Tänk att möten med människor blir så otroligt olika. Naturliga eller obekväma. Färglösa eller minnesvärda. Det finns personer man träffar nästan dagligen och ändå inte hittar fram till. Det finns personer du glömmer fem minuter efter det att ni setts. Sedan finns det den totala motsatsen.
Idag kom en vän på besök och det var som att vi setts alldeles nyligen. Kanske för några veckor sedan, eller högst en månad. Det kändes så naturligt. Och ändå inte. Tänk dig att du har en vän när ni båda står på randen av vuxenlivet och pratar om framtiden som är som det där oskrivna bladet, det som ska fyllas. Vad som helst kan hända. Vad som helst ska hända. Sedan går det alltså ungefär en månad och du träffar hen igen, men plötsligt har hen sambo och tre barn och själv har du hunnit gifta dig och skaffa tre barn du med. Hur fasen gick det till? Så börjar ni räkna och minns att senast ni sågs var ni på bio och såg Don Juan DeMarco, en film med Johnny Depp och Marlon Brando. Den kom 1994. Den där månaden var visst 19 år. Mycket hinner hända på 19 år. Ändå så känns det så kort. Just då.
Så där satt vi och käkade lunch. Min familj med hans familj. Pratade nutid och dåtid. Och framtid. Det var så naturligt och ändå så väldigt, väldigt olika. Vi får väl se om vi ses igen om en månad eller så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.