Undrar om han känner själv att han kommit i närheten senare. Visst har han gjort andra filmer, men ändå. 

Och hur är det med de som var med i exempelvis Sagan om Ringen-trilogin? Alla kanske inte gjorde sitt livs roll, men troligen sitt livs mest storslagna filmer.

Så vad händer sen? Jagar man en ny peak genom hela sitt liv, eller nöjer man sig och kör vidare på sitt goda rykte? Hursomhelst är filmen grymt bra. Ska nu titta på tvåan, som också är väldigt bra, men inte når riktigt lika långt. Om jag minns rätt.

(dag 70)

14 juni 2014

Grilla, man kan grilllllaa...


När vi grillar kommer jag alltid att tänka på sketchen med Hassan som gick i P3 för hur länge sedan som helst. Som idag. Det var för övrigt helt perfekt väder för att grrrriiiillllllaaaa.

Det kan man ju också göra. Grilla. 

(Dag 69)

13 juni 2014

PS3-kväll

Barnet i mig har parkerat mig framför ps3 ikväll och jag har inte kunnat säga emot. Tar mig inte härifrån, trots att spelet inte ens är särskilt kul. Gör ett avbrott för att skriva ett inlägg här och hoppas att barnet ska tröttna. Det känns som att det lyckats.

(Dag 68)

12 juni 2014

Småsnickare med myror i brallan

Det var skolavslutning idag med sånger, stolta föräldrar och småsyskon med myror i brallorna. Det sista handlade i alla fall om de två minsta i vår familj som inte kunde sitta stil en sekund utan klättrade upp och ner i kyrkbänkarna. Suckade och stönade för att det aldrig tog slut, redan innan det börjat. Det hör nästan till.

Prästen pratade om att barnen inte alls är vår framtid utan vår nutid och han har ju alldeles rätt. Dessa klättrande, suckande och leksugna barn är ju nutiden. Vad tråkigt det skulle vara annars! Grått, stelt och vuxet. Det gäller att komma ihåg det.

Hemma blev det i alla fall marängsviss med jordgubbar, även om snickarfesten blev inställd. Istället hade vi övnings-snickarfest. Den viktigaste deltagaren - morfar - var nämligen sjuk, så den riktiga snickarfesten fick skjutas på obestämd framtid. Så istället för att snickra vapenskåp snickrade vi på kojan. Hela dagen. Sågade, spikade och skruvade. En av de gamla lagerhyllorna som stått lagrad i källaren, i väntan på att användas för lagring, byggdes om till kojstaket. Så den går nog aldrig att laga.

Vi får se om det blir en riktig snickarfest så småningom när morfar frisknat till. Vi får nog köpa nya jordgubbar tills dess.

(dag 67)

11 juni 2014

Marängsvissen och vapenskåpet

Sitter åter vid datorn senare än jag skulle lagt mig, kläder som barnen ska ha på äldsta dotterns skolavslutning imorgon är inte strukna och hungrig är jag. Det sista tänker jag snart göra något åt.

Efter skolavslutningen ska vi i alla fall ha snickarkalas. Det har mellankillen bestämt och då finns det liksom inte i sinnevärlden att det inte ska vara så. Först ska vi fira avslutning och sommarlov med marängsviss och någonstans där övergår kalaset till att vara ett snickarkalas. Så är det bara.

Mellankillens plan är att vi ska snickra ett skåp till hans vapen. Vad det är för vapen vet jag inte, men det visar sig väl. Själv är jag inte jättepigg på att snickra vapenskåp så jag kommer att lobba starkt för att att vi ska snickra en stege till kojan istället. Må starkast vilja vinna. Eller, ungefär där inser jag att jag nog redan är besegrad.

Nu macka.

(dag 66)

10 juni 2014

Flashback vid mjölkkylen

Ett av mina första jobb var ett helgjobb i en ICA-butik där jag bland annat ansvarade för att fylla på i kyldisken. Ärligt talat inget vidare ställe att jobba på, men det berodde mest på chefen som var en rätt tjurig typ. Fick nog jobbet enbart för att han kände min pappa, eller snarare för att min pappa kände honom. Annars hade jag nog aldrig hamnat där.

Idag, mer än 20 år senare, kan jag fortfarande få en flashback till det jobbet när jag öppnar dörren till en kyldisk. Senast idag. Det är den där speciella lukten av spilld mjölk som torkats upp lite slarvigt. Eller vad det nu är för lukt. Speciell är den i alla fall. Som lukten av en tidsmaskin.

(dag 65)

09 juni 2014

Klimatfrågan i riksdagen

Lyssnar på klimatpolitisk debatt i riksdagen från idag och tänker att en del säger väldigt kloka saker och andra säger väldigt korkade saker. Sedan finns det en väldigt spridning däremellan. Och spännande är det.

(dag 64)

08 juni 2014

Den stora tröttheten rullar in

Hotell. Det en lyx jag unnar mig rätt sällan, men visst är det grymt skönt att få komma bort till ngt annat ibland. Något okänt. Och hotellfrukost är ju ett grymt bra sätt att börja dagen på.

Däremot undrar jag varför det ibland kan vara så svårt att somna på hotell. Inte alltid, men ibland. Så var det här gången och därför känns det som att jag skulle behöva ledigt några dagar - inte jobba imorgon. För att vila upp mig. Men det går inte.

Sitter och gäspar på tåget och den stora tröttheten börjar slå till.

(Dag 63)

07 juni 2014

Lite som bakis, men utan allt det "roliga"

Stod och lyssnade igår. I några timmar. I solen. Men glömde dricka vatten, eller i alla fall så mycket som man borde. Idag grym huvudvärk och nästan samma magkänsla och allmänna kroppsdegenerering som vid baksmälla. Hur trist är inte det. Iofs var det grymt bra, viktigt och intressant det som sades, men om man ska känna sig bakis vill man ju ha förtjänat det eller hur man nu ska säga. Å andra sidan kanske man sparade hjärnceller. Man får se det från den positiva sidan.

(Dag 62)

06 juni 2014

Sitter på ett tåg

I bakhuvudet rullar Eva Dahlgrens gamla låt Fotspår. Eller i alla fall början av den. Om och om igen.

"Sitter på ett tåg som egentligen borde gått i går, men bättre en dag för sent, än ett helt liv i ovisshet"

Finns väl ingen konkret anledning mer än att jag just sitter på ett tåg och kanske att jag är på väg mot en helg som handlar om klimatet. Och när det gäller klimatåtgärder och klimatpolitik så kan man ju på sätt och vis se det som ett tåg som egentligen skulle gått igår. Om man med igår räknar för länge sedan. Nu är vi redan sent ute. Väldigt sent.

(#blogg100 dag 61)

05 juni 2014

Sån där jobbig kväll

Ingen vidare kväll. Bråkat med barnen eftersom alla varit övertrötta - även jag. Hängt evighetstvätt - sån där med 307 strumpor. Städat köket - sånt där nedkladdat. Nu dags att sova sig till ett bättre humör.

(dag 60)

04 juni 2014

Sa du tankspridd?

Blir ibland lite orolig för mig själv, som när jag hittar papper på skrivbordet som jag borde sett till att få vidare för länge sedan, men totalt glömt bort. Eller när man lovar att kolla någonting så fort man kommit tillbaka till sin arbetsplats, men väl där en halv minut senare så är det som bortblåst. Eller när man ska handla en enda sak och irrar runt planlöst i affären för att komma hem med tio saker - men inte den rätta.

Eller som idag, när jag pratade i telefon med en som undrade om jag fått en blankett med posten och jag sa tvärsäkert nej. Flera gånger. Vad konstigt, sa hon. Ja det var konstigt, sa jag. Jättekonstigt. Innan jag såg att den låg framför mig på bordet. Där jag lagt den själv. Eller vänta lite nu, här ligger den visst. Det känns som att man har lite för många bollar i luften då. En aning så där.

Än så länge kommer jag ihåg att ta mig hem i alla fall och har ännu inte glömt att hämta barnen på dagis TA I TRÄ! Men det är väl bara en tidsfråga. Tittar ut genom fönstret och inser att det där som skulle gjorts i trädgården för flera veckor sedan totalt glömts bort. Det också.

Det är kanske dags för medlemskap nu i Tankspriddas Riksförbund, men glömmer ju alltid bort att ansöka.

Lämna gärna en kommentar om du känner igen dig. Och kommer ihåg.

(#blogg100 dag 59)

03 juni 2014

Grov misshandel av en lagg

Det finns några saker som är helt förbjudna. Totalt. Exempelvis slå ner okända människor på stan, invadera andra länder, sno gamla tanters handväskor och diska gjutjärnsstekpannor i diskmaskinen. Det där sista brottet har jag nyss gjort mig skyldig till. Två gånger.

Hittade en pannkakslagg på Myrorna och kunde bara inte låta bli att köpa. Har varit sugen länge på att skaffa en ny, men inte riktigt kunnat motivera det för mig själv. Men så fanns den här på en hylla, i jättefint skick. För 85 kronor. Kunde inte låta bli. Men så började jag känna lite nogrannare i den och det kändes inte helt hundra procent fräscht, utan snarare tvärtom. Så jag började skrubba. Och skrubba. Krafsa och skrubba. För att till slut ta det drastiska beslutet att diska den i diskmaskinen. Jag vet, det är kanske inte så upprörande för de flesta - men för vissa är det en dödssynd. Själv insåg jag att det inte skulle funka att steka i den utan viss obehagskänsla. Om den inte varit helt ren vill säga.

Nydiskad så var den fräschare, men ändå fanns det spår av många, många, många års användning. Nu menar jag inte patina, utan ett lager inbränd pannkakssmet som inte lossnat. Så jag skrubbade, skrubbade och skrubbade igen innan jag stoppade in den i diskmaskinen en gång till. Grov misshandel.

Resultatet blev i alla fall att det inte fanns ett uns kvar av gamla rester från någon man inte känner till. Ingen obehagskänsla. Och nu handlar det om att istället bygga upp. Smörja, smörja, smörja. Hoppas att den blir perfekt så klart. Men annars, vad är väl 85 kronor i det här sammanhanget?

Någon dag blir det i alla fall pannkakor.

(dag 58)

02 juni 2014

Öl och överblommade syrener

Sommaren utanför är helt underbar. Otrolig. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera över den. Minns att syrenerna brukade blomma vid skolavslutningen när jag var barn. Nu har de redan blommat över. Utanför står flädern redan i full blom. Det kanske inte är extremt tidigt, men det känns ändå som att det skulle vara det. Undrar över hur det kommer att se ut om tio, tjugo, trettio och fyrtio år. När blommar syrenen då? Hur är klimatet?

Tankarna vandrar precis som de vill och hamnar hos Hasse & Tage:



(dag 57)

01 juni 2014

140 tecken

Ibland är twitter så underbart. Eller för det mesta. Det ligger något tilltalande i det där korta, koncisa. 140 tecken. Det blir så lätt att kittla, reta, locka. Men så ibland blir det så väldigt svart eller vitt. Så onyanserat och begränsat. Platt. Och ibland märker man till sin förvåning att ens eget inlägg dras iväg åt ett helt annat håll än man kunnat ana. Det lever sitt eget liv medan man själv gör något annat - tvättar, lagar mat, städar, leker med barn - så att man senare upptäcker att ens eget twitteralias varit med i en diskussion i vilken man egentligen aldrig deltagit. Som att det levt ett eget liv i ett sammanhang man inte kunnat förutse. Att då skriva ett nytt inlägg som någon sorts svar blir lätt fel. Dåraktigt försöker man få in så mycket som möjligt på dessa 140 tecken om vad man egentligen tycker, så att ingen ska tro att man tycker något annat. Något sånt där onyanserat. Men resultatet blir bara platt. Ett svammel i en diskussion som sedan länge är avslutad. En diskussion som föddes i en tweet som inte behövde försvaras, för den gällde bara en liten procent av en skärva av ett gram av verkligheten. Ändå vill man ju svara någonting, så man svamlar och trycker på skicka, trots att det sannolikt är bättre att inte svara något alls. För diskussionen var redan över och bortglömd. (1313 tecken)

Men kanske är det bara jag som tänker så. (41 tecken)

Som om någon egentligen bryr sig om vad man skriver på twitter. På riktigt. (75 tecken)

Missade förresten att skriva igår så det blev ännu ett litet avbrott i #blogg100. Men det spelar ingen roll, för mitt primära syfte med att delta har aldrig varit att lyckas skriva 100 inlägg i en helt obruten tidslinje, utan att hitta tillbaka till bloggandet. Och det har jag gjort. Känns så himla kul! (304 tecken)

(dag 56)

30 maj 2014

Gladkonst

Vissa konstuttryck blir man nästan alltid glad av, t.ex stickgraffiti. Hur underbart är det inte att se lyktstolpar värmas av stickade plagg och andra annars trista miljöer lysas upp av stickningar i glada färger. Grymt häftigt.

Såg denna på en tur till Västerås. Bara som exempel.

(dag 55)

29 maj 2014

När inspiration och batteri tryter

Vråltrött och saknar inspiration. Dessutom är batteriet nära noll på telefonen, så jag avslutar där och skriver mer en annan dag. Punkt.

(dag 54)

28 maj 2014

Sömnproblem

Att sova eller inte sova. När vi åker bil händer det ofta att ungarna somnar. I alla fall de två minsta. Det kan straffa sig, som nu. Mellankillen vrider och vänder på sig och vi provar allt från att äta till att lyssna på saga och godnattvisor, men inget funkar. Men snart somnar nog hans pappa på kuppen.

(dag 53)

27 maj 2014

Gubbgoogling och mockaskor

Egentligen är det helt otroligt med nätet. Vad man än behöver svar på så finns det, för det verkar alltid som att någon ställt samma fråga tidigare. Vilket i sig kan vara ganska underligt.

För en så där 20 år sedan var man tvungen att ringa någon gammal släkting som kanske kunde tänkas ha ett hum, eller så gällde det att hitta rätt hylla på bibblan. Eller gubbgoogla, även om uttrycket inte fanns då. Men nu finns alltså svaren därute på nätet. Till och med på vad det innebär att just gubbgoogla.
Var tvungen att veta hur man snyggar till ett par mockaskor och nästan direkt hamnade jag på Herrskobloggen och där fanns lösningen. Klockrent. Om det sedan verkligen hade visat sig vara mockaskor jag skulle snygga till hade det varit ännu bättre, men när jag läste lite noggrannare inuti skorna visade det sig vara fusk. Såklart. Det kan ju inte bli rätt jämt.

Men nu veta jag i alla fall hur man snyggar till ett par mockaskor. Bara en sån sak.

(dag 52)

26 maj 2014

Var tionde vill att vi ska vara motmänniskor

Det är så fruktansvärt svårt att ta in att nästan 10 procent av de som röstade i EU-valet valde att rösta på Sverigedemokraterna. Att var tionde person som gick till valurnorna la sin röst på ett parti som är högerextremt och söker samarbete med likasinnade i Europa. Det går inte att ta in. Att ett parti som skyller allt på invandringen lyckas locka så många röster går inte att ta in.

Mångkultur berikar. Att människor kommer hit och för med sig kunskap, erfarenheter och arbetskraft berikar. Vi klarar oss inte utan dem. Att vi har möjlighet att åka ut i världen och dela med oss av vår kunskap, erfarenhet och arbetskraft berikar också. Både oss själva och dem vi möter. Det handlar om att ge och få. Att lära. Att delta. Och vad man än tycker om invandring så måste man se att det handlar om människor. Medmänniskor och inte motmänniskor. Människor som söker sig någon annanstans i förhoppningen om ett bättre liv. Ofta i brist på alternativ. Människor som du och jag, men som bara råkade ha oturen att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Det kunde varit du. Tänk på det en stund.

Vi har råd att vara medmänniskor.

Men valet visade alltså att var tionde väljare vill att vi ska vara motmänniskor. Vad är det som är svenskt och demokratiskt med det?

(dag 51)

25 maj 2014

Feminismen och klimatet är vinnare

Nöjer mig med att konstatera idag att det ser ut att ha gått mycket bra för både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ i EU-valet. På så sätt finns det ju ändå hopp om framtiden. Nu finns såväl klimatet som jämställdhetsfrågorna tydligt på agendan.

(dag 50)

24 maj 2014

Nu ska jag raljera lite inför #EUvalet

Undrar hur många olika forskningsområden det finns egentligen och hur många inriktningar inom varje område. Oändligt. Ändå kan man ju undra över att inte fler forskar på att odla tomater i rymden. Det borde ju vara en av de inriktningar som känns som allra, allra viktigast för hela forskarkåren. För vad är väl forskning inriktat på exempelvis cancer eller klimatfrågor när man kan lösa de riktiga problemen - dvs hur alla stackars astronauter ska få tillgång till riktigt färska tomater.

Lyssnar på Vetenskapsradions senaste veckomagasin och där pratar man just om tomatodling i rymden. Man ska på fullaste allvar prova att odla tomater under samma tyngdkraftsförhållanden som på månen respektive Mars, bland annat för att man någon gång i framtiden planerar att skicka människor till Mars. Tänk om de stackarna var tvungna att åka utan tomater.

Men har vi ingen annan nytta av detta då? Jo, man berättar i programmet att en annan del av experimentet kan bli användbart på jorden när det gäller att rena vatten. På så sätt skulle systemet kunna användas i kris- eller katastrofområden, om de ändras lite. En av forskarna säger också att filtren som används vid odlingen skulle kunna användas till att rena vatten överallt där det är vattenbrist. På riktigt allvar tycker jag att det där med att kunna rena vatten låter superbra, men kan inte låta bli att lite försiktigt fundera på om man inte kunde satsa på det där med reningen utan att ta omvägen över Mars. Liksom satsa resurserna direkt på de lite mer akuta frågorna.

Planerna på rymdfärder till Mars där färska tomater är prio nummer ett får mig i alla fall helt osökt att tänka på den här gamla reklamfilmen. Inte för att det finns någon annan koppling än just framtiden, men ändå:



Annars kan man ju rösta imorgon på något parti som faktiskt på riktigt bryr sig om vad som händer med klimatet och då kanske - om vi har väldig, väldigt tur - vår egen planet har en framtid där människan inte likt Noak MÅSTE fylla en ark eller ett rymdskepp och flytta till Mars. Det är ju i och för sig också bara en tanke. Men det förstås, då kanske man forskar fram tomatodling i rymden nästan helt i onödan. Vad jobbigt.

(dag 49)

23 maj 2014

Det där med #EUvalet

Hade tänkt försöka skriva något djuplodande om varför man ska rösta i EU-valet, men fastnar i EU-debatten i SVT istället. Nöjer mig med att säga att om du bryr dig om klimatet, det växande stöveltrampet, jämställdhet, asylfrågor, dina barns framtid, maten du äter, våra hav, djurhållning osv, osv, osv. RÖSTA RÖSTA RÖSTA RÖSTA!!!!

(#blogg100 dag 48)

22 maj 2014

Värmen

Känns otroligt. Klockan är över tio och bakdörren står på vid gavel, utan att det märks. Kvällskonsert i trädtopparna och en geting som ännu sakta surrar utanför ett av fönstren. Underbart.
(dag 47)

21 maj 2014

Och som det kliar...

Det finns några små kryp som jag har mycket svårt att se något som helst värde med; fästingar. Otäcka, lömska, sjukdomsbärande och parasiterande odjur, om man nu får dra det så långt. Det går också att hålla på en stund till och dra det betydligt längre.

Hade årets andra fästing häromdagen. De två minsta och jag hade varit på upptäcksfärd i skogen bakom huset och sett en massa spännande träd, stenar och myror. Men med oss hem fick vi inte bara roliga minnen utan även massor av små fästingar på både kläder och skor. Jag menar verkligen massor. I och för sig ganska snabbt avhjälpt - nya kläder och inspektion medan de gamla och skorna åkte in i frysen. Men ändå. Obehagskänslan!

Och hur noga vi än tittade så nog sjutton satt där en fästing i knävecket dagen efter. En liten en som man knappt ens kunde se, men det räckte. För sen har det kliat och kliat och kliat så jag tror jag blir galen. Kli, kli, kli. Fästingjävlar alltså, jag har som sagt svårt att se något som helst värde med dem.

(dag 46)

20 maj 2014

Torka

Idag är det riktig torka på bloggidéer så jag nöjer mig med att sätta punkt här.

(dag 45)

19 maj 2014

Rätt var det är så smäller det

Ni vet när det hänger i luften och man vet att när som helst smäller det. Pang bara. Sån där smäll så att ljuset slocknar. Riktigt så blev det inte idag, men det kändes som att det var på väg. Istället mullrade det i närområdet och ljuset blinkade till några gånger. Sladdar drogs ur. Inte för att jag vet om det egentligen behövs, utan kanske mer en ryggmärgsgrej.

Sen kom regnet som en befrielse och lilltjejen tog bort händerna från öronen och ropade förtjust att "Nu kom regnet. Mycket det regnar!" Strax efter slocknade ändå något. Nämligen mellankillen i soffan och stortjejen tittade ut en stund innan spelet på surfplattan lockade henne tillbaka.

En timma tidigare hade vi suttit på trappan och ätit glass. Det svänger snabbt. Och själv tänkte jag att det här är sista glassen jag äter på länge, länge eftersom nu måste det till en bättre livsstil. Tror visserligen att jag tänkte så häromdagen också när jag åt det där godiset och en annan dag när vi åt chips. Det kanske är en process.

Men rätt var det är smäller det till, det där med motivation till sundare liv. Jag räknar med det. Eller hoppas i alla fall. Pang bara.

(dag 44)

18 maj 2014

Lekstugor och ofärdiga projekt

Våra projekt drar gärna ut på tiden. Först pratar vi om dem i evighet, sedan går vi och känner på dem innan vi pratar lite till. Tar en paus. Börjar så smått, kanske stannar av och sätter sedan igång igen. Det tar tid helt enkelt.

Hos grannen däremot har man byggt en lekstuga. Visserligen byggsats, men ändå. De började i morse och nu är den klar med papp på taket. Tröstar mig med att den ska målas också, men det är nog snart gjort. Vet ju inte hur länge de diskuterat och värkt på projektet i och för sig, men ändå.

Kanske dags att ta tag i den där trädkojan barnen pratat om ett bra tag.

(dag 43)

17 maj 2014

Typ feministisk miljökämpe

Det här med val och vad man ska rösta på. För och emot. Magkänsla, hjärta, kunskap och taktik. Kryssa eller inte. Det kan vara mycket som spelar in. Men att rösta är ju en självklarhet.

Och att blint följa vad en valkompass säger ska man ju inte, men antingen brukar de kunna hjälpa en på traven eller bekräfta vad man redan visste. Sällan är överraskningen total, eller ens där, Men det är ändå lite kul. Inför EU-valet har jag provat Aftonbladets valkompass och den verkar se mig som en slags feministisk miljökämpe. Är inte förvånad, men däremot var det spännande att se vilka kandidater vars åsikter man liknade mest. I alla fall i de 30 frågor som kompassen tog upp. Det gav en funderare. Faktiskt. Att mina åsikter stämde minst överens med SD-kandidaternas förvånade mig inte alls.

Så nu får man alltså grunna en stund på om man ska kryssa och i så fall vem. Det var det där med magkänsla, hjärta och kunskap i rätt mix. Taktikval går bort. Men att rösta är självklart. Om man vill värna om demokrati, vill säga.

(#blogg100 dag 42)

16 maj 2014

Helg, helg, helg...

Här borde det följa en lång beskrivning om vart man ska gå, med vem för att ösa fram till morgontimmarna. Men jag är pappa till tre, varav två dagisbarn så jag är så himla glad över det enkla faktum att det nu är helg, man kan kasta sig i soffan, zappa, ta en öl och bara varva ner.

Det enda som kunde varit bättre i detta nu var om det fanns något bra att titta på, men man kan inte få allt. Det måste finnas lite kvar att drömma om också.

Och resten av er - be careful out there!

(#blogg100 dag 41)

15 maj 2014

På väg och tåget är nästan öde

Sitter på ett nästan tomt tåg och är äntligen på väg hemåt efter en extremt lång dag. Men på något vis är det skönt att ha hemlängtan när det är hemåt man är på väg. Veta att snart är man hemma i sina invanda hörn och dricker te. Äter macka. Och myser. En torsdag i maj.

(#blogg100 dag 40)

14 maj 2014

Tömma skallen och låta tanken gå

Ibland är stegen hem oändligt tunga och kämpiga. Inte för att det just är hemåt man är på väg, utan för att jobbtankarna tynger och är svåra att skaka av sig. Huvudvärk sveper in som en tung filt runt huvudet och man går där och ältar. Så var det idag.

Men när man väl landat hemma och börjat ställa om, vilket man i vanliga fall brukar lyckas med rätt bra på vägen från tåget, så lättar det. Framförallt när man efter middag och kaffe spelar fotboll med döttrarna och därefter - när frugan nattar ungarna eftersom vi tar varannan kväll - på just frugans inrådan sätter igång med trädgårdsarbete och pluggar in en podd i öronen, då lättar det. Då släpper de tunga tankarna som hade hängt sig kvar och de flyger sin väg med det sista av huvudvärken. 

Just ikväll pratades det i podden om solceller samtidigt som jag greppade skottkärran och körde mot komposten där jag fick se årets första kopparödla. 

Det är sånt som gör att man känner sig levande igen.

(#blogg100 dag 39)

13 maj 2014

Det fyller på

Plötsligt är telefonen full och det får knappt plats en bild till och ännu mindre nya appar. Snabbt går det när det fyller på och man förstår inte hur det kan gå med sån hastighet. För fort. Och så rensar man lite för att snart ha fullt igen. Nu har jag i alla fall rensat bort nästan 2 GB bilder och filmer så en liten stund borde man väl kunna använda den igen. Kanske.

(dag 38)

12 maj 2014

Föräldrapaniken och datorångesten

Skulle anmäla barnen till höstens simskola nu ikväll och startskottet gick klockan 20.00. Prick då skulle platserna släppas på simskolans sida och vi satt klistrade vid varsin dator för att anmäla varsitt barn. Taggade och målmedvetna uppdaterade vi webbsidan om och om igen för att kunna hugga först när det väl var dags. Vi kände vittring och ville så klart knipa platser i rätt grupper på rätt dag. Men ett par minuter före det magiska klockslaget började sidan gå som sirap och vi misstänkte konkurrens. Stor sådan. För varje uppdatering tog allt längre tid och plötsligt slängdes vi helt enkelt ut. Vi var inte längre inloggade utan stod utanför och stampade. Var och en på sitt håll. Ryckte i dörrarna, ångestladdade och nära panikslagna. För vi kom inte in igen. Sirap, eller segare än sirap. Inget hände utan det bara stod och tuggade.

Till slut kom vi in bara för att slängas ut på nytt. Svett längs ryggraden och tysta skrik för att inte väcka barnen. En inte full logisk inre panik över ens tillkortakommanden som förälder och ett stilla hat över servrar, datorer och teknik överhuvudtaget.

Men slutet gott och allting gott. För plötsligt hittade vi varsin lucka mellan några ouppmärksamma bytes och slank in, förbi en och annan etta och nolla och hamnade rätt. Så allt blev frid och fröjd. Rätt barn på rätt plats. Nu efteråt låter det nästan lite själviskt, men de egna barnen och rovdjursinstinkten osv, osv. Ja, du vet..

Sen stekte frugan pannkakor och jag hängde tvätt. Stortjejen får pannkakorna till utflyktsmat imorgon, men de extra som gräddades av bara farten åt vi själva upp. Det var också gott.

(dag 37)

11 maj 2014

Lättnaden total

Har gjort sluttentan och fått godkänt. Har dessutom fått godkänt på alla inlämningsuppgifter. Måste ju betyda godkänt på hela kursen. Distanskursen i foto som skulle ta en termin, men tog två är alltså avslutad.

Lättnaden är total.

(dag 36)

10 maj 2014

Att lita på en gps...

Det där med gps kan ju vara grymt smidigt. Så mycket enklare att hitta och underbart att slippa kolla kartor i förväg, skriva upp resvägar - vänster i andra korsningen, kör 500 m, ta höger efter gula huset med gungan, osv. Men det kan ju bli så fel också.

Läste en artikel en gång om en långtradarchaffis som litat blint på sin gps och hamnat ute på en liten skogsväg i mitten av ingenstans, miltals från sin riktiga destination, utan att komma därifrån igen utan hjälp av bärgningsbil. Har för mig att han fick sparken på stående fot.

Men så kan det ju bli rätt och ändå totalt helfel. Som när det finns två små orter/hålor med samma namn i samma "närområde" och gps:en hittar den ena, men man skulle till den andra - ytterligare en halvtimmas väg åt en annan riktning. Den här gången var det inte jag som satt i bilen, men dottern som skulle hämtas fick vänta en bra stund extra och chauffören kände sig lätt uppgiven. Minst sagt.

Det är smidigt att köra efter gps. När det fungerar.

(#blogg100, dag 35)

09 maj 2014

Såna viktiga saker som kojor

Är nog lite sen, men har nu fattat att det ska gå att mejla inlägg direkt in på bloggen. Bara en sån sak. 

Hade kojbygge på agendan idag. Konstigt det där, man blir aldrig för gammal för att bygga kojor. Nu skulle ungarnas pinnkoja flyttas och ställas upp runt ett nytt träd. Lite snabbt. Två timmar senare upptäckte vi att vi missat lunchdags. Inte bara äta när vi borde ätit, utan även laga den. Men kojan blev skaplig.

Nu får man se om det här mejlandet funkar.

(#blogg100 dag 34)

08 maj 2014

Fascination i en ersättningsbuss

Skulle ta tåget hem idag, men det var tydligen spårarbete så tåget var ersatt med buss. Sånt händer så klart, så det är inte mycket att göra åt. Bara det att bussen kan inte åka samma raka väg som tåget och därför tar den mycket längre tid. Nästan en timma längre till slutstationen eftersom den skulle stanna vid alla stopp som tåget gör. Trixa runt på små vägar och gator fram till små stationer. Så blir det ju. Själv skulle jag bara åka två stationer, så jag var bara begränsat drabbad kan man säga.

Men jag hann ändå bli fascinerad. Över hur folk tänker. När bussen stannade första gången stod en lång rad personer tålmodigt och väntade. En i taget klev de på och varje person var tvungen att stå en stund och dividera med chauffören om att bussen skulle ta så mycket längre tid - de hade ju så bråttom. Och det kan man ju förstå, inget konstigt i det. Om det nu inte var så att varje person skulle dividera, som om det var chaufförens fel att bussen tog längre tid. Det tar en stund när en lång rad ska dividera en i taget om att de har så väldigt bråttom. Och bussen stod där den stod medan minuterna tickade.

Messade hem till frugan om att jag satt på en ersättningsbuss och att resan drog ut på tiden. Minst sagt. Fick till svar: "Trist! Har migrän och gnälliga, skrikande barn så du är efterlängtad.".

(dag 33)

07 maj 2014

Bilar som bara knackar och knakar

Bilar är alltid bilar, men ibland lite mer påtagliga och i större behov av omvårdnad. Vår är det just nu. Den börjar falla sönder lite här och lite där. Det smäller högljutt i gångjärnen varje gång förardörren öppnas. Ena elektriska bakrutan öppnar sig om man råkar trycka på låsknappen två gånger och sedan går den knappt att stänga igen. Handbromsen ska vi inte tala om och jag vill helst inte veta varför det knackar i framvagnen varje gång vi svänger. 

Det är helt klart dags för en ny bil, men bortsett från alla skavanker är den här väldigt bra. Vi gillar den skarpt. Och det är bra jobbigt att köpa bil och att prata med banken och att prioritera bort annat som kostar pengar. Så det blir inte av. En dag kommer vi att stå där vid vägkanten med en smällande, knackande bil som inte vill köra en meter. Snälla, ge oss då lift.

(dag 32)

06 maj 2014

En stunds utandning

Har skrivit och raderat, skrivit om, raderat igen, klippt om texten och valt nya bilder. Men nu äntligen har sista uppgiften på fotokursen lämnats in. Cirka fyra-fem månader för sent. En suck av lättnad och en stunds utandning. Sannolikt får jag tillbaka den med begäran om komplettering. Förhoppningsvis blir den ändå så småningom godkänd. Nu väntar bara en tenta. Distanskurser alltså. Det har sina för- och nackdelar.

(dag 31)

05 maj 2014

Poddklippning och nysattacker

Det är ganska skönt att gå runt med gräsklipparen och pod i öronen. Tror att jag nämnt det förut. En ganska avkopplande smygmotion. Idag var det dags igen, mycket för att hinna före regnet som hotar med att komma när som helst.

Det som var mindre mysigt var nysattackerna som tätnade allteftersom jag klippte. Tätare och tätare och just då kändes det som att den där allergimedicinen inte gör mycket nytta. Kanske har jag fel sort. Men så kör jag ju också snålvarianten. Och det kunde varit värre. Mycket värre. Så man får vara glad att man har det som man har det. Poddarna var i alla fall spännande; slutet av lördagsintervjun, något avsnitt av Klotet och så Vetenskapsradions veckomagasin. Det tar en stund att klippa gräset.

Nu kan det i alla fall få börja regna. När som helst.

(dag 30)

04 maj 2014

När något blir något annat

Ibland planerar man någonting och i ens huvud ser det ut på ett visst sätt, men i verkligheten blir det helt annorlunda. Kanske inte sämre, men annorlunda.

Idag gjorde vi vårutflykt, konstrunda på Kinnekulle. Det tog ett tag att ta sig dit, men väl där skulle vi fika gott, göra några stopp hos diverse hantverkare och konstnärer. Äta god lunch och sakta dra oss hemåt. Så var det ju planerat. Sedan åkte vi iväg.

De två minsta var inte riktigt lika tålmodiga och lugna som sina föräldrar. Inget konstigt med det, utan det konstiga är att man lyckas förtränga den detaljen när man planerar. Det tänks helt enkelt bort. Så det där lugnet infann sig inte riktigt. Gott fika blev det iofs, men så många stopp blev det inte. En del jagande efter barn blev det däremot. Klättrande, hoppande barn. Och en hel del bråk i baksätet. Och en cache, vilket inte var planerat innan.

Den goda lunchen på restaurang var antingen alldeles, alldeles, ALLDELES för dyr för oss, eller så var det fullt, eller så tog de inte kort och vi hade inte kontanter. Slutade med att vi köpte picknick på Coop, satt i bilen med utsikt över Vänern och mumsade. Mackor med skinkost, kalla plättar med sylt, Risifrutti och festis. Rätt mysigt det med, men som sagt inte riktigt som det sett ut i huvudet från början. Den där filmtiteln "Det blir aldrig som man tänkt sig" dyker ofta upp i huvudet. Dvs den där komedin av Måns Herngren och Hannes Holm.

På vägen hem stensov tre övertrötta barn nästan hela vägen. Gissa om några hade svårt att somna ikväll. 

(dag 29)

03 maj 2014

Snickar´n och bullbagaren

Mellankillen och jag åkte hem till en kompis idag för att fika och andas lite lantluft, även om vi inte direkt bor i någon stadsluft själva. Kompisen hade gräsänklingshelg tillsammans med sina två största pojkar och han hade bakat bullar som vi gärna fick hjälpa till att göra slut på.

När mellankillen fick höra att vi skulle dit packade han verktygslådan och arbetshandskarna. Storkillarna har nämligen världens största kojbygge i skogen och mellankillen såg framför sig hur han skulle snickra både högt och lågt. Storkillar som redan byggt ett livsverk är dock inte så pigga på att låta en femåring gå lös med hammare och såg, så det fick bli inventering av deras förråd i jakt på brädor, tejp och diverse bra-att-ha-saker för att göra uppfinningar istället. Det funkade faktiskt lika bra och mellankillen var nöjd.

När snickrandet var färdigt och en slags maskroskatapult var tillverkad blev det bullkalas, vilket inte gjorde mellankillen mindre nöjd.

Det var rätt skönt att gå ner i tempo en stund hemma hos bullbagaren. Framförallt skönt att få komma iväg en stund bara jag och mellankillen, utan att egentligen göra något särskilt. Väl hemma igen har inte mycket nyttigt blivit gjort. Det blir inte alltid det.

Glömde visst att blogga igår. Sånt händer.

(dag 28)

01 maj 2014

Allt går ju åt helvete i alla fall

Känner att jag egentligen skulle varit ute någonstans, gått i ett tåg och visat att jag tycker en massa. Jag också. Men det blev inte så i år heller. Det där med demonstrationståg har aldrig riktigt varit min grej. Istället var jag hemma, byggde ett slags spalje som ska sitta vid sidan av trappan och lyssnade på gamla poddade avsnitt av SR:s Klotet. Bör kanske inte lyssna på sånt och göda klimatångesten, men vem tjänar på att sticka huvudet i sanden?

Blev i alla fall mörk i sinnet och började fundera på vart den här planeten är på väg och om det egentligen är någon ide för någon alls att vara ute och demonstrera, för allt kommer ändå att gå åt helvete. Relativt snart. Vi är ju den enda art som klarar av att förstöra förutsättningarna för liv på den här planeten och det känns som att vi gör vårt allra bästa för att nå just dit. Så varför ska vi demonstrera, tänker jag. Varför bry sig. Vilken forskare ska titta på CUFs bilder om hundra år och fundera över #thewalkingred. Finns det ens några forskare kvar då? Eller CUF:are? Mörk i sinnet, som sagt.

Man får väl ändå hoppas att världens ledare kommer till sans och inser att allt vi måste göra skulle varit genomfört igår, men att om vi börjar på allvar nu genast kanske vi ändå kan lindra effekten. Tveksamt, men man bör väl åtminstone hålla fast vid grässtrån. Mörk i sinnet, var det ja.

(dag 27)

30 april 2014

Bland fårskallar och kaninlortar

Vi skulle se en vårbrasa så klart, men så blev det inte. Det blev besök i en fårhage istället. Men egentligen skulle alltså valborg firats med den där elden efter middag hos goda vänner.

Mysig middag drog ut på tiden och när det blev dags att ta sig till den nämnda elden ville ungarna istället stanna hos vännerna och titta på deras lamm och kaniner. Så det blev till att traska runt i fårhagen, titta på lammen, lyssna på fåglarna som sjöng in våren, klappa kaniner och se solen brinna i horisonten. Väldigt mycket kaninbajs, tyckte mellankillen efteråt. Men just kaninerna höll han ändå som favoriter.


Stortjejen hade allt sjå i världen att försöka hålla undan det största lammet som ville visa sig modigt. stångas och buffas. Stortackan ville bli kliad bakom örat och minsta lammet skulle matas med nappflaska. Så det blev ingen brasa. I alla fall inte för de flesta av oss. Stortjejen hängde med vännerna till ett fackeltåg vid en annan eld, medan vi andra åkte hem. Drack te. Och njöt av att inte stå ute och frysa.

(dag 26)

29 april 2014

Bara 75 kvar

En fjärdedel in i #blogg100 och allt jag lyckas klämma ur mig är detta. Suck. Kanske går det bättre imorgon.

(dag 25)

28 april 2014

Kameran, cachen och tzatzikin

Hade en sån där riktigt urtypisk mååååååndag på jobbet idag. Gick runt och kände i magen att det var något på gång och nog sjutton slog det in. Fick besked om nya arbetsuppgifter som jag inte alls var sugen på att få. Förhoppningsvis är det bara fram till semestern.

Semester ja. Sommarkänslan från helgen hittade fram igen lagom tills det var dags att hämta ungarna på dagis och skola. Klev in i ett annat tempo som krävde isglass så fort vi kommit hem. Glassätning på trappen och tändning av grillen. Kyckling, potatis, grönsaker och tzatziki. Så enkelt och så grymt gott. "Det här var inte gott pappa. Det var super-duper-dupergott!!" som stortjejen sa. Nu blev det nästan lite matlagningsblogg över det hela.


Efter maten behov av egentid. Frugans tur att lägga barn, så jag drog iväg med bil och kamera längs närliggande skogsvägar och fotade i solbelysta gläntor. Råkade springa på en cache som en extra bonus. Nr 101. Så värst bra bilder blev det verkligen inte, men det var liksom inte huvudsaken.

(dag 24)

27 april 2014

Och imorgon är det måndag igen

Det har varit en bakvänd dag hela dagen. En sån där dag när man känner att det nog varit bäst om man stannat i sängen, utan att prata med någon. Bäst för alla. Vandrat runt som ett mellanting mellan zombie och irritationsmoln. Eller kanske både och. Saknat både lust och ork till någonting och imorgon är det måndag. På gott och ont.

Försöker även uppbåda ork, lust och vilja att avsluta fotokursen, men det finns bara inte där. Den sista inlämningsuppgiften känns som ett bergsmassiv och jag har glömt både rep och säkringar. Ännu är det några veckor kvar, men vi får se hur det slutar.

Vädret har i alla fall varit kanon. Idag också. Ungarna har sprungit i vattenspridaren och hade det inte stått april i almanackan kunde jag svurit på att det var sommar.

(dag 23)

26 april 2014

En sån grym känsla av lugn och skitiga naglar

Trädgårdsarbete är helt klart riktig avkoppling. I alla fall ibland, som idag. Efter att ha inlett med barnkalas och den obligatoriska leken flest-decibel-vinner, behövdes just sån avkoppling. Lite riktig bli-skitig-under-naglarna-avkoppling. Mellankillen var i och för sig sjukt nöjd med kalaset och vi med, tro inget annat. Men hela familjen var ganska slut efteråt.

Så att när de redan sockerspeedade gästerna lämnat oss med varsin godispåse i handen åkte finkläder av och kortbyxor på. Djupandning följdes av kaffe på altanen och därefter blev det trädgård, trädgård, trädgård. För egen del gick jag lös med sekatör på ett enormt dåligt samvete, dvs gränsen mot nyaste grannarna. Vildvuxen och övergiven. Skräpig. Klipp, klipp, klipp. Och nu riktigt, riktigt.. typ okej. 

I lurarna intervjuades vänsterpartisten Ali Esbati i podcasten Synfält framåt som jag nämnt tidigare. Grymt skärpt och sympatisk. Tankeväckande. Och jag fick höra hela programmet i stort sett utan avbrott. Bara en sån sak.

Efter ett par timmars grejande kom också frugan och påminde om att vi måste njuta av att vi faktiskt fått arbeta nästan helt ostört. Barnen hade klarat sig själva. De hade så klart varit med oss i trädgården, lekt och skojat. Vi hade diskuterat knoppar och burit pinnar ihop. Men de hade som sagt klarat sig själva om ni förstår vad jag menar. Den känslan. Obetalbar.

(dag 22)

25 april 2014

En man som heter Karl klipper gräs

Det är en speciell känsla det där med att klippa gräset för första gången på säsongen. Först bara känslan av att gräsklipparen startar i år igen och sen det där välbekanta vandrandet kors och tvärs över tomten. Podcast i öronen och i övrigt avskärmad från omvärlden. Underbart.

Lyssnar just nu på Synfält framåt av och med Kristoffer Appelquist och Tobias Wahlqvist och det är riktigt bra. De intervjuar politiker inför EU-parlamentsvalet och riksdagsvalet och det känns som att man får ganska bra känsla för vilka personerna är. Det är egentligen inga ställ-mot-väggen-frågor, utan mer nivån diskussion vid fikabordet. Men det är rätt bra komplement till allt annat där man bara får höra hur alla skyller på alla andra.

I övrigt tänker jag att jag borde börja motionera igen och borde sluta äta godis och en hel massa andra borden. Hittills har det inte gått så bra. Typ inte alls. Men gräsklippning är väl också motion?!

Läste förresten ut "En man som heter Ove" idag. Riktigt läsvärd faktiskt. Första bok jag lånat som e-bok och läst på telefonen. Funkade kanon.

(dag 21)

Alla knep är tillåtna, eller?

Hallå, hallå. Hallååå! Är inte det typ introt eller "försnacket" till en låt med Imperiet. Eller Ebba Grön? Eller är jag helt ute i det blå och snurrar? Oavsett så är marknadsföring kanske inte min starkaste sida. Det är väl en fråga om jantelag, självkänsla osv.

Men försöker i alla fall använda mig av diverse små bloggtjänster eller vad det nu heter för att få några fler läsare eller vad det nu kallas. Trots allt så är det ju kul att någon läser det man skriver. I alla fall ibland. Senaste jag la till är Blogglista.se där man nog hittar fler uppmärksamhetstörstande individer än mig... Och klicka gärna på länken så får jag på något sätt fler poäng och då kan fler se länken till min blogg så att fler kan läsa den och klicka på länken så att jag får fler poäng och... oj, det här blir typ en slags evighetsloop. Suck!

Gör vad och hur du vill istället. Ta en kaffe, njut av livet, lyssna på våren och läs gärna på bloggen om du - och i så fall för att - du gillar't. Ha det gott!

24 april 2014

Ett totalt meningslöst inlägg

Trodde aldrig att jag skulle hålla ut så här länge, men är redan en femtedel in i #blogg100 och tycker att det är rätt gôtt att ha kommit igång med skrivandet igen. Däremot känns det inte alltid helt självklart det där med vad man ska skriva. Ibland poppar det upp små bloggämnen som jag tänker att de där ska jag göra ett inlägg om, men när det väl finns möjlighet att sätta sig med bloggen har det där ämnet totalt försvunnit ur medvetandet. Borde nog skaffa en app och skriva ner dem i. För nya appar är ju alltid roligt. Nöjer mig så idag.

(20)

23 april 2014

Vuxenpoäng i trädgårdslandet

Vår trädgård har varit ett stillastående funderingsprojekt ända sedan vi flyttade in i huset för snart sex år sedan. Vi kan inte riktigt enas om vad vi ska ha och var vi ska ha det. Och väldigt mycket har skjutits på framtiden med hänvisning till att vi måste dränera först. Både runt huset och delar av tomten. Men ända sedan vi flyttade in har vi sagt att Nästa år, DÅ ska vi dränera. Behöver jag säga att det inte blivit av.

Nu har vi i alla fall bestämt oss för att sätta ner foten. På riktigt. Vi har bokat en rådgivare som ska komma hit och hjälpa oss planera trädgården, så att vi har ett mål att jobba mot. För båda tycker att det är kul med trädgård. Båda vill ha upp växthuset som följde med i flytten och båda vill kunna skörda såväl potatis och dill som gurkor och blommor.

Barnvakt är fixad och tankearbetet går på högvarv. Eller, barnvakt är i alla fall fixad. Man kan ju också köra med ett öppet sinne, även om vi har lite lösa funderingar. Det känns i alla fall väldigt, väldigt vuxet att anlita en trädgårdsrådgivare. Men så är vi ju just det också. Väldigt vuxna. Kanske lite barnsliga, men vuxna.

(19)

22 april 2014

I slutet fanns ett måste

Närmar mig slutet på min distanskurs i foto. Egentligen skulle den vara avslutad i januari, men man fick en termin till på sig om man var tvungen. Och det var jag. Däremot är jag tveksam om jag trots allt kommer att hinna. Det konstiga är att jag har svårt att motivera mig, trots att kursen är riktigt bra.

På något underligt vis är det ofta just så, att det man måste göra inte alls känns lika kul och inspirerande som det man inte måste göra. Sannolikt något som alla känner igen sig i, men konstigt ändå. För det man måste göra kan ju vara hur kul som helst ända fram tills det att någon sätter just ett måste framför. Då falnar glöden snabbt.

Känner att det smugit sig in ett litet måste i distanskursen. Ganska länge var det bara kul och gott om tid, men nu är det ont om tid tills jag måste vara klar och då är det som det är. Egentligen måste det inte alls bli klart, för jag läser kursen enbart för nöjes skull. Men det är klart att det är roligare med en avslutad kurs än en som inte är det.

(18)

21 april 2014

Och sen var det liksom slut igen

#blogg100 dag 17

Tid är ett grymt konstigt begrepp. Nyss var det så mycket av den och nu är det inte så längre. Nyss hade vi fyra hela, lediga dagar framför oss, men nu är det inte ens fyra minuter. För egentligen går jag på övertid så att säga, eftersom jag skulle legat i sängen redan. Men det blir en kort vecka, extra kort eftersom det sannolikt blir vabb någon eller några dagar. Magsjukan hos de två minsta vill inte ge sig, i alla fall vill inte magarna bli bra igen - utan att gå in på detaljer. Vet inte riktigt hur länge magsjuka är just magsjuka.

Krattade i alla fall klart trädgården idag och satte upp tvättvindan. Sjukt nöjd med mig själv. Ungarna och frugan sådde sallad, morötter, tomater och luktärt. Sjukt nöjd med dem också! Och så letade ungarna efter påskägg, eftersom de inte orkat det tidigare. Sjukt nöjda blev de.

20 april 2014

När man kommer riktigt nära

#blogg100 dag 16

Fick för mig att äntligen testa kamerafiltret jag köpte för flera månader sedan. Kanske före nyår. Då kände jag ett enormt behov av att köpa det i just den stunden, men sedan har det konstigt nog bara blivit liggande i kameraväskan. Jättekonstigt. Jag förstår inte riktigt..

Filtret är i alla fall ett Haida Close-up +10 som man skruvar på systemkamerans objektiv när man ska kunna krypa lite närmre och ta lite mer närgångna bilder. Lite som en budgetvariant av ett macro-objektiv, om man nu är intresserad av foto eller att komma nära. Premiärbilderna blev på lätt vajande vitsippor i vårsol och resultatet blev väl så där. Det var svårt att få fokus, men det var ändå häftigt. Lite mer övning kanske ger lite mer färdighet, intalar man sig lite snusförnumstigt. Vi får väl se.


Sen blev det lite experimenterande på diverse gratis redigeringssajter och tiden flög och rätt som det var hade det blivit dags att laga middag. Fisk och ris. Inte så jäkla macro det inte. Inte blev det så jäkla gott heller. Men bra för oroliga magar. Typ så kul har det varit här.

19 april 2014

Magsjukan och tvättmaskinen

#blogg100 dag 15

Jag tycker nästan synd om tvättmaskinen. När man har tre magsjuka barn får tvättmaskinen gå i princip hela tiden. Nästan i alla fall. Vissa lakan har tvättats två gånger senaste dygnet och behöver ändå tvättas igen. Själv funderar man hela tiden på när den egna magen ska börja spöka och därför går man runt och känner efter. Nu känns det väl ändå lite konstigt i magen. Lite i alla fall. Man håller sig i alla fall sysselsatt med något.

I morgon kommer vi alla att vara friska. Vi bestämmer det.

18 april 2014

Inget är som lite magsjuka till påsk

#blogg100 dag 14

Påskhelgen började bra om man nu vill vara lite ironisk. Lilltjejen började spy för några timmar sedan och mellankillen kändes febrig, så det här kan bli en intressant helg. Vi som tänkt oss äggletning, konstvandring, korvgrillning i skogen och umgänge med släkten, får sannolikt tänka om. Förhoppningsvis klarar vi andra oss, men man vet ju aldrig. Den där magsjukan som cirkulerat på dagis har tydligen hittat sin väg även hem till oss.

17 april 2014

Piraterna och sandiga pappan

#blogg100 dag 13

Bohuslän är ändå grymt vackert. I alla väder. Och säga vad man vill om vädret - det finns ju inget dåligt väder, bara genomblöta kläder - och kusten är alltid kusten.

Idag blev det utflykt till Tjörn. Inplanerat sen länge eftersom frugan skulle besöka en handarbetsaffär och vi andra skulle utflykta oss, om man nu kan säga så. Vi skulle i alla fall hitta på något annat så att hon kunde få gå runt i fred i butiken utan att känna sig stressad. När vi planerade såg jag framför mig barnen på soldränkta klippor, kanske lite glass och skränet från en och annan mås. Det där med regn dök aldrig upp för mitt inre. Konstigt nog. Men ett löfte är ett löfte.

Utanför affären fanns en lekplats bestående av en piratbåt i ett hav av sand och ungarna packades in i regntäta kläder. Sen blev det lek. Hopp och klättring. Krypande och ålande. Själv stod jag bredvid och lyfte ungar kors och tvärs medan vinterjackan - som fått komma fram igen pga snålblåst och kyla - blev allt blötare av regnet och allt sandigare av de sandiga barnen. Ibland sökte sig blickarna ut över havet och grådiset och ibland sökte hela jag mig in i busskuren som låg intill. Stod där i skydd och glodde medan sandtrollen och piraterna lekte vidare. Det var ändå mysigt.

När frugan nöjt kom ut med en kasse ull av olika "kvalisorter" blev det sanering av barnen och innan färden gick till akvarellmuséet. Inte för konstens skull den här gången, utan café-delen. Där kom i alla fall glassen för de två minsta, så jag hade inte haft helt fel.

Fryser fortfarande lite om fötterna, medan resten av kroppen torkat och tinat hjälpligt. Skriver och lyssnar på Lundells Öppna landskap. Hans tankar kretsar väl mest runt Skånes slätter, men mina fastnar vid de bohuslänska klipporna.


16 april 2014

Karusellen snurrar vidare och jag kan inte kliva av

#blogg100 dag 12

Fördelen med Netflix är samtidigt förbannelsen med Netflix; det går att titta på flera avsnitt av en serie efter varandra. Och jag kan säga att jag gör just det och fastnar, på gränsen till sjukligt mycket. Tidigare hade vi HBO och där fastnade jag för Sopranos, The Wire och Game of thrones och plöjde alla på alldeles för kort tid. Fyrkantiga ögon skämtade mina föräldrar om när vi var barn och ville titta mer på TV. Det kanske blir där det slutar.

När vi sett att sevärt på HBO och gick över till Netflix hängde beroendet med och nu är jag maniskt fast i serien Heroes. Den får mig att bara titta lite till varenda kväll. Bara liiiite. Nästa morgon står jag zombielikt i duschen och lovar mig själv att så ska jag aldrig göra igen, men det kallas inte ond cirkel för inte. Och jag är dessvärre kvällsmänniska. Men just ikväll ska jag faktiskt bara titta en liten stund innan jag går och lägger mig. Bara lite, lite, lite.

15 april 2014

Bilångesten och den riktigt, riktigt STORA frågan

#blogg100 dag 11

Vi är inne i en sån där fas i livet när det är dags att skaffa ny bil. Finns det något värre? Självklart finns det mycket värre saker och detta är ett lyxproblem osv, osv, osv. Men fy vad jobbigt det är! Det finns så många saker att förhålla sig till. Den ska vara klimatsmart och miljövänlig i övrigt, ha plats för en hel drös barnstolar vända åt olika håll, den ska fungera, helst vara ny men inte kosta för mycket. Kanske ska den leasas om den är helt ny, men kanske ska den köpas för det är kanske bättre och kanske ska det inte alls vara en ny bil utan en bättre begagnad och kanske ååååhhhhhh! Inte bara det. Man ska bli av med den nuvarande bilen också utan att gå alltför mycket back ekonomiskt. Ångest!

I de här lägena skulle jag verkligen vilja ha en personlig assistent som bara fixade allting. Och gärna bestämde. Och betalade.

Sammanfattningsvis finns en massa krav och funderingar och så en riktigt stor fråga. Jag menar en sån där jag-ligger-vaken-på-natten-och-funderar-för-jag-är-så-naiv-fråga. Kraven och funderingarna framgår ovan och den där stora frågan är hur det alltid, alltid, ALLTID kommer sig att bilförsäljaren själv kör just en sån bilmodell man tittar på och är SÅÅÅÅÅÅ himla nöjd med den.

14 april 2014

Inte igen

#blogg100 dag 10

Fasen, nu har jag glömt det igen. Har suttit vid datorn hela kvällen och NU när det är dags att lägga sig kommer jag ihåg att jag inte bloggat. Kommer också ihåg att jag svurit på att lägga mig vid tio. Senast. Kvällen blir sällan som man tänkt sig.

13 april 2014

001 och nu väntar 14 års letande?

#blogg100 dag 9

Jag vet inte hur länge hon letat, men idag såg vi plötsligt bilen med 001 på registreringsskylten och smilbanden åkte upp ordentligt på stortjejen. Hon har börjat leken med att jaga nummer i rätt följd från just 001 till 999. Vi får se hur det går och om hon håller ut. Frugan läste häromdagen om någon som nu kommit till 999, vilket tagit henne drygt 14 år. En annan letare hade klarat det på tre. Allt handlar väl om tur antar jag och hoppas på att dottern har just det i detta fall också.

Mellankillen har i alla fall fortsatt användandet av freestylen och nu ikväll ville han inte höra vanlig saga, utan satte på sig lurar istället. Magin håller alltså i sig.

Och själv har jag bytt däck på bilen, vilket känns väldigt bra. Lite klapp på egna axeln när det väl är gjort. Imorgon jobbet igen, men kort vecka. Nästan lika kort som helgen kändes. Inte riktigt, men nästan.

12 april 2014

När nya världar öppnar sig

#blogg100 dag 8

Idag hittade mellankillen en gammal freestyle/walkman som vi glömt bort att vi hade. Den låg där i någon låda och han hade ingen aning om vad det var. Inte så konstigt, för hur ska man egentligen veta det som femåring 2014? Sedan hittade han några gamla sagoband och därefter försvann han in i en alldeles egen värld. Gick runt med lurar på öronen och ett frånvarande ansiktsuttryck. Helt bortkopplad och bara njöt. Att få ha en alldeles egen upplevelse som ingen annan kunde dela. Lilltjejen gjorde visserligen sitt bästa för att retas och irritera, men det bet liksom inte på samma sätt som annars. Han var på något vis oåtkomlig.

På kvällen, efter nattning, fortsatte han att lyssna och kom upp ett par gånger för att hämta nya band  från lådan han ställt i vardagsrummet. Men varje gång sneglade han på soffbordet och skålen med salta pinnar och plötsligt tog tydligen suget överhanden över den avskärmade sagovärlden, för det hördes ivrigt smygande steg över golvet följt av Varför äter ni salta pinnar?
Du får smaka om du vill, behövde vi inte säga två gånger.

Det är fascinerande att se när en ny värld öppnar sig. Eller hur man nu ska säga. När man ser det där uttrycket som säger Wow, kunde det vara så här?! Ska bli spännande att se om lurarna åker på imorgon igen eller om det där med freestyle bara var nyhetens behag.

11 april 2014

Glömde nästan - #blogg100

Det här bloggandet varje dag... Kom precis på att jag glömt skriva något idag, men är så trött att det inte funkar med något längre inlägg. Därför får det räcka så här. Tyvärr. 


Dag 7

10 april 2014

Tillfälligt återfall - #blogg100

Råkade bara ladda ner twitterappen och läsa lite tweets. Det bara hände utan att jag riktigt vet hur. Den kanske får vara kvar lite så får vi se om det är hanterbart eller inte. Men om det bara blir en massa läsande och tweetande i onödan så åker den ut igen. Det har jag sagt till den. Det gäller att vara hård, men rättvis.


#blogg100 dag 6

09 april 2014

Vart är alla på väg? - #blogg100

Det där med hotellfrukost är något speciellt. Bortsett från det uppenbara att det är alldeles för gott med ca hundra olika saker att äta, så är det häftigt att studera alla människor som kretsar runt filbunkar, pannkakor, kaffebägare och brödfat mm. Alla har en specifik anledning till att de är just där just då. Alla ska tlll ett möte, på en konferens, ett sportevenemang etc. Och alla är centrum i sitt eget liv. Det är kanske det som är det häftigaste - att alla de där människorna som nu är ett slags statister är centrum i sitt eget liv och utifrån det är man själv bara en statist i deras verklighet.


Jag vaknade förresten upp i ett ganska regnigt Stockholm. Men vad gör väl det.


#blogg100 dag 5

08 april 2014

Nästan glömt - #blogg100

Har tänkt flera gånger idag att jag måste blogga, men glömt det gång på gång. Har i alla fall tagit mig till huvudstaden och ligger i hotellsängen och lyssnar på alla smällande dörrar i korridoren och trafiken utanför. Oerhört lyhört, men det går det med. 

Det får räcka så.


#blogg100 dag 4