01 maj 2014

Allt går ju åt helvete i alla fall

Känner att jag egentligen skulle varit ute någonstans, gått i ett tåg och visat att jag tycker en massa. Jag också. Men det blev inte så i år heller. Det där med demonstrationståg har aldrig riktigt varit min grej. Istället var jag hemma, byggde ett slags spalje som ska sitta vid sidan av trappan och lyssnade på gamla poddade avsnitt av SR:s Klotet. Bör kanske inte lyssna på sånt och göda klimatångesten, men vem tjänar på att sticka huvudet i sanden?

Blev i alla fall mörk i sinnet och började fundera på vart den här planeten är på väg och om det egentligen är någon ide för någon alls att vara ute och demonstrera, för allt kommer ändå att gå åt helvete. Relativt snart. Vi är ju den enda art som klarar av att förstöra förutsättningarna för liv på den här planeten och det känns som att vi gör vårt allra bästa för att nå just dit. Så varför ska vi demonstrera, tänker jag. Varför bry sig. Vilken forskare ska titta på CUFs bilder om hundra år och fundera över #thewalkingred. Finns det ens några forskare kvar då? Eller CUF:are? Mörk i sinnet, som sagt.

Man får väl ändå hoppas att världens ledare kommer till sans och inser att allt vi måste göra skulle varit genomfört igår, men att om vi börjar på allvar nu genast kanske vi ändå kan lindra effekten. Tveksamt, men man bör väl åtminstone hålla fast vid grässtrån. Mörk i sinnet, var det ja.

(dag 27)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar