30 maj 2014

Gladkonst

Vissa konstuttryck blir man nästan alltid glad av, t.ex stickgraffiti. Hur underbart är det inte att se lyktstolpar värmas av stickade plagg och andra annars trista miljöer lysas upp av stickningar i glada färger. Grymt häftigt.

Såg denna på en tur till Västerås. Bara som exempel.

(dag 55)

29 maj 2014

När inspiration och batteri tryter

Vråltrött och saknar inspiration. Dessutom är batteriet nära noll på telefonen, så jag avslutar där och skriver mer en annan dag. Punkt.

(dag 54)

28 maj 2014

Sömnproblem

Att sova eller inte sova. När vi åker bil händer det ofta att ungarna somnar. I alla fall de två minsta. Det kan straffa sig, som nu. Mellankillen vrider och vänder på sig och vi provar allt från att äta till att lyssna på saga och godnattvisor, men inget funkar. Men snart somnar nog hans pappa på kuppen.

(dag 53)

27 maj 2014

Gubbgoogling och mockaskor

Egentligen är det helt otroligt med nätet. Vad man än behöver svar på så finns det, för det verkar alltid som att någon ställt samma fråga tidigare. Vilket i sig kan vara ganska underligt.

För en så där 20 år sedan var man tvungen att ringa någon gammal släkting som kanske kunde tänkas ha ett hum, eller så gällde det att hitta rätt hylla på bibblan. Eller gubbgoogla, även om uttrycket inte fanns då. Men nu finns alltså svaren därute på nätet. Till och med på vad det innebär att just gubbgoogla.
Var tvungen att veta hur man snyggar till ett par mockaskor och nästan direkt hamnade jag på Herrskobloggen och där fanns lösningen. Klockrent. Om det sedan verkligen hade visat sig vara mockaskor jag skulle snygga till hade det varit ännu bättre, men när jag läste lite noggrannare inuti skorna visade det sig vara fusk. Såklart. Det kan ju inte bli rätt jämt.

Men nu veta jag i alla fall hur man snyggar till ett par mockaskor. Bara en sån sak.

(dag 52)

26 maj 2014

Var tionde vill att vi ska vara motmänniskor

Det är så fruktansvärt svårt att ta in att nästan 10 procent av de som röstade i EU-valet valde att rösta på Sverigedemokraterna. Att var tionde person som gick till valurnorna la sin röst på ett parti som är högerextremt och söker samarbete med likasinnade i Europa. Det går inte att ta in. Att ett parti som skyller allt på invandringen lyckas locka så många röster går inte att ta in.

Mångkultur berikar. Att människor kommer hit och för med sig kunskap, erfarenheter och arbetskraft berikar. Vi klarar oss inte utan dem. Att vi har möjlighet att åka ut i världen och dela med oss av vår kunskap, erfarenhet och arbetskraft berikar också. Både oss själva och dem vi möter. Det handlar om att ge och få. Att lära. Att delta. Och vad man än tycker om invandring så måste man se att det handlar om människor. Medmänniskor och inte motmänniskor. Människor som söker sig någon annanstans i förhoppningen om ett bättre liv. Ofta i brist på alternativ. Människor som du och jag, men som bara råkade ha oturen att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Det kunde varit du. Tänk på det en stund.

Vi har råd att vara medmänniskor.

Men valet visade alltså att var tionde väljare vill att vi ska vara motmänniskor. Vad är det som är svenskt och demokratiskt med det?

(dag 51)

25 maj 2014

Feminismen och klimatet är vinnare

Nöjer mig med att konstatera idag att det ser ut att ha gått mycket bra för både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ i EU-valet. På så sätt finns det ju ändå hopp om framtiden. Nu finns såväl klimatet som jämställdhetsfrågorna tydligt på agendan.

(dag 50)

24 maj 2014

Nu ska jag raljera lite inför #EUvalet

Undrar hur många olika forskningsområden det finns egentligen och hur många inriktningar inom varje område. Oändligt. Ändå kan man ju undra över att inte fler forskar på att odla tomater i rymden. Det borde ju vara en av de inriktningar som känns som allra, allra viktigast för hela forskarkåren. För vad är väl forskning inriktat på exempelvis cancer eller klimatfrågor när man kan lösa de riktiga problemen - dvs hur alla stackars astronauter ska få tillgång till riktigt färska tomater.

Lyssnar på Vetenskapsradions senaste veckomagasin och där pratar man just om tomatodling i rymden. Man ska på fullaste allvar prova att odla tomater under samma tyngdkraftsförhållanden som på månen respektive Mars, bland annat för att man någon gång i framtiden planerar att skicka människor till Mars. Tänk om de stackarna var tvungna att åka utan tomater.

Men har vi ingen annan nytta av detta då? Jo, man berättar i programmet att en annan del av experimentet kan bli användbart på jorden när det gäller att rena vatten. På så sätt skulle systemet kunna användas i kris- eller katastrofområden, om de ändras lite. En av forskarna säger också att filtren som används vid odlingen skulle kunna användas till att rena vatten överallt där det är vattenbrist. På riktigt allvar tycker jag att det där med att kunna rena vatten låter superbra, men kan inte låta bli att lite försiktigt fundera på om man inte kunde satsa på det där med reningen utan att ta omvägen över Mars. Liksom satsa resurserna direkt på de lite mer akuta frågorna.

Planerna på rymdfärder till Mars där färska tomater är prio nummer ett får mig i alla fall helt osökt att tänka på den här gamla reklamfilmen. Inte för att det finns någon annan koppling än just framtiden, men ändå:



Annars kan man ju rösta imorgon på något parti som faktiskt på riktigt bryr sig om vad som händer med klimatet och då kanske - om vi har väldig, väldigt tur - vår egen planet har en framtid där människan inte likt Noak MÅSTE fylla en ark eller ett rymdskepp och flytta till Mars. Det är ju i och för sig också bara en tanke. Men det förstås, då kanske man forskar fram tomatodling i rymden nästan helt i onödan. Vad jobbigt.

(dag 49)

23 maj 2014

Det där med #EUvalet

Hade tänkt försöka skriva något djuplodande om varför man ska rösta i EU-valet, men fastnar i EU-debatten i SVT istället. Nöjer mig med att säga att om du bryr dig om klimatet, det växande stöveltrampet, jämställdhet, asylfrågor, dina barns framtid, maten du äter, våra hav, djurhållning osv, osv, osv. RÖSTA RÖSTA RÖSTA RÖSTA!!!!

(#blogg100 dag 48)

22 maj 2014

Värmen

Känns otroligt. Klockan är över tio och bakdörren står på vid gavel, utan att det märks. Kvällskonsert i trädtopparna och en geting som ännu sakta surrar utanför ett av fönstren. Underbart.
(dag 47)

21 maj 2014

Och som det kliar...

Det finns några små kryp som jag har mycket svårt att se något som helst värde med; fästingar. Otäcka, lömska, sjukdomsbärande och parasiterande odjur, om man nu får dra det så långt. Det går också att hålla på en stund till och dra det betydligt längre.

Hade årets andra fästing häromdagen. De två minsta och jag hade varit på upptäcksfärd i skogen bakom huset och sett en massa spännande träd, stenar och myror. Men med oss hem fick vi inte bara roliga minnen utan även massor av små fästingar på både kläder och skor. Jag menar verkligen massor. I och för sig ganska snabbt avhjälpt - nya kläder och inspektion medan de gamla och skorna åkte in i frysen. Men ändå. Obehagskänslan!

Och hur noga vi än tittade så nog sjutton satt där en fästing i knävecket dagen efter. En liten en som man knappt ens kunde se, men det räckte. För sen har det kliat och kliat och kliat så jag tror jag blir galen. Kli, kli, kli. Fästingjävlar alltså, jag har som sagt svårt att se något som helst värde med dem.

(dag 46)

20 maj 2014

Torka

Idag är det riktig torka på bloggidéer så jag nöjer mig med att sätta punkt här.

(dag 45)

19 maj 2014

Rätt var det är så smäller det

Ni vet när det hänger i luften och man vet att när som helst smäller det. Pang bara. Sån där smäll så att ljuset slocknar. Riktigt så blev det inte idag, men det kändes som att det var på väg. Istället mullrade det i närområdet och ljuset blinkade till några gånger. Sladdar drogs ur. Inte för att jag vet om det egentligen behövs, utan kanske mer en ryggmärgsgrej.

Sen kom regnet som en befrielse och lilltjejen tog bort händerna från öronen och ropade förtjust att "Nu kom regnet. Mycket det regnar!" Strax efter slocknade ändå något. Nämligen mellankillen i soffan och stortjejen tittade ut en stund innan spelet på surfplattan lockade henne tillbaka.

En timma tidigare hade vi suttit på trappan och ätit glass. Det svänger snabbt. Och själv tänkte jag att det här är sista glassen jag äter på länge, länge eftersom nu måste det till en bättre livsstil. Tror visserligen att jag tänkte så häromdagen också när jag åt det där godiset och en annan dag när vi åt chips. Det kanske är en process.

Men rätt var det är smäller det till, det där med motivation till sundare liv. Jag räknar med det. Eller hoppas i alla fall. Pang bara.

(dag 44)

18 maj 2014

Lekstugor och ofärdiga projekt

Våra projekt drar gärna ut på tiden. Först pratar vi om dem i evighet, sedan går vi och känner på dem innan vi pratar lite till. Tar en paus. Börjar så smått, kanske stannar av och sätter sedan igång igen. Det tar tid helt enkelt.

Hos grannen däremot har man byggt en lekstuga. Visserligen byggsats, men ändå. De började i morse och nu är den klar med papp på taket. Tröstar mig med att den ska målas också, men det är nog snart gjort. Vet ju inte hur länge de diskuterat och värkt på projektet i och för sig, men ändå.

Kanske dags att ta tag i den där trädkojan barnen pratat om ett bra tag.

(dag 43)

17 maj 2014

Typ feministisk miljökämpe

Det här med val och vad man ska rösta på. För och emot. Magkänsla, hjärta, kunskap och taktik. Kryssa eller inte. Det kan vara mycket som spelar in. Men att rösta är ju en självklarhet.

Och att blint följa vad en valkompass säger ska man ju inte, men antingen brukar de kunna hjälpa en på traven eller bekräfta vad man redan visste. Sällan är överraskningen total, eller ens där, Men det är ändå lite kul. Inför EU-valet har jag provat Aftonbladets valkompass och den verkar se mig som en slags feministisk miljökämpe. Är inte förvånad, men däremot var det spännande att se vilka kandidater vars åsikter man liknade mest. I alla fall i de 30 frågor som kompassen tog upp. Det gav en funderare. Faktiskt. Att mina åsikter stämde minst överens med SD-kandidaternas förvånade mig inte alls.

Så nu får man alltså grunna en stund på om man ska kryssa och i så fall vem. Det var det där med magkänsla, hjärta och kunskap i rätt mix. Taktikval går bort. Men att rösta är självklart. Om man vill värna om demokrati, vill säga.

(#blogg100 dag 42)

16 maj 2014

Helg, helg, helg...

Här borde det följa en lång beskrivning om vart man ska gå, med vem för att ösa fram till morgontimmarna. Men jag är pappa till tre, varav två dagisbarn så jag är så himla glad över det enkla faktum att det nu är helg, man kan kasta sig i soffan, zappa, ta en öl och bara varva ner.

Det enda som kunde varit bättre i detta nu var om det fanns något bra att titta på, men man kan inte få allt. Det måste finnas lite kvar att drömma om också.

Och resten av er - be careful out there!

(#blogg100 dag 41)

15 maj 2014

På väg och tåget är nästan öde

Sitter på ett nästan tomt tåg och är äntligen på väg hemåt efter en extremt lång dag. Men på något vis är det skönt att ha hemlängtan när det är hemåt man är på väg. Veta att snart är man hemma i sina invanda hörn och dricker te. Äter macka. Och myser. En torsdag i maj.

(#blogg100 dag 40)

14 maj 2014

Tömma skallen och låta tanken gå

Ibland är stegen hem oändligt tunga och kämpiga. Inte för att det just är hemåt man är på väg, utan för att jobbtankarna tynger och är svåra att skaka av sig. Huvudvärk sveper in som en tung filt runt huvudet och man går där och ältar. Så var det idag.

Men när man väl landat hemma och börjat ställa om, vilket man i vanliga fall brukar lyckas med rätt bra på vägen från tåget, så lättar det. Framförallt när man efter middag och kaffe spelar fotboll med döttrarna och därefter - när frugan nattar ungarna eftersom vi tar varannan kväll - på just frugans inrådan sätter igång med trädgårdsarbete och pluggar in en podd i öronen, då lättar det. Då släpper de tunga tankarna som hade hängt sig kvar och de flyger sin väg med det sista av huvudvärken. 

Just ikväll pratades det i podden om solceller samtidigt som jag greppade skottkärran och körde mot komposten där jag fick se årets första kopparödla. 

Det är sånt som gör att man känner sig levande igen.

(#blogg100 dag 39)

13 maj 2014

Det fyller på

Plötsligt är telefonen full och det får knappt plats en bild till och ännu mindre nya appar. Snabbt går det när det fyller på och man förstår inte hur det kan gå med sån hastighet. För fort. Och så rensar man lite för att snart ha fullt igen. Nu har jag i alla fall rensat bort nästan 2 GB bilder och filmer så en liten stund borde man väl kunna använda den igen. Kanske.

(dag 38)

12 maj 2014

Föräldrapaniken och datorångesten

Skulle anmäla barnen till höstens simskola nu ikväll och startskottet gick klockan 20.00. Prick då skulle platserna släppas på simskolans sida och vi satt klistrade vid varsin dator för att anmäla varsitt barn. Taggade och målmedvetna uppdaterade vi webbsidan om och om igen för att kunna hugga först när det väl var dags. Vi kände vittring och ville så klart knipa platser i rätt grupper på rätt dag. Men ett par minuter före det magiska klockslaget började sidan gå som sirap och vi misstänkte konkurrens. Stor sådan. För varje uppdatering tog allt längre tid och plötsligt slängdes vi helt enkelt ut. Vi var inte längre inloggade utan stod utanför och stampade. Var och en på sitt håll. Ryckte i dörrarna, ångestladdade och nära panikslagna. För vi kom inte in igen. Sirap, eller segare än sirap. Inget hände utan det bara stod och tuggade.

Till slut kom vi in bara för att slängas ut på nytt. Svett längs ryggraden och tysta skrik för att inte väcka barnen. En inte full logisk inre panik över ens tillkortakommanden som förälder och ett stilla hat över servrar, datorer och teknik överhuvudtaget.

Men slutet gott och allting gott. För plötsligt hittade vi varsin lucka mellan några ouppmärksamma bytes och slank in, förbi en och annan etta och nolla och hamnade rätt. Så allt blev frid och fröjd. Rätt barn på rätt plats. Nu efteråt låter det nästan lite själviskt, men de egna barnen och rovdjursinstinkten osv, osv. Ja, du vet..

Sen stekte frugan pannkakor och jag hängde tvätt. Stortjejen får pannkakorna till utflyktsmat imorgon, men de extra som gräddades av bara farten åt vi själva upp. Det var också gott.

(dag 37)

11 maj 2014

Lättnaden total

Har gjort sluttentan och fått godkänt. Har dessutom fått godkänt på alla inlämningsuppgifter. Måste ju betyda godkänt på hela kursen. Distanskursen i foto som skulle ta en termin, men tog två är alltså avslutad.

Lättnaden är total.

(dag 36)

10 maj 2014

Att lita på en gps...

Det där med gps kan ju vara grymt smidigt. Så mycket enklare att hitta och underbart att slippa kolla kartor i förväg, skriva upp resvägar - vänster i andra korsningen, kör 500 m, ta höger efter gula huset med gungan, osv. Men det kan ju bli så fel också.

Läste en artikel en gång om en långtradarchaffis som litat blint på sin gps och hamnat ute på en liten skogsväg i mitten av ingenstans, miltals från sin riktiga destination, utan att komma därifrån igen utan hjälp av bärgningsbil. Har för mig att han fick sparken på stående fot.

Men så kan det ju bli rätt och ändå totalt helfel. Som när det finns två små orter/hålor med samma namn i samma "närområde" och gps:en hittar den ena, men man skulle till den andra - ytterligare en halvtimmas väg åt en annan riktning. Den här gången var det inte jag som satt i bilen, men dottern som skulle hämtas fick vänta en bra stund extra och chauffören kände sig lätt uppgiven. Minst sagt.

Det är smidigt att köra efter gps. När det fungerar.

(#blogg100, dag 35)

09 maj 2014

Såna viktiga saker som kojor

Är nog lite sen, men har nu fattat att det ska gå att mejla inlägg direkt in på bloggen. Bara en sån sak. 

Hade kojbygge på agendan idag. Konstigt det där, man blir aldrig för gammal för att bygga kojor. Nu skulle ungarnas pinnkoja flyttas och ställas upp runt ett nytt träd. Lite snabbt. Två timmar senare upptäckte vi att vi missat lunchdags. Inte bara äta när vi borde ätit, utan även laga den. Men kojan blev skaplig.

Nu får man se om det här mejlandet funkar.

(#blogg100 dag 34)

08 maj 2014

Fascination i en ersättningsbuss

Skulle ta tåget hem idag, men det var tydligen spårarbete så tåget var ersatt med buss. Sånt händer så klart, så det är inte mycket att göra åt. Bara det att bussen kan inte åka samma raka väg som tåget och därför tar den mycket längre tid. Nästan en timma längre till slutstationen eftersom den skulle stanna vid alla stopp som tåget gör. Trixa runt på små vägar och gator fram till små stationer. Så blir det ju. Själv skulle jag bara åka två stationer, så jag var bara begränsat drabbad kan man säga.

Men jag hann ändå bli fascinerad. Över hur folk tänker. När bussen stannade första gången stod en lång rad personer tålmodigt och väntade. En i taget klev de på och varje person var tvungen att stå en stund och dividera med chauffören om att bussen skulle ta så mycket längre tid - de hade ju så bråttom. Och det kan man ju förstå, inget konstigt i det. Om det nu inte var så att varje person skulle dividera, som om det var chaufförens fel att bussen tog längre tid. Det tar en stund när en lång rad ska dividera en i taget om att de har så väldigt bråttom. Och bussen stod där den stod medan minuterna tickade.

Messade hem till frugan om att jag satt på en ersättningsbuss och att resan drog ut på tiden. Minst sagt. Fick till svar: "Trist! Har migrän och gnälliga, skrikande barn så du är efterlängtad.".

(dag 33)

07 maj 2014

Bilar som bara knackar och knakar

Bilar är alltid bilar, men ibland lite mer påtagliga och i större behov av omvårdnad. Vår är det just nu. Den börjar falla sönder lite här och lite där. Det smäller högljutt i gångjärnen varje gång förardörren öppnas. Ena elektriska bakrutan öppnar sig om man råkar trycka på låsknappen två gånger och sedan går den knappt att stänga igen. Handbromsen ska vi inte tala om och jag vill helst inte veta varför det knackar i framvagnen varje gång vi svänger. 

Det är helt klart dags för en ny bil, men bortsett från alla skavanker är den här väldigt bra. Vi gillar den skarpt. Och det är bra jobbigt att köpa bil och att prata med banken och att prioritera bort annat som kostar pengar. Så det blir inte av. En dag kommer vi att stå där vid vägkanten med en smällande, knackande bil som inte vill köra en meter. Snälla, ge oss då lift.

(dag 32)

06 maj 2014

En stunds utandning

Har skrivit och raderat, skrivit om, raderat igen, klippt om texten och valt nya bilder. Men nu äntligen har sista uppgiften på fotokursen lämnats in. Cirka fyra-fem månader för sent. En suck av lättnad och en stunds utandning. Sannolikt får jag tillbaka den med begäran om komplettering. Förhoppningsvis blir den ändå så småningom godkänd. Nu väntar bara en tenta. Distanskurser alltså. Det har sina för- och nackdelar.

(dag 31)

05 maj 2014

Poddklippning och nysattacker

Det är ganska skönt att gå runt med gräsklipparen och pod i öronen. Tror att jag nämnt det förut. En ganska avkopplande smygmotion. Idag var det dags igen, mycket för att hinna före regnet som hotar med att komma när som helst.

Det som var mindre mysigt var nysattackerna som tätnade allteftersom jag klippte. Tätare och tätare och just då kändes det som att den där allergimedicinen inte gör mycket nytta. Kanske har jag fel sort. Men så kör jag ju också snålvarianten. Och det kunde varit värre. Mycket värre. Så man får vara glad att man har det som man har det. Poddarna var i alla fall spännande; slutet av lördagsintervjun, något avsnitt av Klotet och så Vetenskapsradions veckomagasin. Det tar en stund att klippa gräset.

Nu kan det i alla fall få börja regna. När som helst.

(dag 30)

04 maj 2014

När något blir något annat

Ibland planerar man någonting och i ens huvud ser det ut på ett visst sätt, men i verkligheten blir det helt annorlunda. Kanske inte sämre, men annorlunda.

Idag gjorde vi vårutflykt, konstrunda på Kinnekulle. Det tog ett tag att ta sig dit, men väl där skulle vi fika gott, göra några stopp hos diverse hantverkare och konstnärer. Äta god lunch och sakta dra oss hemåt. Så var det ju planerat. Sedan åkte vi iväg.

De två minsta var inte riktigt lika tålmodiga och lugna som sina föräldrar. Inget konstigt med det, utan det konstiga är att man lyckas förtränga den detaljen när man planerar. Det tänks helt enkelt bort. Så det där lugnet infann sig inte riktigt. Gott fika blev det iofs, men så många stopp blev det inte. En del jagande efter barn blev det däremot. Klättrande, hoppande barn. Och en hel del bråk i baksätet. Och en cache, vilket inte var planerat innan.

Den goda lunchen på restaurang var antingen alldeles, alldeles, ALLDELES för dyr för oss, eller så var det fullt, eller så tog de inte kort och vi hade inte kontanter. Slutade med att vi köpte picknick på Coop, satt i bilen med utsikt över Vänern och mumsade. Mackor med skinkost, kalla plättar med sylt, Risifrutti och festis. Rätt mysigt det med, men som sagt inte riktigt som det sett ut i huvudet från början. Den där filmtiteln "Det blir aldrig som man tänkt sig" dyker ofta upp i huvudet. Dvs den där komedin av Måns Herngren och Hannes Holm.

På vägen hem stensov tre övertrötta barn nästan hela vägen. Gissa om några hade svårt att somna ikväll. 

(dag 29)

03 maj 2014

Snickar´n och bullbagaren

Mellankillen och jag åkte hem till en kompis idag för att fika och andas lite lantluft, även om vi inte direkt bor i någon stadsluft själva. Kompisen hade gräsänklingshelg tillsammans med sina två största pojkar och han hade bakat bullar som vi gärna fick hjälpa till att göra slut på.

När mellankillen fick höra att vi skulle dit packade han verktygslådan och arbetshandskarna. Storkillarna har nämligen världens största kojbygge i skogen och mellankillen såg framför sig hur han skulle snickra både högt och lågt. Storkillar som redan byggt ett livsverk är dock inte så pigga på att låta en femåring gå lös med hammare och såg, så det fick bli inventering av deras förråd i jakt på brädor, tejp och diverse bra-att-ha-saker för att göra uppfinningar istället. Det funkade faktiskt lika bra och mellankillen var nöjd.

När snickrandet var färdigt och en slags maskroskatapult var tillverkad blev det bullkalas, vilket inte gjorde mellankillen mindre nöjd.

Det var rätt skönt att gå ner i tempo en stund hemma hos bullbagaren. Framförallt skönt att få komma iväg en stund bara jag och mellankillen, utan att egentligen göra något särskilt. Väl hemma igen har inte mycket nyttigt blivit gjort. Det blir inte alltid det.

Glömde visst att blogga igår. Sånt händer.

(dag 28)

01 maj 2014

Allt går ju åt helvete i alla fall

Känner att jag egentligen skulle varit ute någonstans, gått i ett tåg och visat att jag tycker en massa. Jag också. Men det blev inte så i år heller. Det där med demonstrationståg har aldrig riktigt varit min grej. Istället var jag hemma, byggde ett slags spalje som ska sitta vid sidan av trappan och lyssnade på gamla poddade avsnitt av SR:s Klotet. Bör kanske inte lyssna på sånt och göda klimatångesten, men vem tjänar på att sticka huvudet i sanden?

Blev i alla fall mörk i sinnet och började fundera på vart den här planeten är på väg och om det egentligen är någon ide för någon alls att vara ute och demonstrera, för allt kommer ändå att gå åt helvete. Relativt snart. Vi är ju den enda art som klarar av att förstöra förutsättningarna för liv på den här planeten och det känns som att vi gör vårt allra bästa för att nå just dit. Så varför ska vi demonstrera, tänker jag. Varför bry sig. Vilken forskare ska titta på CUFs bilder om hundra år och fundera över #thewalkingred. Finns det ens några forskare kvar då? Eller CUF:are? Mörk i sinnet, som sagt.

Man får väl ändå hoppas att världens ledare kommer till sans och inser att allt vi måste göra skulle varit genomfört igår, men att om vi börjar på allvar nu genast kanske vi ändå kan lindra effekten. Tveksamt, men man bör väl åtminstone hålla fast vid grässtrån. Mörk i sinnet, var det ja.

(dag 27)