09 december 2010

lite hbt

Lite trött. Har suttit på en buss större delen av dagen och har liksom aldrig vaknat. Det kanske är förklaringen.

På bussen läste jag i alla fall en artikel i SvD om situationen för hbt-personer runt om i Europa. En artikel som jag så gärna ville länka till, men så fanns den så klart inte på nätet. Eller jag kanske bara inte hittade den. Men det ser i alla fall så olika ut i olika europeiska länder. Så fruktansvärt olika där det i vissa länder närmar sig förföljelse, eller vad ska man kalla det?! Jo, det är väl det man ska kalla det.

Litauen. Om jag minns rätt sa artikeln bland annat att homosexuella inte får jobba som lärare där eftersom man tror att de ska påverka barnen. Indoktrinera? Vad är det frågan om? År 2010. Har vi inte kommit längre?

Jag blir så ledsen för de personer som varje dag tvingas gå ut i sin verklighet och låtsas vara någon annan än de är. Och jag blir så ledsen för de ungdomar som tvingas sitta i skolor där de vet att homosexuella inte får jobba, samtidigt som de kanske brottas med sin egen sexuella identitet. Och jag blir så ledsen över att man inte har kommit längre. Att vi inte har kommit längre.

Att det ens ska behöva reflekteras över om folk är homo-, bi- eller transsexuella. Folk är väl som folk är mest. Lite trötta, lite glada, lite långa, lite homo, lite tankfulla, lite galna, lite hetero, lite arga, lite rädda, lite utåtriktade och lite tyckande. Och så lite mer. Men vem bryr sig?! Det har väl alltid funnits folk som är lite långa. Inget att hänga upp sig på. Inte 2010.

Men så finns det folk som åker buss nästan hela dagen och det kan däremot kännas ganska tveksamt.

3 kommentarer:

  1. Ja man blir mörkrädd. Jag lyssnade på en doku på P4 häromdagen (en poddad så den finns ju att hitta) om en 80-åring som berättar om hur han kom ut som gay väldigt sent i livet. Närmre 50 tror jag att han var. Och det kändes så sorgligt att tänka på hur han levde så gömt fram till dess och ännu mer sorgligt att tänka på de som lever hela sina liv på det viset utan att någonsin få leva ut precis som vill.

    SvaraRadera
  2. Gillar!
    Att ta ställning för ALLA människor är viktigt, oavsett vad de anser att de själva har för sexuell läggning - eller inte!
    Spela roll, liksom!

    SvaraRadera
  3. Så fruktansvärt att inte kunna få älska den man älskar och inte bli älskad för den man egentligen är. Att inte tillåtas vara sig själv. Tänk att aldrig kunna låta någon annan ens dela kunskapen om att man älskar någon av samma kön. Av rädsla för vad som händer sedan. Att något så självklart fortfarande är så osjälvklart.

    SvaraRadera