Det är något särskilt med flygplatser. Atmosfären. Alla som väntar. På att resa. Eller på att ta emot. Det finns en känsla av förväntan och glädje. Med ett stänk av sorg. Jag älskar det.
För en snart 6-årig flicka som väntar på att få hem sin mamma och dessutom för första gången får se flygplan på nära håll, finns det även pirr i magen och spänning. Titta pappa! Där kommer ett till. Och så kommer det ett till. Ibland krävs det så lite. För så mycket. Sonen äter russin och är ganska nöjd med det.
Vi är tidiga. Med mening. Sitter i cafeterian och ser flygplan på väg in efter landning eller på väg ut för avgång. Flera stycken ser vi. Mindre och jättestora. Varje gång säger dottern att det är nog mammas plan. Och till slut är det mammas plan. Det har svenska flaggan på sig. För första gången har hon sett flygplan på nära håll och snart kommer mamma. Vi ställer oss en bit från rulltrappan och väntar. Det strömmar ner folk och till slut är det någon som vinkar. Det är mamma. Det rycker i benen på dottern. Hon kan knappt stå still. Frustar. Du kan springa om du vill. Och hon springer. Kastar sig om halsen. Tokkramas.
Det är fredag eftermiddag på en flygplats. Med glädje, förväntan och lite sorg. På vägen hem gyllene bågen. Med leksak, pommes och ballong. Tidigare på dan afrikansk dans. En fredag full med upplevelser. I vår del av världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.