30 november 2010

Sex-tält på Avenyn

Min mormor brukade säga precis vad hon tyckte. Och hon tyckte om mycket. Bland annat tyckte hon att det kunde vara ett väldigt fokuserande på det där med naket och sex. Hon förstod inte varför, men hade ett förslag.

Hon tyckte att en gång om året kunde man stänga av Avenyn i Göteborg och bara släppa in nakna. Alla de som tycker att det är så spännande med naket. Där kunde de vandra runt och titta på varandra. Liksom avdramatisera det hela. För de som ville ta det hela ett steg längre skulle det finnas tält uppställda lite här och där. Sex-tält. Där skulle man kunna gå in med någon man träffat på nakenpromenaden och ha det lite mysigt. Det kunde kosta någon hundring att använda tältet, tyckte mormor. Pengarna kunde exempelvis gå till utsatta kvinnor.

Sånt kunde hon säga, min mormor. Och mycket annat så klart. En fantastiskt häftig kvinna.

29 november 2010

Satan-i-gatan

När vi väntade vårt första barn, dottern, läste frugan ett så bra inlägg någonstans. Det var en tjej som skrev om sin graviditet. Och om humöret. Hon skrev att ibland blev det bara satan-i-gatan och då small det. Sannolikt inte bokstavligt, men uttrycket säger allt. Det stämde så bra.

Sedan dess har det blivit en given fras. För den räcker. Senast idag. Nu är det lite s-i-gatan, varnar frugan. Bara s inför barnaöron. Men man får inte lura sig, för s är minst lika starkt. Då gäller det att separera påfrestad mamma från övrig verksamhet, åtminstone tills det finns käk på bordet. Annars blir det som det blir. För när det händer, då händer det.

Inte bokstavligt. Men ändå. Med allt som det för med sig.

28 november 2010

Vad är egentligen grejen med brandmän?

Dottern och jag landade en stund på biblioteket. Ville vila fötterna lite. Och tankarna. Ta det lugnt.

Plötsligt började barn och föräldrar samlas i ett hörn och in kom två brandmän. I full mundering. För att berätta om livet som brandmän. Dottern ville hellre spela dataspel så vi satt en bit bort - men inom hörhåll - och spelade dataspel.

Brandmännen presenterade sig, berättade och visade utrustning. Barnen fick prova. Fråga. Och någonstans mitt i detta kommer en mamma in på bibblan med sin son. Strosande. Tills hon ser brandmännen. VA! Är det BRANDMÄN här? Sliter tag i sonen som bokstavligen lyfter från golvet och mindre än en sekund senare står de två - in center of attention - vid brandmännen. Nämen, får man prova utrustning? Åh, vad roligt! Det vill väl du? Inte? Då får väl mamma prova! På med brandmanshjälm. Puta med läpparna. Le mot brandmännen. Spjuvermin.

Jo, som sagt... eh... som jag sa förut så heter ju jag si-och-så och han heter ju så-och-si och som ni ser på hjälmen så finns det ju ett nummer så att man alltid kan se vem det är som gör vad. Så jag har ju liksom inte bara namnet si-och-så utan även numret.. eh..

Men vad är grejen? Är det uniformen å ena sidan och de putande läpparna å andra.. eller var det här bara ett behov av att vara i center of attention å ena sidan och nervositet över att behöva hantera en pinsam situation å andra sidan.. eller.. eh..

Världens bästa dag

Hade världens mysigaste dag idag. Pappa-dotter-dag i Göteborg. Bara vi. Gôtt!

27 november 2010

Helvetesdeg i pappaland

Jag borde lärt mig att jag inte ska baka. I alla fall inte tillsammans med mina barn. Men vem har sagt att man lär sig av sina misstag? Inte jag.

Föräldraledig idag och fick för mig att vi skulle baka. Saffransbullar som jag hittat på bloggen Ett mercyfuck i Svensonville. Bullar som såg himla goda ut, som jag köpt ingredienser till tidigare i veckan. Bullar som bloggerskan själv verkade slänga ihop så enkelt och lätt. Bullar som jag skulle slänga ihop minst lika enkelt och minst lika lätt. Den perfekte pappan som bakar med strålande barn. Reklamfilms-moment. Tänkte jag.

Tänk så fel man kan tänka.

För jag glömde visst några saker;
1, att bloggerskan säkert är van vid att baka.
2, att jag inte är det.
3, att jag inte med all vilja i världen kan slänga ihop något bakverk enkelt och lätt.
4, att jag alltid blir arg när jag bakar. ALLTID.

När degen jäste blev det tripp till affären. På med ungarnas kläder. Överdragsbyxor, jackor, stå still, vantar, stå still, mössor och kängor, stå still sa jag. Sonen argare och argare, jag svettigare och svettigare. In i bilen och iväg. Affären full av strosande människor. Mest pensionärer. Som stannade. Som pratade. Som klämde och som kände. Och var allmänt i vägen. Sonen somnade, hängandes ut från vagnen.

Hem igen. Sonen vaken. Sovit för lite. Lynnig. Mat och sedan bakning. Sonen skriker. Degen kletar. Dottern kavlar och kletar. Jag irriteras, kavlar och kletar. Sonen gnäller. Degkladd. Svettigt. Irritationen bubblar. Den kletiga degen kletar och kletar och kletar. Sonen gnäller.

Till slut färdiga bullar. Nästan alla. Jag irriterad. Dottern har tröttnat. Skjutsats till kompis. Sonen övertrött. Tittar på Alfons. Somnar inte. Frugan hem från jobbet. Vi provsmakar. Lite degiga. Men varför ställer du dem så långt ner, säger hon och pekar på den sista plåten i ugnen. De ska stå i mitten, svarar jag irriterat. Det där är inte mitten, säger hon. Fan, säger jag. Lägger på folie och ställer in dem en stund till. I det andra mitten.

Bullarna blev väl sisådär. Ok, men inte mer. Inte jättegoda, som dottern sa. Jag håller med. Inte jättegoda. Men de blev ganska dyra. Alltid något!!

Nästa gång ska jag gå tillbaka till att misslyckas med något enklare och billigare. En torr vetelimpa kanske.

25 november 2010

Första fyllan och kvarglömd i månader

Första gången jag var berusad var jag 14 år. Konstigt att man minns såna saker så tydligt. Jag var och hälsade på min kusin och moster över sportlovet i deras slitna lägenhet. De bodde ovanför en liten bilverkstad och min kusin hade lärt sig allt om bilar. Han var 13.

Större delen av veckan var vi på hans rum och lyssnade på Mötley Crües Theatre of Pain. Om och om igen. En hederlig LP. Vi tröttnade aldrig. Men ibland var vi tvungna att gå ut med hunden.

En kväll var min moster borta och vi skulle klara oss själva. Det gick bra. I alla fall till en början. Sedan kom min kusin på att moster hade en flaska vodka undangömd. Och vi provade lite. Inte så mycket, men ändå så att vi blev småberusade, fnissiga och jävligt coola. Flaskan fylldes på med vatten för att undanröja bevisen och därefter gick vi ut med hunden. Kanske inte så berusade som vi trodde, men inte så nyktra som vi borde.

Promenaden gick till Ica. Vi sökte upp leksakshyllan och köpte knallpulver. Vi var ju fortfarande barn. Sedan gick vi hem och det var inte mer med det. Tills någon eller ett par timmar senare då vi började undra var hunden var. Ingenstans. Först. Och sedan kom vi på att hon satt kvar. Glömd utanför Ica. Det var vinter och kallt och vi skämdes som, ja just hundar.

Nu är det jag som är kvarglömd. Tankspridd som jag är glömde jag mig själv någonstans i september och nu känner jag mig rätt vilsen. I tiden. Om en månad är det julafton och jag tänker fortfarande att det snart är dags att ta in grillen. Trädgårdsmöblerna. Och skottkärran. Ute är det vitt överallt och någonstans under snön ligger tydligen oktober och skräpar. Snart även november.

Nåväl, det som göms i snö osv. På söndag sätter vi upp adventsstjärnorna och då får man i alla fall lite ledljus.

24 november 2010

Och så var det det där med tjejkläder..

Det är något skönt med oförutsägbarheten mitt i det förutsägbara hos ens barn. Det där som ställer saker lite på ända i det vi så gärna kallar vardag. Det som, kanske inte ruskar om, men puttar på oss lite och säger att Så här kan det också vara. Hade du glömt det?

Dottern gillar rosa, rosa, rosa, rosa, rosa. Det blev liksom så på något sätt. Trots att det inte var planerat. Säga vad man vill, men rosa är så tjejigt. Inte så mycket unisex. Alla tjejkläder är ju dessutom av någon anledning nerlusade av glitter, spetsar, prinsessor, glittriga prinsessor, hjärtan, glittriga hjärtan osv, osv, osv, osv. Och så är de oftast rosa. Men mitt i det rosa, rosa, rosa, rosa så diggar hon sjörövare. Och mitt i allt det rosa vill hon ha en Kiss-tröja.

Det gillar jag.

22 november 2010

Och vinnaren är..

Idag fick jag veta att jag blev slagen i förra veckans omröstning till manligt jämställdhetsombud på jobbet. Vet inte med hur mycket men vet av vem. Han är bra. Blir nog ett bra ombud också. Själv visste jag inte ens att jag var nominerad.

21 november 2010

Spotify från barndomen

Fick för mig att sätta ihop en Spotify-lista med de där låtarna som "alltid" spelades i bilen när jag var barn. På 70-talet. Kanske någon från början av 80. När vi åkte runt i en grön Passat och senare en grön Audi 80 på vägarna i Sverige. Utan bälte i baksätet. Eller så spelades de hemma. På den gamla skivspelaren som gick sönder när jag snurrade tallriken jättefort åt fel håll, för att testa. Det som hände var just det. Att den gick sönder. Jag vågade inte erkänna. Trasig? Jasså. Ja, jag vet inte... Fast alla visste. Att det var jag.

Det blev reparation hos min lillasysters klasskompis pappa. Han var duktig på att laga saker hemma i garaget. Radioapparater, brödrostar, högtalare och skivspelare. Tekniska prylar. Han hade lager med porrtidningar, eller om det var filmer, sa ryktet. Men om det var sant vet jag inte. Det kanske var en tidning eller en film, eller inget alls. Känns inte som att det spelar så stor roll faktiskt. Inte nu. Skivspelaren blev i alla fall lagad och med det kom förhållningsorder. Inte röra. Eller i alla fall extrem försiktighet. Pengar växer inte på träd. Sa pappa.

Nu blev det en lista med mest hans musiksmak från dåtiden. Jag minns bara att min mamma lyssnade på Jag vill tacka livet. Den finns med. Hon borde lyssnat på något mer.

Som ni förstår är listan inte alls komplett. Alldeles säkert inte rättvis. Men den är som jag minns den. Kanske lägger jag till någon låt som hoppar fram ur minnet.

Undrar hur mina barns lista ser ut en gång. Om de gör en över sin barndom. Med vår musik. Min och frugans.

Kaffeabstinens i snöslasket

Vi gick ut och tog vara på den tynande snön, i början till slask och plask. Byggde en snögubbe. Jag, dottern och sonen. Morot till näsa. Kastanjer till ögon och kottar till knappar. Smutsig, lerig och ful. Men dottern blev nöjd och det var ju viktigast.

Sedan kastade vi snöbollar till hunden. Många. Hon är tokig i snöbollar och hoppar, springer och skäller. Tröttnar aldrig. Blir uppstissad, spattig. För spattig. Snölyktan hann vi bara börja på innan hunden, nu utom kontroll, kastade sig över den och började riva. Gräva. Förstöra. NEJ! Irriterat.

Vi byggde en bläckfisk istället. Den fick vara ifred för hunden, konstigt nog. Jag känner mig kall och blöt och frusen. Vill gå in. Pappa, vi kan väl göra en sak till innan vi går in? Det är klart. Så vi gör en hund. Eller tänker göra en hund, för när den nästan är klar kommer den riktiga hunden. Kastar sig över och river, gräver, massakrerar. Inte revirtänkande. Bara lek. NEJ, NEJ, NEJ! Argt nu. Då inser jag att jag inte druckit något kaffe. Så dumt. Kaffeabstinens och irritation. Så jag är inte den jag vill vara.

Går in. Dricker kaffe. Är lite själv. Och nu är vi kompisar igen. Jag och hunden.

Gröna troll och kompistryck

Dottern har pratat mycket om Shrek. Träsktrollet och filmen. Den första. Den som hon sett hemma hos kompisen ett par eller kanske tre gånger. Och Fiona. Prinsessan. Är det hon som är prinsessa på dagarna och träsktroll på nätterna, frågar jag. Hon är alltid prinsessa, men hon är människa på dagarna och träsktroll på nätterna, svarar dottern. Förklarande. Lite överseende.

Idag hyrde vi tvåan. Via bredbandet. Det blev den eftersom dottern fick välja. Hon som aldrig vill välja annars sa direkt Shrek 2 och då vill man ju inte föreslå något annat. Förstöra. Hon kunde lika gärna sagt att det spelar ingen roll, alla filmer är lika bra. Så är det bara.

Dessvärre tittade vi slarvigt och upptäckte för sent att det var den engelska versionen. Med svensk text. Hon läser jättebra, men inte tillräckligt snabbt. Så vi fick tolka. Men hur mycket hon fattade är oklart. Vi frågade flera gånger om hon tyckte den var bra. Ja, det tycker jag, sa hon rätt oengagerat där hon låg intryckt i soffhörnet. Vill du byta? Det är helt ok om du vill se något annat. Huvudskakning.

Sonen levde med på ett helt annat sätt. Stod upp i soffan. Pekade. Skrattade. Fattade nada. Men njöt. Tills han somnade, mitt i filmen och fick sofftygsmönster på kinden.

Jag undrar så vad dottern egentligen tyckte. Om hon alls tyckte om den. Egentligen. Om hon alls tyckte om den första. Om hon tittar för att kompisen tittar. Så som man gör när det börjat betyda något vad kompisarna tycker. När det inte räcker med att peka en stund på en grön gubbe, skratta och sedan somna ifrån. Mätt och nöjd och färdig.

19 november 2010

Dottern, flyget och den gyllene bågen

Det är något särskilt med flygplatser. Atmosfären. Alla som väntar. På att resa. Eller på att ta emot. Det finns en känsla av förväntan och glädje. Med ett stänk av sorg. Jag älskar det.

För en snart 6-årig flicka som väntar på att få hem sin mamma och dessutom för första gången får se flygplan på nära håll, finns det även pirr i magen och spänning. Titta pappa! Där kommer ett till. Och så kommer det ett till. Ibland krävs det så lite. För så mycket. Sonen äter russin och är ganska nöjd med det.

Vi är tidiga. Med mening. Sitter i cafeterian och ser flygplan på väg in efter landning eller på väg ut för avgång. Flera stycken ser vi. Mindre och jättestora. Varje gång säger dottern att det är nog mammas plan. Och till slut är det mammas plan. Det har svenska flaggan på sig. För första gången har hon sett flygplan på nära håll och snart kommer mamma. Vi ställer oss en bit från rulltrappan och väntar. Det strömmar ner folk och till slut är det någon som vinkar. Det är mamma. Det rycker i benen på dottern. Hon kan knappt stå still. Frustar. Du kan springa om du vill. Och hon springer. Kastar sig om halsen. Tokkramas.

Det är fredag eftermiddag på en flygplats. Med glädje, förväntan och lite sorg. På vägen hem gyllene bågen. Med leksak, pommes och ballong. Tidigare på dan afrikansk dans. En fredag full med upplevelser. I vår del av världen.

18 november 2010

Kvällsbestyr 2

... och ibland vill han bara att jag ska ligga där så att han kan sparka och slå på mig. Rivas och dra i mina öron. Då är det inte mysigt. Då stannar jag inte lika länge.

17 november 2010

Kvällsbestyr

När jag nattar sonen, 1,5 år, vill han ofta att jag ligger på hans arm. Sedan klappar han mig på huvudet. Grejar lite med skägget. Drar lite i håret. Men inte hårt. Idag försökte han peta mig i näsan och fnissade förtjust när han inte fick. Då hade dottern redan somnat. I piratsängen. I sin fladdermuspyjamas.

Telefonförsäljare fem bokstäver: i-d-i-o-t

Ibland börjar man fundera över om vissa telefonförsäljare är mindre begåvade. Alltså inte så smarta. Eller varför inte säga dumma i huvudet. Men jag kommer till det.

Idag ville dottern hem till en av bästa kompisarna direkt efter dagis. Leka. Vi ringde och det passade. Det lovades till och med pannkakor. Inte till mig, men till dottern, som gillar pannkakor med kanel. Det gör inte jag. Dessutom gillar jag inte vägen in till deras hus. En ganska lång grusväg utan möjlighet att vända, så man måste backa hela vägen tillbaka. Inte bra. För jag är rätt kass på att backa långt, framförallt med lite immig bakruta. Det hade jag idag. Ännu värre blir det när det samtidigt ringer en försäljare på mobilen. Och allra svårast om man svarar. Det gjorde jag. Inte smart.

Han började med en lång monolog om oranga kuvertet, PPM, pensioner, vinster och förluster och fantastisk förvaltning och miljoner, ziljoner, drilioner procent i vinst som bara deras företag kan garantera.

Jag sitter lite dumt till just nu...

Det stoppar inte försäljaren som måste få berätta om att de bara tar 590 kronor om året för att förvalta mina pensionspengar. Han frågar om jag inte ALLS bryr mig om VAD som händer med mina pensionspengar?

Jag är inte så intresserad just nu för som sagt, jag sitter lite illa till...

Men VAD är det egentligen som gör att du tvekar? Vi kan ju få det här ur världen på några minuter. Här och nu kan du bestämma dig och jag mer eller mindre garanterar dig en lysande framtid. Som pensionär alltså. VARFÖR tvekar du?

Just nu är det nog främst avgiften och jag vill nog fundera lite över det här. (Vinglandes fram och tillbaka över vägen.) Men inte just nu, för jag sitter lite illa till...

Men HALLÅ! Vi pratar om en femtiolapp i månaden. Och ALLA våra kunder tjänar MASSOR på detta. Sedan drar han - seriöst - exemplet: Om du går förbi en restaurang varje dag och den sedan slår igen. Hur ska du då kunna veta hur deras fläsknoisette smakade om du aldrig provat? Man måste ju pröva också.

Eh... jaha... eh... men som sagt (fläsknoisette?), det passar inte så bra just nu. Men ni kanske har en hemsida som jag kan titta på...

ÄRLIGT talat förstår jag inte VARFÖR du tvekar! Det är ju väldigt lite pengar varje år och våra kunder tjänar SÅÅÅÅÅ många procent. Du behöver bara...

Inte för att vara otrevlig, men jag har berättat för dig att jag sitter lite dumt till nu! Jag kommer INTE att ta ett sånt här beslut nu. Så det är dags att avsluta.

Ja, ja, säger han som ett trumpet litet barn. Men vi finns på www....

Säkert kommer jag ångra detta bittert när jag som pensionär återanvänder mina korsord istället för att äta fläsknoisette. Men det kunde varit värre. Eller?

Men apropå barn. Sa jag förresten att det var falskt alarm med sonens väntade vattenkoppor. Trots att dagisfröknarna tvärsäkert sagt att de bleka prickarna kommer att bli vattenkoppor, så var de försvunna imorse. Alltså prickarna. Kanske snabbvarianten? Sonen gick i alla fall på full gas. Som vanligt.

Dagisdag as usual.

15 november 2010

Flygande mamman och prickiga gubben

Tidigt imorse drog frugan iväg. Tog flyget. Norrut. Distanskurs. Borta till fredag kväll. Nu är det bara jag, dottern och sonen hemma, för hunden fick åka på pensionat hos svärföräldrarna och bli lite bortskämd.

Vi tycker inte att vi behöver ha klimatångest över flygresan, för hon är verkligen ingen frekvent flyer. Senaste turen var på förlovningsresan till och från Paris och det var ett tag sedan. 1993. Förlovningsmiddagen råkade bli bläckfisk till en av oss och mycket lättstekt kalv till den andra. Vi förstod inte menyn och visste inte vad vi beställde. Kyparn vägrade prata engelska och snörpte på munnen. Maten gav kväljningar. Men å andra sidan fick vi ett minne för livet.

Resan idag var tydligen ganska turbulent. Luftgropar. Lite otäckt. Men det gick bra. Här kan det också bli lite turbulent. Eller turbulent är väl inte rätta ordet, men det verkar som att sonen kanske har fått vattenkoppor. Han har små svagt röda prickar lite här och där. Bra timing kallas sådant. Men konstigt om han skulle slippa med tanke på att elva andra barn på avdelningen ligger hemma med prickar. Dottern som redan haft det är väl immun. Vi får se hur det utvecklar sig. Det finns ju VAB.

14 november 2010

Klätterapan på äventyr

Idag fars-dagsfika i stan. Några mysiga ställen på landet valde vi bort eftersom de är lite överfulla av saker och sonen inte är den stillsamma typen just nu. Han är lite intensiv. Minst sagt.

Härom kvällen var vi hemma hos några kompisar som hade ställt fram chips, choklad och nötter i skålar på soffbordet. Plus några värmeljus. Det ena efter det andra fick ställas upp på höga hyllor. Sonen skulle ha av allt. Gränsen gick ungefär när han klättrade upp på och började krypa över bordet. Då var det nog. Då åkte rubbet upp på högre höjd.

Med det i minnet blev det alltså café i stan och det var jättemysigt. Tyckte jag, frugan och barnens medföljande morfar. Dottern gick mest runt och var sur för att det inte fanns några bullar och sonen ville inte sitta still när inte hans syster gjorde det. Lugnt/intensivt, "potejto"/potato. Men det ska jag välja att glömma bort.

Fars-dagspresent förresten?! Heldag i Göteborg med dottern så småningom. Bara vi. Och göra vad vi vill. DET kommer att bli mysigt.

Där satt den!

Apropå det där med att samla. Idag fick dottern för sig att göra en mikrofon med stativ. Två gamla platströr fick bli mic, ett papprör stativ som sattes i en platta från en gammal "däckförvaring". Allt från pappa K:s källare. I guess I just proved a point. Eller nåt.

13 november 2010

Samlarens oskrivna lag

På väg från tåget igår var det Studio Ett i lurarna. Först hörde jag om Berlusconi och hur han kan sitta kvar trots att han är som han är och gör som han gör. I Italien är han uppenbart populär. För mig är hela mannen ett mysterium. Fullkomligt. Men det var inte dit jag ville komma. Det var istället nästa reportage som fick mig att drömma. Försvinna tillbaka en stund. Till barndomen. Till mormor. Reportaget handlade nämligen om att spara och slänga. Det handlade om den kommande utställningen SoporNordiska muséet i Stockholm. En utställning om att just spara och slänga.

Min mormor var expert på att spara. Sämre på att slänga. Till vår stora lycka. Morfar däremot tyckte nog att hon kunde slängt lite mer. Lite oftare. De bodde i ett stort hus på landet, ett hus med en stor källare där mormor sparade. På allt möjligt. Men ändå bara på sånt som kunde komma till användning - på riktigt. Hon var allkonstnär min mormor och källaren blev på något sätt en stor del av hennes palett. Där fanns tyger, papper, knappar, träbitar, garner, spikar, plast, skinn, verktyg, vävar, kartong, burkar, korgar, spännen, flirtkulor, osv, osv, osv. Mormor ockuperade åtminstone 80 av källarens ca 100 kvadrat med sina saker. I hyllor efter väggarna. Från golv till tak. Men det var inte något meningslöst sparande, utan sparande på möjligheter. För hon sydde och slöjdade och målade och gav bort. Nya projekt hela tiden. Alltid något i händerna.

Jag saknar min mormor väldigt, väldigt mycket. Morfar med. Somrarna på landet hos mormor och morfar och i den närliggande sommarstugan var - i alla fall så här i efterhand - oändliga äventyr. Liksom julloven och påskloven. Det fanns alltid saker att göra och mormors kreativitet smittade av sig. Åtminstone när man var där. Och skulle man göra något - snickra, sy, måla, uppfinna - så hittade man alltid det man behövde i mormors källare. Eller så hittade man något annat, mycket bättre. Mormor samlade bland annat på sig gamla radioapparater. Inte för att hon behövde dem, utan för att hon hade pillriga barnbarn som älskade att skruva sönder saker. Oj vad vi skruvade. Det gör jag fortfarande. Älskar att skruva sönder saker, alltså.

Mormors sparande har gått i arv. Om det är genetiskt eller kulturellt betingat vet jag inte, men om jag ska gissa så väljer jag det senare. Jag har i alla fall väldigt svårt att slänga saker som jag kan få användning av senare - på riktigt. Det handlar alltså inte om rent skräp, utan om material och om möjligheter. De konstiga plåtbitarna kan faktiskt komma till användning - vilket de också gör ibland. Liksom brädbitarna, plaströren, stålfjädrarna, etc, etc, etc.

Min fru tycker nog att jag kunde slänga lite mer. Lite oftare. För dessvärre ärvde jag inte den andra egenskapen - att alltid ha något i händerna - dvs att förbruka i ungefär samma takt som det samlas. Men det jobbiga är att om jag ändå slänger - så vet jag - att någon dag - förr eller senare - så kommer jag att behöva just den saken som slängdes. Det är nämligen samlarens oskrivna lag. Det vet jag och det visste mormor.

12 november 2010

My first stalkers - nice!

Upptäckte idag att jag fått två "följare". Wow, säger jag. Och?, kanske ni vana bloggare säger. Men för en novis är det en väldigt häftig känsla att upptäcka att någon följer ens blogg, att någon vill fortsätta läsa det man skriver. Extra kul när det är två. Jättekul!

Men genast börjar jag fundera över blogg-etikett. Ska man skicka ett meddelande Kul att ni hittat hit! eller ska man bara skriva det här på bloggen Kul att ni hittat hit! eller låtsas vara cool och inte göra någonting, utan bara se det som självklart att några vill följa min blogg? Nu blev det så där jobbigt stressigt igen. Jag tror att jag i alla fall så här första gången väljer båda de två första alternativen.

Kul att ni hittat hit Fighter och yllet! Och så skickar jag ett meddelande.

11 november 2010

Tre små barn hittas hungriga och nakna

“När Olle är tre år, Sara, fem och storasyster Lina, sju, hittas de av polisen. De är nakna och utsvultna och finns i den lägenhet där de bor med sin mamma. Olle bär en överfull blöja och i deras sängar finns varken madrasser eller sängkläder. Det råder kaos i lägenheten, som inte städats på så länge att stanken når ända ut i trapphuset. Barnen har misshandlats systematiskt under en längre tid, Lina har stuckits med glasbitar och rispats med spik och Sara berättar att hennes sår kommer från att mamman slår henne med sopborsten. De har varit inlåsta i lägenheten dygnet runt och varken gått till skola eller dagis...”

Detta är inledningen till ett av de fall där barn far illa och där UNICEF menar att utgången kunde sett annorlunda ut om barnkonventionen vore svensk lag.

Läs klart detta fall och en rad andra skrämmande historier på blog.unicef.se. Där kan du också skriva under för barnkonventionen som lag och hjälpa till att sprida kampanjen. Ju fler barnrättskämpar desto större möjligheter att påverka!
Ta  mig till kampanjbloggen nu!

Åldersnoja

När jag var liten (minns inte hur gammal) och vi åkte till hufvudstaden på besök så var oftast inte det mest spännande att se slottet, alla människor, alla knarkare på plattan (det fick vi minsann höra att där var det många knarkare), Skansen eller liknande. Det som ofta var mest spännande var istället mannen som stod på ett ställe längs vägen och vinkade. Han stod alltid där och vinkade. Varenda gång. Och vi vinkade till honom. Och då vinkade han tillbaka. Det var många år sedan. Väldigt många år.

Det där med år förresten. Jag vet ingen som är så åldersfixerad som jag. Inte för att jag skulle erkänna det, men i smyg så funderar jag alltid över folks ålder. Det är nog det viktigaste facket för mig. Varför vet jag inte riktigt, men det kanske beror på att då kan man relatera till hur mycket den personen hunnit med jämfört med en själv. Eller inte hunnit med. Och det gör jag i mitt huvud. Jämför. Stressas.

När någon annan nojar över ålder kan jag däremot tycka att det spelar väl ingen roll. Ålder är bara en siffra. Och då menar jag det verkligen.

Jag undrar hur gammal han var som stod och vinkade längs vägen. Hur gammal är han nu? Han kanske inte ens lever. Men om han lever och jag råkar åka förbi och han står där. Då ska jag vinka och då ska han vinka tillbaka och då är jag bara jag och han bara han och ålder bara en siffra.

10 november 2010

Taskiga repriser

Det blir för sent ikväll. Igen. Skulle lagt mig i tid, för det bestämde jag igår, när jag la mig för sent - trots att jag inte skulle det. För det hade jag bestämt kvällen innan. Så där håller det på i all oändlighet. Till vilken nytta undrar jag. Det upprepar sig. Dessutom bet jag av en tand idag. Den enda tand jag bitit av, men å andra sidan var det tredje gången. För det är ju så att vissa saker upprepar sig. Nästa gång blir det nog rotfyllning, sa tandläkaren förra gången. Så nu blir det nog rotfyllning. Det låter jätteont. Det låter som att det kommer att krävas mycket bedövning. Kanske kan man bli sövd.

Undrar om det kommer mer snö nu förresten.

09 november 2010

Vardag är en fläckig soffa, eller två

Vi köpte nya soffor för kanske två år sedan. Efter mycket funderande blev det två mörka tresits Karlstad från IKEA och tyget blev sånt som ska kemtvättas. Inte maskintvättas, utan kemtvättas. Hur dumma var vi? Hur dumma? Tanken var att det kanske blir någon fläck ibland, men då kan vi ju lämna in just det kuddöverdraget på kemtvätt. Eller tanken.. Nu känns det ju som att vi inte tänkte alls.

Det började med att dottern helt plötsligt kaskadspydde. Rakt ut i soffan. Men lyckades på något sätt endast pricka en dyna. Men rejält. Det värsta kunde sköljas bort och sedan skulle överdraget in på kemtvätt. Så vi la det i hallen så länge. På hatthyllan. Det var nog ungefär 1,5 år sedan. Men vi har ett mörkt lakan runt kudden så länge. Jättesnyggt. Hmmpf..

Sedan dess har små fläckar tillkommit här och där. Kladdiga barnfingrar. Gröt, smör, leverpastej, snor, sylt, you name it. Nu måste allt kemtvättas. Allt. Låter dyrt. Funderar därför på att testa tvättmaskinen. Som man inte får. Men i alla fall. Trots allt. Hur dumt låter inte det?

08 november 2010

Saker som var och sen inte var

Har på något sätt fått fullkomligt stillestånd. Tomt. Har inte haft möjlighet att skriva på några dagar och då borde det ju vara så att man bubblar av saker att skriva. Men inte då. Istället är det bara tomt. Alldeles tomt. Blankt. Vana bloggare känner säkert igen det, eller inte, men för en annan som nyss börjat är det väldigt frustrerande. Eller sakerna finns, men inte inspirationen.

Jag skulle ju kunna skriva om:
  • att dotterns sjörövarsäng nu är klar och blev rätt snygg faktiskt.
  • minisemestern som vi åkte på trots att både jag och barnen är småkrassliga (host, snörvel) bara för att vi varit för snåla för att ta avbeställningsskydd.
  • att minisemestern var badpaket - äventyrsbad och hotell i Halmstad (för barnfamilj ganska bra semester, för andra kanske inte så bra semester).
  • att det var så mycket folk på badet att vi fick köa i en timma för att få komma in. 
  • att dottern i alla fall hade jättekul. 
  • att när frugan frågade vad jag tyckte var bäst med resan fick jag inte säga "att komma hem" (skyller det på förkylningen). Jag förstår henne.
  • att både turistbyrån (där vi bokade) och hotellet tog betalt för resan varsin gång - så att den alltså kostade dubbelt så mycket, vilket vi upptäckte på hemvägen när vi tankat och skulle betala och det inte fanns några pengar kvar på mitt kort.
  • att vi trots detta stannade på IKEA och försökte tömma även frugans kort.
Men det känns liksom bara segt. Vi får väl se om det lättar till imorgon.

03 november 2010

Stegtävling, segtävling

Det är stegtävling på jobbet. Inte typen gå mest - vinn mest, utan gå mest - ha störst chans att vinna. Vi avslutar med vinlotteri där den som gått minst får en lott, näst minst två lotter, osv. Den som gått mest får alltså flest lotter och därmed störst chans att vinna. Det blir sannolikt inte jag. Idag sjuk. Inte många steg. Igår sjuk. Inte många steg. Men med barnen hemma går man mer än annars. Vare sig man vill eller inte. Innan barnen kom hem från dagis jag gått drygt 700 steg. Någon timma efter det hade jag dubblat och nu är jag uppe i drygt 3800. Jag vet att man ska gå cirka 3 gånger mer, men jag är sjuk och jämför bara. Är inte så inspirerad heller.

Förresten har vi fått låna Mac:en igen. Det var ju ett klart lyft!!

Sopranos för de sjuka

Hemma idag. Sjuk. Trist. Tur att man har säsong 2 av Sopranos på dvd. Ja, jag är en av de få som missat hela serien, eller snarare kommit in mitt i och bestämt mig för att "Nä - jag ser den från början istället". Ont i huvudet har jag också.

02 november 2010

På väg ner i snorträsket

Gick hem tidigare från jobbet idag. På väg att bli sjuk. Sonen har varit snorig i flera veckor och haft feber ibland. Dottern har hostat till och från. Men vi har klarat oss ganska bra. Frugan och jag. Tills igår. Då ringde hon mig på jobbet och sa att hon börjar känna sig förkyld. Det verkar som att hon smittade mig via telefon, för några timmar senare hade jag ont i halsen. Det slår aldrig fel. Blir hon sjuk så blir jag sjuk. Inte tvärtom. Idag var det värre och vid lunchtid kände jag att krocken med ångvälten inte var långt borta. Kände att snart är det kört. Då gick jag hem. La mig på soffan. Tyckte synd om. Treo. Näsan rinner och kul är det inte.

John Blund kommer från allsvenskan

Idag har vi köpt säng. Till sonen. Han lever rövare i spjälsängen på kvällarna och vi är rädda att han ska välta den. Eller klättra ur. Sängen kommer han definitivt att klättra ur, men han ramlar förhoppningsvis inte. Men att gå från spjälsäng till riktig säng känns stort.

Han som sålde sängen hade spelat i allsvenskan i fotboll. Inte för att det påverkar sängen så mycket, men i alla fall. Om det nu är någon som räknar.

01 november 2010

Kämpa för varenda unge!

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över. Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller" facebooka" om barns rättigheter. Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Just DU kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge - läs mer här!