Jag hatade den där glassbilsmelodin ett tag. Tut-tut-i-le-tut tut-tut-i-le-tut tut-tut tut-tut tut-tut. Eller hata kanske är att ta i, för det var ju inte så att jag sprang ut med borrmaskin så fort jag hörde den. Men ett tag drog den alltid igång sin melodi när den körde förbi utanför vårat fönster samtidigt som vår äldsta dotter precis hade somnat. Då svor jag inombords. Hon var kanske ett eller två eller tre år på den tiden.
Sedan dess har vi flyttat och hon är inte lika lättstörd. Inte de andra heller och jag tänker inte så mycket på den där melodin när jag hör den. Men ungarna däremot, när de är vakna. Trots att vi aldrig brukar köpa kommenterar de jämt melodin när de hör den eka över samhället. Så idag bestämde vi oss för att köpa och kollade på hemsidan när den skulle komma till vår gata och gick ut och väntade. Och väntade. Och väntade. Vi hann spela fotboll och basket. Cykla och köra några skottkärror med ris. Väntade och väntade. Plötsligt gick tjuvlarmet på en grannes hus längre ner på gatan och några andra grannar kom rusande för att fånga den eventuella tjuven - som visade sig vara husinnehavaren själv som glömt att stänga av i tid. Sedan väntade vi lite till medan vi hörde glassbilens melodi bli mer och mer avlägsen.
Den hade glömt bort vår gata. Eller bara struntat i den. Jag tror aldrig någon köper här på vår gata, så jag förstår att chauffören. Det har liksom varit meningslöst. Vi har visserligen köpt förut, men bara en gång. För tre år sedan. Så det känns svårt att begära för mycket.
Barnen fick gå in och spisa drömmar istället. Först såna vi bakat och nu såna som John Blund serverar. Nästa gång kanske vi ringer bilen för att höra om den kommer. Om ett par år eller så.
(dag 95)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.