flyktiga minnen

I vår haspade garderob i garaget står en grästrimmer. Gul, bensindriven och lite bortglömd. Oanvänd. Vi hade den i förra husets trädgård, men den ställdes undan när vi flyttade in i det vi numer kallar hemma och som har en annorlunda tomt, Det var för några år sedan som den ställdes där i garderoben, den som har en hasp som sitter väldigt högt för att inte barnen ska kunna öppna så lätt. Där har den alltså stått sedan dess. Lite bortglömd.

Idag fick den komma fram och se dagsljus. Jag skulle slå lite gräs som blivit kvar i trädgårdens ytterkanter, invid trappan och längs med sandlådan och fick för mig att det kunde vara kul att få väsnas en stund. Grästrimmern kom alltså fram. Lite sur och trilskande var den allt till en början och vägrade först att starta. Men samtidigt hade den ju längtat så efter frihet. Efter ljus. Och plötsligt gick den igång. Pigg och yster vill jag tro. Det kändes så i alla fall.

I en välbekant doft av förbränd tvåtaktsbensin gick jag där och trimmade och plötsligt försvann jag. Nästan helt. Det blev ett tidssprång till trettonårsåldern och Dalsland. Till ett barndomsbesök hos mormors bror. En enstöring som kom att leva med katt och som senare blev kallad Pettson av sin grannes dotter. Eller var det barnbarn? Jag minns inte vad vi gjorde som luktade på just detta vis, men något måste det ha varit. För det var där jag hamnade en stund och mindes. Jag mindes det där solbrända, skäggprydda ansiktet. Stränga, men snälla ögon. En segelbåt och kanske Dalslands minsta traktor. Hur vi gjorde pilbågar och åt rökt vänersik. Slipade yxor och diskuterade viktiga frågor. Paddlade kanot och såg på stjärnorna. Metade.

Ganska snart var jag dock tillbaka här hemma. Hann klippa en liten stund till och sedan fika. Rätt nöjd satt jag i en av trädgårdsstolarna, drack kaffe och diskuterade semesterplaner med min fru. Fullvuxen igen. Mormors bror vilar i kanten av en kyrkogård i skuggan av ett träd. Rätt tillfreds han också. Tror jag.