07 januari 2011

Osentimenal villa-bonde och hjälte som man är

Igår hjälpte dottern till med att laga soppa. För plötsligt är det så. Hon vill hjälpa till att laga mat och frågar faktiskt rätt ofta: Pappa, får jag hjälpa dig att laga mat? Så det blev bondsoppa. Inte den sorten som agent 007 sörplar i sig, utan den som tydligen bönder har ett särskilt gott öga till, sån där soppa med potatis, lök, morötter och små korvbitar. Visserligen skuret i olika storlekar, men det är helt ok så länge det inte åker med ett finger eller två.

Men jag undrar hur kul hon tycker matlagning är - egentligen. Och hur mycket det är den pappa-dotter-grejen det hänger på. Att småprata, greja och fokusera. Tillsammans. Oavsett vad man gör. Sånt där när lillbrorsan inte får vara med och stjäla uppmärksamhet. Som idag när vi åkte snow-racer. Bara hon och jag. I skogsdungen bakom huset. När brorsan hade gått in och vi grävt färdigt för den "grillplats" vi ska ha för min julklapp - en eldkorg. Stockar i snön runt eldkorgen. Fårskinn på stockarna. Korvgrillning. Vad kan gå fel? 1000 saker så klart. Dum fråga. Men fort gick det genom skogen. På snow-racern.

På söndag blir det i alla fall provgrillning med vänner, så att vi vet att det fungerar på dotterns kalas om några veckor. För då fyller hon sex år. Helt ofattbart! Det kan inte varit sex år sedan man för första gången höll det där lilla knytet i famnen! Det där knytet som var det finaste man någonsin sett. Det underbaraste. Sex år sedan som barnmorskan sa hon är inte gjord av porslin, när jag skulle klä på för första gången. När man höll i de där tunna armarna och benen. Är det säkert? Så liten och så fullkomlig. Hon ser så skör ut. Så 100 procent beroende. Av oss. Gör jag rätt? Och man var alldeles varm inuti. Glad. Vettskrämd. Och säkert lite chockad. Det går! Men allra mest lycklig.

Sen har det rullat på och så småningom kom en till. Sonen. Och då blev det konkurrens om uppmärksamheten. Inte för att det verkat vara ett problem för dottern. Hon har aldrig sett det som en konkurrent. Inte tidigare i alla fall. Men kanske nu. När sonen börjat dra på i 180 på ett sätt som kräver uppmärksamhet. Vare sig han vill det eller inte. Och när bebisen dessutom kräver kraft från frugan. Innan den ens är född. Då kan det vara tufft att "tävla", när man är storasyster. Tufft att tävla utan att det blir fel. I det läget blir väl också det där mysiga som ändå kan finnas i vardagssysslorna extra viktigt. Som att småprata vid matlagningen. Få uppmärksamheten. Ska jag skära så här, pappa?

Och egentligen är det ju i just de stunderna man ska stanna upp och njuta. Bara vara. I nuet. När man fortfarande får vara lite vardagshjälte. Någon att se upp till. Det är ju just det man ska minnas en gång. I framtiden. När man blir sentimental. Även om det är länge tills dess..

Resterna av bondsoppan blev i alla fall en perfekt lunch efter allt grävande och snow-racer-åkande. För arbetar man så blir man hungrig. Villakvartersbonde som man är.

2 kommentarer:

  1. Låter som om du har koll på vad som egentligen är viktigt! :)
    Att laga mat tillsammans är bland det bästa!
    Jag brukar nyttja mina små till "hjälp" i köket, en i taget, bara för att få just den där känslan av att vi bara är två - tillsammans som gör något!
    Brukar kunna komma många klokheter från de små då.
    Eldkorg lät mysigt, nu måste vi ta oss i kragen och elda lite vi med - och inte bara i pannan och kakelugnen inne för värmens skull.
    Korvgrillning lät bra!

    SvaraRadera
  2. Det blir väl en uppdatering efter korvgrillningen så får vi se om det blir så mysigt som det låter :) Men klart att ni ska ut och grilla!!

    Idag funkade det inte att vara hjälpreda i köket (bara stå vid spisen), men då satt hon bredvid och skötte låtbytande på Spotify. Verkar som att det var minst lika skoj..

    SvaraRadera