Tårar är väl bara manligt.. eller..?

Idag läste vi ut Bröderna Lejonhjärta jag och stortjejen. Den är sååååå fantastisk så att man ryser och man vill att den aldrig ska ta slut samtidigt som man vill komma till upplösningen för att se hur det går (trots att man läst den typ hur många gånger som helst och kanske borde ha vuxit ur målgruppen). Dottern som upplevde den för första gången tyckte att den var hur spännande som helst och ville att vi bara skulle fortsätta och fortsätta att läsa och jag var inte nödbedd. Inte alls.

När vi kom till slutet (Varning - spoiler alert!) så kände jag hur det stockade sig i halsen och det blev nästan svårt att läsa och sista meningen när Skorpan säger att han ser ljuset i Nagilima (ursäkta, m om det nu var någon som inte visste hur boken slutar) då blev det till att pressa fram orden.

Stortjejen tyckte inte alls att det var SÅ sorgligt och sa strax innan att hon på sätt och viss önskade att de skulle dö så att Skorpan fick träffa sin "farfar" igen. Hennes pappa är tydligen betydligt blödigare.

Sedan berättade jag att jag - när jag var barn - skrev till Astrid Lindgren och frågade hur det gick sedan. Och att hon svarade. Men brevet kom bort och jag mindes inte så tydligt vad som stod där. Men som väl är finns ju internet. Efter lite googlande så hittade jag en blogg som kortfattat berättade. Och dessutom var bloggen ganska trevlig, så det blev liksom två flugor i en smäll.