29 februari 2012

Allt fler barn i slum och fattigdom när städer växer

Den traditionella bilden av fattigdom har tidigare ofta hämtats från en lantlig miljö. En ny rapport från UNICEF visar att det växande antal barn som lever i städernas slumområden hör till de allra mest utsatta och missgynnade. De är berövade de allra mest grundläggande rättigheterna när det gäller hälsa, utbildning och utveckling.

När städerna växer glöms barnen bort, och allt fler tvingas bo i fattiga slumområden utan sjukvård eller skola. Hundratals miljoner barn lever på detta sätt idag. Jag stödjer UNICEF genom att vara ”Bloggare för varenda unge”. Genom att publicera detta bidrar jag till att förändra utsikterna för dessa barn. Hjälp mig genom att gilla och sprida detta inlägg. Har du en egen blogg? Bli bloggare ”För varenda unge” här: http://unicef.se/sprid-budskapet/bli-bloggare-for-varenda-unge och lägg upp detta inlägg du också!


UNICEF arbetar för att förbättra livet för barn som får sina rättigheter kränkta varje dag. De arbetar tillsammans med myndigheterna för att bland annat stärka hälsovårdssystem, bygga ut skolväsendet, sociala skyddssystem och förhindra att barn hamnar på gatan eller i tvångsarbete.
Läs mer på UNICEFs hemsida: http://unicef.se/nyheter/allt-fler-barn-i-slum-och-fattigdom

21 februari 2012

I en tid av "hen"

Uppdaterar detta inlägg med denna länk till dagensmedia.se som följd av DNs hen-förbud. I övrigt inget ändrat.
...........................................

De senaste dagarna har jag haft ett litet ord som bråkat och bubblat i bakhuvudet. Töjt sig och varit både kantigt och mjukt. Försökt hitta sin plats och nu börjat hamna rätt. Kanske inte naturligt i ordförrådet men i sin betydelse. För mig.

Ordet är "hen".

Hen.

Det är ju inte precis ett ord som varit lätt att missa eftersom det talas flitigt om det på twitter och i TV, radio och tidningar. Diskuteras vid fikabord och funderas på i tunnelbanevagnar. Av både tjejer och killar. Han och hon. Kvinnor och män. Hen.

För mig har ordet fått en naturlig betydelse som ersättning för han och hon när det handlar om könsneutrala saker. Istället för att säga "han" eller "hon" när det inte behövs och istället för att skriva "hon/han" så funkar det utmärkt med "hen". Varför könsbestämma något som inte måste könsbestämmas? Varför könsbestämma någon när någon bara fungerar som exempel för en hel grupp? Framförallt när det lägger en bild i huvudet på den som tar emot budskapet. Som exempel:
"I en sån situation gör polisen först XXX innan hon YYY" jämfört med "I en sån situation gör polisen först XXX innan han YYY". I alla fall jag får två olika bilder. Sedan spelar det ingen roll vad man byter ut polisen mot, exempelvis läraren, prästen, läkaren osv. I de lägena är ordet hen fantastiskt.

Men när man användar ordet hen i tron att det inte ska bli någon skillnad mellan flickor och pojkar så tror jag att man är fel ute. Man försöker göra det för lätt för sig medan det kan bli så fel. Med risk för att jag kan minnas fel så hörde jag häromdagen en debatt mellan en pappa och en forskare (tror jag att det var) i Studio Ett i P1. Pappan använde ordet hen om barnen för att det inte skulle bli någon skillnad i vad de upplevde att de kunde och fick göra. Han gav som exempel att pojken då kunde springa runt i prinsessklänning och vifta med svärd. Om jag minns rätt vill säga.

Vi har inte kallat våra barn för hen. Stortjejen är väl medveten om att hon är tjej och hennes lillebror att han är kille. Varför måste begränsningarna sitta i det? Om man ser till exemplet som framhölls av pappan ovan så kan jag berätta att här springer sonen gärna runt i klänning viftandes sin storasysters svärd. När han är polis eller snickare har han alltid röda lackskor på sig. Varför vet vi inte men vi ifrågasätter inte heller. Det är viktigt för honom och då är det viktigt för oss. Om vi kallade dem för hen så skulle snart treåriga sonen inte vara mindre medveten om att han har snopp och storasyster snippa precis som storasyster också var medveten om det när hon var i hans ålder. Det märker barnen oavsett om man kallar dem han, hon eller hen.

Snarare handlar det väl om vilken bild vi som föräldrar, som vuxna visar av oss själva. Hur jämställd är man som förälder? Hur delar man på hushållssysslorna? Arbetet? Hur umgås man med just barnen? Hur pratar du om män? Om kvinnor? Osv, osv. Är du inte jämställd så spelar det ändå ingen roll hur mycket du tjatar om hen. Barn ser, hör och lär.

Enligt min bedömning är det bättre att få vara trygg med den person man är och i det ingår att vara kvinna eller man, pojke eller flicka. Men det gäller också att få vara trygg i att vi har samma förutsättningar oavsett vårt kön. Oavsett sexuell läggning. Och ja jag vet att vi inte är där ännu, men vi hamnar inte där genom att gömma våra kön i hen. Men ett sätt att komma lite längre kanske ändå är att använda hen just i de lägen då det verkligen är befogat att vara könsneutral.

Nu får det nöta lite till. Hen.

15 februari 2012

Jag var tjugo. Det var snö. Och där gick hon med mig.

För precis tjugo år sedan var det väldigt mycket snö. Väldigt mycket. Det är i alla fall min minnesbild av hur det var när vi vandrade genom natten tillsammans. Vi hade suttit på bykrogen tillsammans med kompisar och druckit vin. Zeller Schwarze Katz. Blivit lite lulliga. Flirtat. Och sedan gick vi där genom natten. Med pirr i magen. Kände oss för.

Idag är det betydligt mindre snö, men ändå snö. Tjugo år senare. Halva livet senare. Liksom tre barn. Himmel. Vardag. Och allt däremellan. Ganska häftig känsla.

13 februari 2012

Är den vice den vise..?

Känner att jag måste tycka lite så här på söndagskvällen. Få ur mig lite funderingar. Som gnager.

Jan Björklund är ett namn som dyker upp titt som tätt. Oftast i skolsammanhang, men även annars. Han utbildningsministern ni vet. Och vice statsministern. Som var yrkesofficier.

När man pratar med "lärarfolk" om hans skolpolitik så brukar inte kommentarerna vara sådär översig positiva. Inte alls faktiskt. När jag tänker efter så har jag nog inte hört någon jag träffat på säga något positivt om den agenda som Björklund bedriver. Möjligen att en del sagt att det inte behöver vara dåligt med förändring, att det är bra att inte stå still, men däremot inget i stil med att det är bra att ändra allt. Lite hipp som happ. Ofta. Det har istället kallats ogenomtänkt och verklighetsfrämmande. Av de jag pratat med. Men det beror så klart på vilka som får tycka till. Antar jag.

Läste i alla fall ett intressant inlägg nyss på bloggen Vänstra stranden där Marie Demker skriver om just Jan Björklunds skolpolitik under rubriken "Med Björklunds skola raserar vi Sveriges framtida kunskapsutveckling". Rubriken säger ganska mycket om inläggets innehåll.

Strax efteråt läser jag en artikel på Aftonbladet debatt med rubriken "Björklund öppen för kärnvapen i Sverige". Bakom artikeln står Alliansfritt Sverige. Kortfattat kan man säga att de tar upp Björklunds och FPs funderingar på att Gotland ska bestyckas och att varje vapenför man och kvinna på Gotland ska militärtränas. Låter lite som en våt dröm för en före detta yrkesofficier.

Nu ska jag poängtera att jag inte är tillräckligt insatt för att veta om allt i just de här texterna stämmer. Men efter att ha läst dem med tidigare artiklar i bakhuvudet börjar jag i alla fall - återigen - att fundera över vad Björklund egentligen gör på sin position. Vad har han där att göra? Om vi vill ligga i framkant när det gäller utbildning så ska vi väl sätta rätt person på en så viktig post som utbildningsministerposten. Någon med ordentlig verklighetsförankring och en genomtänkt plan. Någon vars mål är långsiktiga istället för någon vars mål är att skapa rubriker. För ofta känns det just så - som ett behov av att hamna i rampljuset. Gång på gång på gång. Samma sak gäller väl den som ska inneha posten som vice statsminister?!

Jag har som sagt inte pratat med någon pedagog som tycker att hans skolpolitik är särskilt vettig. Men med tre barn som alla förr eller senare ska ta sig igenom skolsystemet så hoppas jag innerligt att det är de jag pratat med som har fel och inte han. Att de och jag har missförstått allting. Alternativt att det blir en förändring. Denna gång lite mer långsiktig. Och i rätt riktning.

11 februari 2012

Sjukdag/soffdag - potejto/potato

Konstigt nog kände jag mig rätt pigg när väckarklockan - a.k.a. en bebis - ville upp vid 05.19 imorse. Det var faktiskt inte döden att gå upp, parkera bebisen bland leksakerna på vardagsrumsmattan och slötitta på TV tills de andra barnen vaknade. Sedan frukost till alla efter behov och önskemål, dvs gröt till en del, yoghurt till en och fil till mig själv. Det kändes nästan som att förkylningen som varit anstormande istället passerat förbi och bara lämnat lite efterdyningar.

Men så fel jag hade.

När frugan kom upp kröp jag ner i sängen igen och somnade om. Väldigt skönt. Mindre skönt att vakna med sprängande huvudvärk, bly i hela kroppen, tankar i slow motion och en enda längtan - att få sova igen. Vinden hade tydligen vänt och den där förkylningsstormen hade bestämt sig för att komma tillbaka. Ville slå knock out.

Treo och mackor. Vila.

Nu åter parkerad i soffan, denna gång med dator och snart TV-spel. Resten av familjen på lunch hemma hos svärföräldrarna och den värsta stormen har bedarrat. Ta i trä. En mösig lördag i soffan känns inte helt rätt, men definitivt inte helt fel.