Första gången jag var berusad var jag 14 år. Konstigt att man minns såna saker så tydligt. Jag var och hälsade på min kusin och moster över sportlovet i deras slitna lägenhet. De bodde ovanför en liten bilverkstad och min kusin hade lärt sig allt om bilar. Han var 13.
Större delen av veckan var vi på hans rum och lyssnade på Mötley Crües Theatre of Pain. Om och om igen. En hederlig LP. Vi tröttnade aldrig. Men ibland var vi tvungna att gå ut med hunden.
En kväll var min moster borta och vi skulle klara oss själva. Det gick bra. I alla fall till en början. Sedan kom min kusin på att moster hade en flaska vodka undangömd. Och vi provade lite. Inte så mycket, men ändå så att vi blev småberusade, fnissiga och jävligt coola. Flaskan fylldes på med vatten för att undanröja bevisen och därefter gick vi ut med hunden. Kanske inte så berusade som vi trodde, men inte så nyktra som vi borde.
Promenaden gick till Ica. Vi sökte upp leksakshyllan och köpte knallpulver. Vi var ju fortfarande barn. Sedan gick vi hem och det var inte mer med det. Tills någon eller ett par timmar senare då vi började undra var hunden var. Ingenstans. Först. Och sedan kom vi på att hon satt kvar. Glömd utanför Ica. Det var vinter och kallt och vi skämdes som, ja just hundar.
Nu är det jag som är kvarglömd. Tankspridd som jag är glömde jag mig själv någonstans i september och nu känner jag mig rätt vilsen. I tiden. Om en månad är det julafton och jag tänker fortfarande att det snart är dags att ta in grillen. Trädgårdsmöblerna. Och skottkärran. Ute är det vitt överallt och någonstans under snön ligger tydligen oktober och skräpar. Snart även november.
Nåväl, det som göms i snö osv. På söndag sätter vi upp adventsstjärnorna och då får man i alla fall lite ledljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.