Vi gick ut och tog vara på den tynande snön, i början till slask och plask. Byggde en snögubbe. Jag, dottern och sonen. Morot till näsa. Kastanjer till ögon och kottar till knappar. Smutsig, lerig och ful. Men dottern blev nöjd och det var ju viktigast.
Sedan kastade vi snöbollar till hunden. Många. Hon är tokig i snöbollar och hoppar, springer och skäller. Tröttnar aldrig. Blir uppstissad, spattig. För spattig. Snölyktan hann vi bara börja på innan hunden, nu utom kontroll, kastade sig över den och började riva. Gräva. Förstöra. NEJ! Irriterat.
Vi byggde en bläckfisk istället. Den fick vara ifred för hunden, konstigt nog. Jag känner mig kall och blöt och frusen. Vill gå in. Pappa, vi kan väl göra en sak till innan vi går in? Det är klart. Så vi gör en hund. Eller tänker göra en hund, för när den nästan är klar kommer den riktiga hunden. Kastar sig över och river, gräver, massakrerar. Inte revirtänkande. Bara lek. NEJ, NEJ, NEJ! Argt nu. Då inser jag att jag inte druckit något kaffe. Så dumt. Kaffeabstinens och irritation. Så jag är inte den jag vill vara.
Går in. Dricker kaffe. Är lite själv. Och nu är vi kompisar igen. Jag och hunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.