29 november 2011

Nytt experiment på bloggen

Testar nu att lägga till en twitter-knapp på mina inlägg så att det går att twittra om dem direkt, utan att lämna bloggen. Om det funkar? Ingen aning. Lockar det fler besökare? Troligen inte. Varför gör jag det då? Ställ inte så jobbiga frågor!

21 november 2011

Helvetesbak IGEN?? Jag varnar dig!

Så här i adventstider (JA, jag vet att det är SJUKT men det är REDAN dags för advent. Kolla i almanackan om du inte tror mig!) grips jag lätt av en stor, farlig lust att baka. Att bli en ännu lite husligare pappa K, alltså en som inte bara tömmer diskmaskiner, torkar köksbänkar och lagar improviserade sista-minuten-middagar. Det liksom kittlar till i kroppen.

Men i år kan det vara så att den gamla hunden kanske lärt sig sitta trots allt, eller i alla fall reflektera. Lite.

Jag mindes svagt att det var något speciellt med förra årets julbak. Inte riktigt vad, men en oro la sig att gnaga bakom vänster öra. Den hade väldigt vassa tänder, oron, så för att slippa undan gjorde jag en sökning bakåt i bloggen och den som söker skall finna. Förra årets julbak var och förblir en total katastrof. En total och mardrömslik katastrof. Nu borde jag lägga till som sent ska glömmas, men det kan jag ju inte eftersom jag ju faktiskt till stor del glömt eller förträngt det.

Nu när jag läst inlägget så minns jag däremot tydligt. Har jag tagit lärdom av det? Hoppas det. Hoppas VERKLIGEN det!! Framförallt med tanke på att vi nu har ett barn till.

Om du funderar på att baka till advent och du har barn, funderar på att skaffa barn, någonsin varit i närheten av ett barn eller helt enkelt bara läst ordet 'barn' så rekommenderar jag dig - för din egen skull - att läsa hur det kan gå. HÄR!

Kom sedan inte och säg att du inte blivit varnad.

18 november 2011

Spotify - You are offline

Köpte ny telefon i somras och fick då sex månaders Spotify på köpet (bakas såklart in i totalpriset plus att man hinner bli beroende). Nåväl, då ingår ju även möjligheten att ladda mobilen med musik och lyssna offline. Och det är ju bra. Mindre bra när telefonen STÄNDIGT säger att 'You are offline' för det bertyder att man inte kan ladda ner ny musik. Det hände mig. När jag spelat sönder mina spellistor kunde jag inte ladda ner nya. Det blev grinig gubbe.

Vad gör man? Konsulterar såklart Spotifys webbsida och hittar svar i supporten. Rensa cache och installera om. Gjorde det. Resultat ännu grinigare gubbe. Nu var inte bara mobilen offline, dessutom var ALL musik jag hade tidigare borta. Även trött gubbe.

Började googla och TACK till den person som skrivit i det forum som jag till slut hittade. Man skulle göra som Spotify sa ovan, men före nyinstallation skulle man DESSUTOM in i filhanteringen och ta bort Spotifymappen. Simsalabim så var man online igen. Glad gubbe.
Tänk att allt ska man behöva göra själv. Eller på ett ungefär..

09 november 2011

Men var lite rolig nu då! Annars drar jag..

Allt går så himla mycket snabbare. Hela tiden.

Har funderat på det där med sociala medier och hur det förändrat relationer. Eller kanske synen på relationer. Eller så är det kanske så att det bara skapar nya dimensioner av relationer. Det syns kanske tydligast på twitter, eller så ser jag det tydligast där eftersom det är där jag senast fastnade. Istället för att fumlande och på slingervägar försöka bli vän med någon så är allt som krävs ett litet klick. Follow. Som barn i sandlådan. Nu är jag din kompis. Sedan kan man luta sig tillbaka och bara lyssna. Bli underhållen. Kommentera ibland. Och tröttnar man så är det bara att klicka igen. Och så är relationen slut. Finito. Inte ens ett hej då, nu går jag. Bara dörren i ansiktet.

Men det kan ju sätta press också. Var jävligt rolig, vass, djup, ironisk, intressant, sarkastisk, kunnig, tyckande osv, osv, osv. På 140 tecken. Om och om och om igen. Så blir du följd. Får vara med och mingla. Annars blir du bortklickad. Bortvald. Utslängd i rännstenen bland sopor och gammalt bôs.

Eller så kan man förstås satsa på att först bli riktigt jäkla känd. Då kan man vara hur tråkig eller enformig som helst och ändå bli följd. Av många. Som vill vara nästan-kompisar med en kändis.

Sen är ju twitter bara ett exempel. Man kan ju ge blanka fasen i att twittra. Totalt strunta i facebook. Skita i att blogga. Osv.

Men ändå.. vem ska då se en?

04 november 2011

Skyldig som ett ägg

Det är konstigt det där med hur man kan reagera i olika situationer. Eller kanske agera. Jag fick visa leg på bolaget jättelänge. Jag menar verkligen jättelänge. Eller kanske inte så jättelänge, men ändå ganska länge. Typ jättelänge. Vi släpper just det.

Nu har jag inte fått visa leg på väldigt många år, men den där konstiga känslan finns ändå kvar. Skuldkänslan. Varje gång. När jag kommer fram till kassan kommer en känsla av skuld över mig. Som om jag gör något förbjudet. Det är en väldigt skum känsla att stå där och känna sig skyldig, som om man inte fick köpa trots att man fått det i halva sitt liv.

I och för sig handlar jag ganska sällan på bolaget så det kanske är därför som känslan finns kvar. Eller så är det känslan som bidragit till att jag inte handlar så ofta. Hönan eller ägget. Ägget eller hönan. Det kan man fundera på riktigt länge. Typ jättelänge.

01 november 2011

Små giriga djävlar och troll

Det är svårt att undvika det där med Halloween när man har barn i ett villasamhälle. Åt båda håll. Man tvingas stå där lite småskamsen i bakgrunden, precis bortom ljuset från den öppnade ytterdörren, och se på när ens barn tigger godis. Själv är man den enda som inte är utklädd och alltså den som är lättast att känna igen.
Man tvingas också se på när giriga ungar tömmer godisskålen i dörröppningen hemma, medan snålvattnet rinner ur mungiporna på dem som vampyrblod.
Stortjejen och hennes kompis hade klätt ut sig till häxor och knackade på hos en rad okända. 'Bus eller godis?' och så fylldes deras små väskor med diverse onyttigt. Och själv stod man där i bakgrunden och skrapade med foten.
Samtidigt gillar jag hela grejen. Inte den kommersiella biten, men den kan man ju till stor del undvika. Däremot gillar jag pumporna, barnens förväntan och tisslande och tasslande. Det ger lite avbrott från höstens värsta period av rusk och tristhet.
Fast när ungar som egentligen känns väl stora kommer och fullkomligt hämningslöst länsar godisskålen. Då får jag lust att släcka lamporna och låtsas som att ingen är hemma. Grinig gubbe som jag kan vara ;)
På fredag kan det vara dags igen. För de som inte gick igår.