20 oktober 2016

Som en jävla skräckfilm på Ica

Helt plötsligt irrar en person totalt planlöst mellan hyllorna på Ica i ett knappt märkbart tempo, varv på varv på varv. Galen? Som en zombie utan mål och mening med fötterna släpandes fram över golvet och ena handen hårt knuten om handtaget på kundvagnen som hela tiden drar lätt åt vänster. Andra armen hänger slappt utmed sidan och i handen hålls en knölig liten lapp med slarvigt nedplitade namn på saker som tydligen ska handlas, håret på ända och i ansiktet en galet stirrande och sökande blick. Tung andhämtning och troligen en lätt dregglande mungipa. Det här är fasen i paritet med skrämselclownerna. Kanske mycket värre.

Det är bara att erkänna att en ska inte ge sig iväg och handla så sent på kvällen att nattning av ungar hunnit klaras av. Handlingslistan blir kaos. Ingen strategi, ingen egentlig tanke, men en axelryckning, för det måste ju göras. Lappen knölas ner i bakfickan och med trötters ögon släpar en sig iväg till affären. Troligen med fara för sitt eget liv.

Så befinner en sig där, som en zombie med vilt stirrande ögon eftersom det inte går att lära sig att hitta i den där jäkla affären. Den knöliga lappen i handen går knappt att följa (Varför skrev jag inte sakerna i ordning och varför är jag så trött att jag inte löser detta ändå?). Istället hasas kroppen fram till frukten, brödet, mjölkdisken, tillbaka till frukten, toapappret, tillbaka till mjölkdisken, var är pastan?, brödet igen, oj - det där måste jag nog köpa också, mjölkdisken, HALLÅ! PASTA?!, frukten igen, bäst att ta en sån också, mjölkdisken, frysdisken, PASTA??, mjölkdisken, hittar pastan (gått förbi den minst fem gånger), frukten, PAAASTAAA?? Ja, just ja..., mjölkdisken, osv, osv, osv. Håret på ända. Blicken hela tiden mer galet stirrande och sökande. Handen hårt kramande om den där jävla vagnen som bara drar åt vänster. Och folk viker undan. Väljer andra vägar. Kramar hårt om sina mobiler med 112 redan inslaget - redo att ringa. Och det känns som att det rinner dreggel i ena mungipan.

Kassörskan tittar trött på zombievarelsen framför sig, vidare över den konstiga blandningen av matvaror på bandet (finns ingen mening och mål med den högen varor - inte ens själv minns en varför allt det hamnat där), suckar lätt och börjar blippa. Då slår det en varför det var så viktigt att åka och handla, men just den jäkla varan ligger så klart inte på bandet. Ute har det börjat dugga och en orkar liksom inte bry sig mer. Det är nog nu. De har förresten kvällsöppet imorgon också.

Och någonstans där ute står säkert en mesig liten clown och väntar, i så spänd förväntan att hen nästan kissar på sig.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar