När jag var liten (minns inte hur gammal) och vi åkte till hufvudstaden på besök så var oftast inte det mest spännande att se slottet, alla människor, alla knarkare på plattan (det fick vi minsann höra att där var det många knarkare), Skansen eller liknande. Det som ofta var mest spännande var istället mannen som stod på ett ställe längs vägen och vinkade. Han stod alltid där och vinkade. Varenda gång. Och vi vinkade till honom. Och då vinkade han tillbaka. Det var många år sedan. Väldigt många år.
Det där med år förresten. Jag vet ingen som är så åldersfixerad som jag. Inte för att jag skulle erkänna det, men i smyg så funderar jag alltid över folks ålder. Det är nog det viktigaste facket för mig. Varför vet jag inte riktigt, men det kanske beror på att då kan man relatera till hur mycket den personen hunnit med jämfört med en själv. Eller inte hunnit med. Och det gör jag i mitt huvud. Jämför. Stressas.
När någon annan nojar över ålder kan jag däremot tycka att det spelar väl ingen roll. Ålder är bara en siffra. Och då menar jag det verkligen.
Jag undrar hur gammal han var som stod och vinkade längs vägen. Hur gammal är han nu? Han kanske inte ens lever. Men om han lever och jag råkar åka förbi och han står där. Då ska jag vinka och då ska han vinka tillbaka och då är jag bara jag och han bara han och ålder bara en siffra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.