01 juni 2014

140 tecken

Ibland är twitter så underbart. Eller för det mesta. Det ligger något tilltalande i det där korta, koncisa. 140 tecken. Det blir så lätt att kittla, reta, locka. Men så ibland blir det så väldigt svart eller vitt. Så onyanserat och begränsat. Platt. Och ibland märker man till sin förvåning att ens eget inlägg dras iväg åt ett helt annat håll än man kunnat ana. Det lever sitt eget liv medan man själv gör något annat - tvättar, lagar mat, städar, leker med barn - så att man senare upptäcker att ens eget twitteralias varit med i en diskussion i vilken man egentligen aldrig deltagit. Som att det levt ett eget liv i ett sammanhang man inte kunnat förutse. Att då skriva ett nytt inlägg som någon sorts svar blir lätt fel. Dåraktigt försöker man få in så mycket som möjligt på dessa 140 tecken om vad man egentligen tycker, så att ingen ska tro att man tycker något annat. Något sånt där onyanserat. Men resultatet blir bara platt. Ett svammel i en diskussion som sedan länge är avslutad. En diskussion som föddes i en tweet som inte behövde försvaras, för den gällde bara en liten procent av en skärva av ett gram av verkligheten. Ändå vill man ju svara någonting, så man svamlar och trycker på skicka, trots att det sannolikt är bättre att inte svara något alls. För diskussionen var redan över och bortglömd. (1313 tecken)

Men kanske är det bara jag som tänker så. (41 tecken)

Som om någon egentligen bryr sig om vad man skriver på twitter. På riktigt. (75 tecken)

Missade förresten att skriva igår så det blev ännu ett litet avbrott i #blogg100. Men det spelar ingen roll, för mitt primära syfte med att delta har aldrig varit att lyckas skriva 100 inlägg i en helt obruten tidslinje, utan att hitta tillbaka till bloggandet. Och det har jag gjort. Känns så himla kul! (304 tecken)

(dag 56)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar