09 november 2011

Men var lite rolig nu då! Annars drar jag..

Allt går så himla mycket snabbare. Hela tiden.

Har funderat på det där med sociala medier och hur det förändrat relationer. Eller kanske synen på relationer. Eller så är det kanske så att det bara skapar nya dimensioner av relationer. Det syns kanske tydligast på twitter, eller så ser jag det tydligast där eftersom det är där jag senast fastnade. Istället för att fumlande och på slingervägar försöka bli vän med någon så är allt som krävs ett litet klick. Follow. Som barn i sandlådan. Nu är jag din kompis. Sedan kan man luta sig tillbaka och bara lyssna. Bli underhållen. Kommentera ibland. Och tröttnar man så är det bara att klicka igen. Och så är relationen slut. Finito. Inte ens ett hej då, nu går jag. Bara dörren i ansiktet.

Men det kan ju sätta press också. Var jävligt rolig, vass, djup, ironisk, intressant, sarkastisk, kunnig, tyckande osv, osv, osv. På 140 tecken. Om och om och om igen. Så blir du följd. Får vara med och mingla. Annars blir du bortklickad. Bortvald. Utslängd i rännstenen bland sopor och gammalt bôs.

Eller så kan man förstås satsa på att först bli riktigt jäkla känd. Då kan man vara hur tråkig eller enformig som helst och ändå bli följd. Av många. Som vill vara nästan-kompisar med en kändis.

Sen är ju twitter bara ett exempel. Man kan ju ge blanka fasen i att twittra. Totalt strunta i facebook. Skita i att blogga. Osv.

Men ändå.. vem ska då se en?

4 kommentarer:

  1. Dom tankarna far nog runt i huvudet på oss alla :/
    Lägga av eller fortsätta hm?
    Man ser i statistiken att några stackare uppskattar och läser regelbundet men många är bara inne och vänder
    Alla bloggar är ju inte lika högkvalitativa som våra ;)

    Jag märker på ungdomarna hemma, dom orkar inte läsa annat än korta texter med bilder.

    Jag läser och följer dina texter och uppskattar dom för att du skriver när du har något att säga.
    Håll humöret uppe och fortsätt! :)

    SvaraRadera
  2. Jodå, jag ska nog fortsätta. Har bara dragit ner på tempot en aaaaaaaniiiing. Men twittrar lite mer istället :)

    SvaraRadera
  3. Sociala medier är onekligen en alldeles särskild sörja i sig.

    Facebook-fenomenet är på gott och ont. En av de goda sidorna är ju att det helt plötsligt blivit mycket bekvämt och enkelt att skapa och upprätthålla kontakt med vänner och släktingar som annars sakta men säkert skulle tynat bort ur medvetandet.

    Samtidigt så finns det knappast något ytligare man kan tänka sig. En del människor får helt plötsligt två personligheter: En FB-personlighet och en verklig. Dessa två kan vara väldigt olika. På Facebook framstår de som otroligt käcka och utåtriktade, den ena muntra statusen eller kommentaren avlöser den andra men möter jag dem på stan så tittar de bort eller på sin höjd mumlar fram en hälsning.

    Märkligt.

    Men vi är ju flockdjur, och internet är den nya ängen för flocken att röra sig i.

    Det som skiljer oss från vanliga flockdjur är väl att vi dessutom har ett personligt bekräftelsebehov, och via facebook har denna bekräftelse plötsligt blivit mycket lättare att få sig till livs.

    Statusuppdateringar i stil med "Nu blir det fredagsmys med Idol!" möts ganska snabbt med ett antal "gilla"-tryckningar och glada kommentarer. Då har den människan fått en stor portion bekräftelse och medföljande ego-boost. "Jag finns, andra människor ser mig och de tycker som jag, vad skönt".

    Personligen så försöker jag alltid få med substans i vad jag än publicerar offentligt, men min reaktion är antagligen precis densamma som alla andra då jag får en kommentar.

    Har man dessutom gett sig på att skriva ett långt, underfundigt och tänkvärt blogginlägg får man nog finna sig i att kommentarerna blir få. Skriver du bra, så sätter du omedvetet press på kommentatörerna. En spärr kan lätt uppstå när ens ord känns futtiga jämfört med det man läst. Synd, men så är det nog litegrann.

    Nåja, nu har du fått lite självbekräftelse i alla fall, och det är väl inte så illa? :)

    SvaraRadera
  4. För det första, wow det kallar jag en kommentar! För det andra, nu känner jag mig ju ordentligt bekräftad :)

    Håller helt med dig med det där om två olika personligheter, jag måste nog erkänna att jag till viss del tillhör den kategorin. Kanske egentligen inte två olika, utan en som får blomma ut på nätet. Sen kan det ju diskuteras om det är rätt eller inte.

    Och visst kan det vara svårt att kommentera om någon skriver bra. Det blir nog lätt känslan att "här kommer lilla jag.."

    Tack för inlägget :)

    SvaraRadera