28 juli 2011

Alla barn som fortfarande går att rädda

När det händer fasansfulla saker, som i Norge nyligen, tenderar vi att fastna. Allt vi pratar och läser om och nästan allt som rapporteras om är knutet till just det som hänt. Inget konstigt i det. Kanske snarare en väldigt naturlig reaktion. Framförallt när det är så nära. Samtidigt gäller det att inte glömma bort det som händer i andra delar av världen. Sånt som också kan vara fasansfullt, men på ett helt annat sätt.

I Östafrika har en livsfarlig kombination av torka, pågående konflikter och eskalerande matpriser lett till svår undernäring och miljontals barn och kvinnor riskerar nu att dö. UNICEF finns på plats och gör allt de kan för att rädda barnens liv genom att se till att människorna får rent vatten, näring, vård och mediciner.

Du kan också vara med och rädda liv! SMS:a LIV till 72 900 och skänk 50 kr. Det räcker till 13 påsar nötkräm mot undernäring eller 29 påsar vätskeersättning. Tre påsar nötkräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn. Du kan även ge en gåva till Östafrikas barn här!

Läs mer om vad UNICEF gör för barnen på Afrikas horn.

25 juli 2011

I en sommarstuga. Utan att förstå.

Sitter i en sommarstuga där jag tillbringade mina barndoms somrar och försöker fånga något av känslan från då till mina barn nu. Det går väl så där. Men något får de väl i alla fall med sig. Och återigen gäller det att inte fastna i sina egna minnen. Utan skapa nya.

Samtidigt är det så ohyggligt svårt att ta till sig vad som hänt i Norge. Det går inte att greppa. Nästan inte alls. Var ska man börja försöka förstå? Och hur?

Dagen efter det att Estonia sjönk sände jag radionyheter. Stod i nyhetsstudion hela dagen och öste ut de fakta som fanns och de spekulationer som gjordes. Siffror. Döda. Saknade. Sörjande. Chockade. Det var ohämmat. Hela landet var nog i chock. Och inom media kunde vi inte bromsa. Det rusade på.
Först på kvällen, i lugnet, började jag kunna ta in något litet av det som hänt. Att det inträffat en så fasansfull olycka. Att det faktiskt hänt. Men omfattningen.. nej. Det går ju inte. Ungefär som nu. Det är ofattbart. Man matas med siffror, tankar, tyckanden, fakta och spekulationer. Men det går ju inte att ta in det som verkligen hänt. Inte alls.

Mina barn är lyckligt ovetande. Stortjejen är tillräckligt stor för att på något sätt ta in grymhet. Men det är just det. Att stortjejen precis är tillräckligt stor. För att på något sätt ta in grymhet. Hur mycket ska man då berätta? Hur ska ett barn förstå något av det man själv inte kan ta in?
Vi går och leker istället. På lekplatsen på den närliggande campingen. Gungar lite och hoppar på den stora, uppblåsta luftkudden. Studs, studs. Studs. Och går ut en stund på bryggan för att se, ja vad vet jag?

På hemvägen jagar vi varandra i regnet och de får leka flygplan. Stortjejen och sonen. Flyger en i taget och de skrattar så att de tjuter och jag skrattar för att de skrattar. Så jagar vi varandra en stund till. Och just i den stunden finns nog bara lycka. Trots allt.

Nu kväll med ett glas rött och lite skrivande. Och tänkande. Kan fortfarande inte ta in det hemska som hänt. Det finns inga trådar man vill eller vågar börja nysta i. Och jag sitter ändå här borta. I en sommarstuga i Sverige. I någon slags inbillad trygghet. Oändligt tacksam för att ha mina barn hos mig.

20 juli 2011

Att äta stora skedar med smör

Sonen fick en stor klick smör till att mosa ner i potatisen idag, men valde att stoppa in hela klicken i munnen istället och tugga med ett saligt leende. Själv fick jag ett svagt illamående med ett stänk av flashback till barndomen. Då hände det att bästa kompisen stod på en stol framför öppen kylskåpsdörr och åt direkt ur smörpaketet. Med en matsked. Och med samma saliga leende. Han erbjöd mig alltid att smaka, för det gör ju en allra bästa kompis.

Men jag sa alltid nej.

18 juli 2011

.. med en fästing som pricken över i

Helgen avslutades med något som kliade i naveln när jag låg där i går kväll och väntade på skönhetssömnen. En fästing. Får man nu borrelia eller TBE (typiskt om vaccinet inte hjälper) så är ju liksom den helgen fulländad..

.. å så en sån där bokstavskombination på det..

Frugan med tjejkompis tog kvällspromenad och efteråt hamnade vi alla tre i diskussion om bland annat genusfrågor. Intressant det där med manligt och kvinnligt och det som snarare visar sig vara personrelaterat än genusbetonat. Jag och kompisen är tydligen lika som bär på ett sätt - båda har svårt att bryta upp och påbörja nästa sak. Typ komma iväg till jobbet, komma iväg från jobbet, gå och lägga sig för att man måste upp tidigt nästa dag. Det är ADHD-genen, sa frugan med ett snett leende. Med det blir det liksom punkt.

Så jag säger godnatt. Och går kanske och lägger mig.

17 juli 2011

När livet sätter punkt för pizza

Jag känner till en bagare som blev glutenintolerant. Det kan man kalla ödets ironi. Men han kan trösta sig med att inte vara ensam. Svenska Celiakiförbundet påstår att ca 1 procent av svenskarna kan ha glutenintolerans eller celiaki. Det är ju ganska många, när man tänker efter.

Själv har jag faktiskt funderat på det med jämna mellanrum under flera år, efter att min storasyster fick sin dom: Du döms härmed till glutenfri kost på livstid! Ganska snart efter det tog jag med mina diffusa, men liknande symptom till läkare och krävde gastroskopiundersökning. Dvs en undersökning där de kör ner en slang genom halsen för att ta prover i tarmen. Läkaren var säkert sadist för jag fick min vilja igenom och det visade sig vara f-ö-r-s-k-r-ä-c-k-l-i-g-t! Troligen det absolut värsta jag någonsin varit med om. Någonsin! Jag fick total panik och försökte slita upp slangen medan de slet loss små bitar av tarmhinnan. Sköterskorna fick hålla fast mig och undersökningen fick avbrytas, men av det de hann se så verkade jag inte ha någon glutenintolerans utan betraktades mer som en parasit på sjukvårdens begränsade resurser. Eat wheat! sa de surmulet. Ungefär.

Jag lydde och körde på med mackor, pizzor, pasta och ständigt krånglande, bråkande mage. Under åren som gått sedan dess har det konstaterats att min mamma har glutenintolerans, att min mormor hade det och nu senast att min andra syster sannolikt lider av det också. Man börjar se ett mönster.. hmm, släktskap..

Här hemma har det i alla fall blivit väldigt mycket mackor den senaste tiden. Och nu bråkar magen väldigt. Så mycket att till och med frugan - som i vanliga fall ganska förståndigt viftar bort mina lätt hypokondriska funderingar - sagt att jag nog borde testa glutenfritt. Ett tag i alla fall. Så nu blir det så. Med start imorgon.

Därför blev det till att svulla varma mackor idag. Och nu avnjuter jag en kall öl (med gluten i) och äter nybakat (nåja) bröd - som den dömdes sista måltid ungefär - för att imorgon vakna upp till en glutenfri period på några veckor. Samtidigt läser jag på nämnda förenings webbsida att "Det är viktigt att man inte själv experimenterar med glutenfri kost innan tarmundersökning utförts." Jo, tjosan! Nu ska här experimenteras hej vilt och om det märks någon förändring så får jag väl börja käka vete igen så att jag kanske - KANSKE - kan göra en ny gastroskopi, men i så fall djupt, djupt nedsövd.

Nåväl. Vad är väl en nybakad fralla? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles... alldeles underbar..

15 juli 2011

När man varit mer OFF än ON

Det finns ett uttryck som säger "När det regnar manna ifrån skyn har den fattige ingen sked". Det gäller inte mig just nu, utan det handlar mer om att jag varit för lat för att hämta skeden. Typ.

Den som kikat lite på min blogg har sett att jag utmanat mig själv att äta bättre, motionera oftare och sova mer och att jag för detta ändamål knåpat ihop ett litet poängsystem. Vinsten är att jag vid 400 poäng ska få köpa en mini-PC. Det har jag i sann demokratisk anda beslutat helt enväldigt, främst eftersom det inte finns någon risk att familjen någonsin måste sätta av några slantar till detta.

Men om jag hade varit flitig skulle jag köpt den där mini-PC:n för några månader sedan. Och om jag hade varit ganska, eller hyfsat eller i alla fall någorlunda duktig så kunde jag gjort som Ketchupmamman och slagit till nu när OnOff går i konkurs (även om jag peronligen hade valt att köpa en fungerande dator, men det är skönt och berikande att det finns olika sorters människor).

Av någon konstig och helt oväntad anledning har jag dock bara lyckats skrapa ihop 56 poäng än så länge och därför förtjänar jag ingen mini-PC. Men har jag tur så kanske Media Markt eller Elgiganten går i konkurs lagom till år 2037 när jag skramlat ihop mina 400 poäng, även om jag tvivlar starkt på att man då hittar mini-PC någon annanstans än på museum.

10 juli 2011

Lite smått förälskad..

För någon vecka sedan fick jag hem ett brev från Telia som sa att bindningstiden för min mobil gått ut och att om jag nu köpte en smartphone med bredband så skulle jag få gratis Spotify i 6 måna... ZZZOOOOOMMMM så satt jag vid datorn och kollade in mobiler. Ja, jag vet. Det är lite nördigt, men att köpa ny mobil är ju bland det absolut roligaste som finns. Att uppgradera sig till en smartphone är - har jag upptäckt - ännu roligare. Man blir som ett barn på julafton. Följer det dessutom med Spotify så känns tomten extra snäll.

Några dagar lyckades jag värka på det innan jag slog till på en Sony Ericsson X10 mini pro... och ja - jag är redan smått förälskad. (Hur nördigt är inte det. Nästan lite fjortis-varning på sånt, eller? Jag får väl skylla på ålderskrisen. Ännu en gång.)

Och just det. Jag är ju med Spotify igen. Två månader tog det ungefär innan jag övergav snålversionen. Visserligen är jag ännu inte betalande, men jag förstod ju redan efter att ha haft det en dag i mobilen att jag nog är ohjälpligt fast. För jag har hittat musiken igen. Halleluja! Det är väl ungefär som när unga lockas till droger - först är det gratis, tills de är fast. Och sedan... Fast den dagen den sorgen, som man säger.

07 juli 2011

det var länge sen

När jag var liten cyklade vi ibland till "byggleken". Ett ställe där man i sann 70-talsanda fick låna hammare, såg, brädor och spik för att fortsätta bygga på den enorma skapelse som massor av ungar hjälpts åt med. Som en gigantisk koja med gångar och rum lite varstans. De tuffa grabbarnas skapelse. Vi, dvs jag och bästa kompisen N vågade inte bygga, för vi var inte så tuffa. Men klättrade runt gjorde vi. Högt och lågt. Överallt. Inne i och utanpå.

Idag finns "byggleken" inte kvar och dagens normer för lekpatser gör väl att ingen ens skulle komma på tanken att dra igång ett sånt projekt igen.

Men det där med att såga, hamra och klättra är ju lika spännande ändå. Sonen bär dagarna i ända runt på leksaksåg och leksakshammare. Första orden på morgonen är ofta "Pappa åga, bäda, BRRRRRRRRRR" och så planerar han att vi ska gå ut så att jag kan såga brädor med maskinsågen. Besvikelsen är stor när pappa istället ska till jobbet. Förtvivlan.

Stortjejen har egen verktygslåda med riktiga barnverktyg. I den bor det också mucklor. Men hon är inte lika entusiastisk som lillebror. Klättra gör hon däremot högt och lågt. Och gärna. Vilket radrarpar de blivit. Där på "byggleken".

06 juli 2011

i augusti när sommaren regnat bort

Åska i luften, men inte mycket regn. Istället trycker det över människorna och lurar. Väntar och funderar. Men i nordväst ser det ut att klarna innan natten smyger in. Om denna sommar ska minnas som en regnig återstår att se.

I augusti börjar i alla fall stortjejen förskoleklass, sexårsverksamhet eller skolan. Kärt barn har många namn. Mitt kallas bland annat stortjejen, i alla fall här på bloggen, och jag har svårt att se henne som annat än den stora tjejen samtidigt som hon är min lilla som blivit så ofattbart stor som.. Ja ni fattar. Blandade känslor är det i alla fall inför att dagistiden tagit slut för hennes del. Samtidigt är integriteten så stor ibland så man nästan glömmer hur liten hon trots allt är.

Men mest kretsar tankarna kring den hägrande semestern. Den smyger fortfarande lite retsamt några dagar bort, men kommer närmre och närmre. Jag börjar få upp vittringen och snart slår jag till. Hugger tag och släpper inte i första taget. Det är trots allt sommar och dags för ledighet. Med regn eller sol. Åska eller ej.