20 oktober 2016

Som en jävla skräckfilm på Ica

Helt plötsligt irrar en person totalt planlöst mellan hyllorna på Ica i ett knappt märkbart tempo, varv på varv på varv. Galen? Som en zombie utan mål och mening med fötterna släpandes fram över golvet och ena handen hårt knuten om handtaget på kundvagnen som hela tiden drar lätt åt vänster. Andra armen hänger slappt utmed sidan och i handen hålls en knölig liten lapp med slarvigt nedplitade namn på saker som tydligen ska handlas, håret på ända och i ansiktet en galet stirrande och sökande blick. Tung andhämtning och troligen en lätt dregglande mungipa. Det här är fasen i paritet med skrämselclownerna. Kanske mycket värre.

Det är bara att erkänna att en ska inte ge sig iväg och handla så sent på kvällen att nattning av ungar hunnit klaras av. Handlingslistan blir kaos. Ingen strategi, ingen egentlig tanke, men en axelryckning, för det måste ju göras. Lappen knölas ner i bakfickan och med trötters ögon släpar en sig iväg till affären. Troligen med fara för sitt eget liv.

Så befinner en sig där, som en zombie med vilt stirrande ögon eftersom det inte går att lära sig att hitta i den där jäkla affären. Den knöliga lappen i handen går knappt att följa (Varför skrev jag inte sakerna i ordning och varför är jag så trött att jag inte löser detta ändå?). Istället hasas kroppen fram till frukten, brödet, mjölkdisken, tillbaka till frukten, toapappret, tillbaka till mjölkdisken, var är pastan?, brödet igen, oj - det där måste jag nog köpa också, mjölkdisken, HALLÅ! PASTA?!, frukten igen, bäst att ta en sån också, mjölkdisken, frysdisken, PASTA??, mjölkdisken, hittar pastan (gått förbi den minst fem gånger), frukten, PAAASTAAA?? Ja, just ja..., mjölkdisken, osv, osv, osv. Håret på ända. Blicken hela tiden mer galet stirrande och sökande. Handen hårt kramande om den där jävla vagnen som bara drar åt vänster. Och folk viker undan. Väljer andra vägar. Kramar hårt om sina mobiler med 112 redan inslaget - redo att ringa. Och det känns som att det rinner dreggel i ena mungipan.

Kassörskan tittar trött på zombievarelsen framför sig, vidare över den konstiga blandningen av matvaror på bandet (finns ingen mening och mål med den högen varor - inte ens själv minns en varför allt det hamnat där), suckar lätt och börjar blippa. Då slår det en varför det var så viktigt att åka och handla, men just den jäkla varan ligger så klart inte på bandet. Ute har det börjat dugga och en orkar liksom inte bry sig mer. Det är nog nu. De har förresten kvällsöppet imorgon också.

Och någonstans där ute står säkert en mesig liten clown och väntar, i så spänd förväntan att hen nästan kissar på sig.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

03 juni 2016

Mixerbordet, Wadling, Dageby och jag

Det verkar vara något konstigt med 2016, ytterligare en av de stora har tystnat. En efter en. Bowie, Prince, Ljungström och nu Wadling. Så nu det blir väl en annan ton i himlakören, om det nu är där de hamnat.

Precis i början av 90-talet satt jag i källarplanet på en folkhögskola i en sliten, nedgången radiostudio. Den gröna lampan lyste och inspelning pågick. Rymddoktorn, ett i våra öron tungt, lite skitigt och riktigt djupt radioprogram. Omvälvande. Framtidsdanande. Visst, vi kunde inte ett skit om hur man gör radio, men det var vårt helt egna program, det sändes trots allt i närradion och vägen mot stjärnorna hade börjat stakas ut. Vi var morgondagens kungar om man så vill. Det var i alla fall så vi såg, tyckte och kände det. Inom kort skulle vi avancera till P4, visserligen bara som en dagslända när de sände vår taffliga intervju med Ulf Dageby samtidigt som vi sålde våra själar för gratis öl på ortens enda ölhak - det som fått gratis reklam genom att nämnas i intervjun, men ändå. Fast där var vi inte ännu. Det var först senare. Nu var det Wadling.

Efter en lysande start med programmet om Di Leva där vi egentligen bara spelade musik och berättade om vår egen relation till musiken hade vi kommit till programmet om Freddie Wadling. Nu skulle det bli tungt på allvar. Tungt och skitigt. Vi skulle avancera från att prata om artisten till att intervjua. Men det blev inte så. Wadling själv fick vi aldrig tag i och en producent, manager eller liknande som vi nådde lyckades vi inte få att fastna på band. I alla fall inte sändbart. Som sagt, vi kunde inte ett skit om hur man gör radio och med dåtidens teknik lyckades vi inte koppla in telefonen i mixerbordet. Lika bra var väl det. Istället blev det som tidigare; musik och prat om vår relation till den samma. Så minns jag det i alla fall. Och egentligen var det inte så mycket min relation till musiken, för det var faktiskt där och då som vi för första gången möttes. På riktigt, även om det nu inte var bokstavligt. Den rösten och känslan. Den smög sig in under huden och fastnade.

Fortfarande kan Wadlings tolkning av Over the rainbow få mig att rysa av välbehag. Det finns ingen som kommer i närheten av den rösten. Det är ren njutning. Med åren har det plockat på med otaliga låtar, men de som fastnat extra mycket på senare år är Värmlandsvisan, Var blev ni av? och Så skimrande var aldrig havet (saknar dessvärre länk).

Men med de låtarna blir det ju inte så där tungt och skitigt som vi ville få det att verka där i början av 90-talet. Frågan är om han ens sjöng dem då. Så för att hedra en av de största, minnas och hylla honom vill jag lyfta We are the freaks. En av de absolut bästa. Och vi lämnar där. Den gröna lampan har slocknat och Rymddoktorn har tystnad sedan länge. Wadling är också borta nu, men kommer ändå ständigt vara här.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

29 maj 2016

Det totala i lyckan

Vissa dagar blir viktigare än andra, eller ska man säga mer minnesvärda. Det var i alla fall en trött liten snickare där hemma idag. För första gången hade en kompis sovit över och det var stort. Riktigt stort. Full speed fram till sent och därefter svårt att somna. Pirrigheten av att ha en övernattande kompis. Den totala lyckan. Ändå slogs ögonen upp lika tidigt som vanligt imorse, och full fart igen. Det höll fram till lunch när den stora tröttheten kom ifatt. 

På sätt och vis var detta större än mitt egna eldprov - stå på improscenen; kursavslutning och uppspel. Men vilken lycka det med. Att stå på scen och agera. Som berusning. Vilken kick.

Nu på hemväg i tåget genom en grönskande landsbygd. Kor som betar, Thåström i lurarna och snurrande tankar. Svarthet och grönska. Det stora i det lilla. Tvära kast.  Känner hur skönt det är att ibland bromsa upp och bara känna efter att man lever. Att man tar sig tid. Små korn av lycka. 

09 maj 2016

Bland piketpoliser och glasspinnar

Skymningen smeker in över stan ungefär samtidigt som jag släntrar över smutsiga gatstenar mot tågstationen. Skjortan klibbar lätt mot ryggen och jag har svårt att förstå att vi såg snö för ett par veckor sedan. Hemma blommar häggen. 

Det har tydligen varit fotbollsmatch - IFK Göteborg  mot Djurgården. Jag tror att IFK vann. Överallt fans i blåvita halsdukar, men inget skrål. Ingen riktigt påtaglig glädje. Mer melankoli. Jag förstår mig inte på fotboll. 

Utanför stationen står tre piketbussar och inne i byggnaden finns flera stora, biffiga poliser. Säkert 10-15 stycken. Jag kryssar genom klungan och känner mig rätt liten. Jag i lätt svettklibbig skjorta, de i nära på full piketmundering. Ögon som vaksamt, men ändå avspänt ser ut att svepa runt. Men det är lugnt. Inget stök, ingen vibrerande stämning. Snarare något slags sordin. Och jag ser att det ligger glasspinnar på perrongen. 

Det känns som att vi får sommar i år igen. 

04 maj 2016

Olle är död och allting blev med ens fattigare

Det knyter till sig när beskedet om Olle Ljungström kommer. Han dog inatt. Konstigt egentligen att en kan känna sig så påverkad av att en musiker går bort, inte ens den man lyssnar jättemycket på, men det är väl så det är. Vissa blir till vänner man inte känner. Följeslagare genom sin musik och när de försvinner blir det uppenbart att inget nytt kommer till. Inte av den rösten, av det uttrycket. Så visst har det blivit fattigare.

Kan villigt erkänna att jag inte riktigt fastnade för Olle förrän han blev rikskänd i 'Så mycket bättre', även om hans versioner av de egna låtarna är så otroligt mycket bättre än kopiorna. Då gav jag det tid och låtarna fastnade och Olle fastnade. Han förförde oss på något vis. Var en sån där person en gärna velat möta, känna, samtala med. Haft som vän. Läser Bob Hanssons kärleksförklaring till en vän, en storebror, en modig man och det gör mig varm och vemodig. 

Vänskap är något väldigt vackert. 


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Och klockan är strax efter sju...

Pipandet från en backande truck försvinner i ringandet från bommen som fälls vid järnvägsövergången. Tåget är på väg in, det är onsdag men det är glest med morgontrötta själar på perrongen. Glesare än på en fredag och det är kanske inte så konstigt när långhelg är på gång, att några förlänger den ännu mer. Kristi himmelsfärd eller Kristi flygare om en så vill.

Själv hamnar jag i vagnen som tillåter hundar, vilket är korkat när pollensäsongen manglat igång. Två fel tar nog inte ut varandra, men jag orkar helt enkelt inte byta vagn. 

Slänger en sista blick på bygget på andra sidan spåret. Det går framåt. Trucken verkar färdig med att lasta av. Lastbilen är tömd. Chauffören skojar med några av byggjobbarna, som skrattar grabbigt. Det syns på deras axlar, händer, rörelser. Lastbilsdörren slår igen och den kör. Alldeles tom. 

Ljudet av hammarslag anas in i tåget. Kväver en nysning. Och vi rullar iväg. 


Läs även andra bloggares åsikter om

03 maj 2016

Barfotabad och melankoli

Handflatorna förnimmer långa, smekande grässtrån, kanske ängssvingel eller timotej. Prästkragar. Lätta försommarvindar mot solvarm hy, ett leende som leker i mungipan. En tandglugg. Långsamma steg över ängen eller spring genom kohagen. På väg mot bäcken. Med mormor till hennes hemliga plats för lugn och ro, meditation, bad med hunden eller som nu, äventyr med barnbarnen. I utflyktskorgen saft och plättar, nybakat bröd. I bäcken barfotabad och barkbåtar.

Det är ett varmt minne, eller kanske hundra sammansmälta. Jag vet inte längre, men det kommer över mig när våren andas därute. Bland sprickande björkar och vitsippor som spränger fram i skogsbackarna som fanns det inte tid att vänta. Kanske vet de inte att deras tid snart är över, annars skulle de nog stilla sig och bara njuta av att vara. Innan allt är bara minnen. Eller så vet de. Snart ska ändå andra ta vid.

En gång fick jag Stefan Andhés bok "Av fröjd vill hjärtat gråta". Det var en present från min pappa, tror jag, men det spelar ingen roll just nu. Han skrev ofta om sin mormor, Andhé, för den relationen var viktig för honom, har jag i alla fall för mig. Jag känner igen mig i det. Så var det för mig med. Nu är jag tveksam om jag ens har boken kvar, men titeln har hängt sig fast i alla år.  "Av fröjd vill hjärtat gråta". Ibland, ofta utan märkbar anledning, förnimmer jag den, dess vemod, och av någon anledning får den mig ofta att minnas. Barndomen. De ändlösa somrarna. Mormor. Och att allt är just minnen. Men varma minnen.

Ute sjunger koltrasten. Kvällningen faller. Och snart har vitsipporna blommat över.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,