25 juli 2011

I en sommarstuga. Utan att förstå.

Sitter i en sommarstuga där jag tillbringade mina barndoms somrar och försöker fånga något av känslan från då till mina barn nu. Det går väl så där. Men något får de väl i alla fall med sig. Och återigen gäller det att inte fastna i sina egna minnen. Utan skapa nya.

Samtidigt är det så ohyggligt svårt att ta till sig vad som hänt i Norge. Det går inte att greppa. Nästan inte alls. Var ska man börja försöka förstå? Och hur?

Dagen efter det att Estonia sjönk sände jag radionyheter. Stod i nyhetsstudion hela dagen och öste ut de fakta som fanns och de spekulationer som gjordes. Siffror. Döda. Saknade. Sörjande. Chockade. Det var ohämmat. Hela landet var nog i chock. Och inom media kunde vi inte bromsa. Det rusade på.
Först på kvällen, i lugnet, började jag kunna ta in något litet av det som hänt. Att det inträffat en så fasansfull olycka. Att det faktiskt hänt. Men omfattningen.. nej. Det går ju inte. Ungefär som nu. Det är ofattbart. Man matas med siffror, tankar, tyckanden, fakta och spekulationer. Men det går ju inte att ta in det som verkligen hänt. Inte alls.

Mina barn är lyckligt ovetande. Stortjejen är tillräckligt stor för att på något sätt ta in grymhet. Men det är just det. Att stortjejen precis är tillräckligt stor. För att på något sätt ta in grymhet. Hur mycket ska man då berätta? Hur ska ett barn förstå något av det man själv inte kan ta in?
Vi går och leker istället. På lekplatsen på den närliggande campingen. Gungar lite och hoppar på den stora, uppblåsta luftkudden. Studs, studs. Studs. Och går ut en stund på bryggan för att se, ja vad vet jag?

På hemvägen jagar vi varandra i regnet och de får leka flygplan. Stortjejen och sonen. Flyger en i taget och de skrattar så att de tjuter och jag skrattar för att de skrattar. Så jagar vi varandra en stund till. Och just i den stunden finns nog bara lycka. Trots allt.

Nu kväll med ett glas rött och lite skrivande. Och tänkande. Kan fortfarande inte ta in det hemska som hänt. Det finns inga trådar man vill eller vågar börja nysta i. Och jag sitter ändå här borta. I en sommarstuga i Sverige. I någon slags inbillad trygghet. Oändligt tacksam för att ha mina barn hos mig.

3 kommentarer:

  1. Nej, det går inte att ta in helt och hållet.
    Och just de där stunderna av ren och skär barnaglädje, får man som förälder leva länge på.

    SvaraRadera
  2. Det onda måste vägas upp och då är skratt i regn och planlösa bryggvandringar STORT!

    SvaraRadera
  3. Tack för insiktsfulla kommentarer. Man får försöka se det stora i det lilla.

    SvaraRadera