Men så var det den där ständiga lukten av bajs...

Byta blöjor säger en del barnlösa och rynkar på näsan åt den där delen av att vara småbarnsförälder. Och jag förstår dem. Bajs är inte nice. Det går ju att slå fast så där enkelt: Bajs är inte najs. Så var det sagt. Däremot kan det ju vara hur mysigt som helst att byta blöja, men det är ju en helt annan sak.

Just det där med riktigt äckligt bajsiga blöjor är inte kul. Inte Liseberg precis. Men värre är nog ändå den ständiga lukten. I badrummet. Hela tiden. Lukten av bajsig blöja. Ja, det är ju värre. Men - det är ändå inte värst. För det värsta är nog att man kan bli så jäkla van vid lukten så att man uppfattar den som ett slags normaltillstånd. Ett slags så här luktar det väl i badrum. Man nöjer sig. Slutar nästan reflektera. Tills man kommer på att så här luktar det inte i badrum, utan så här luktar det i vårat badrum. Varför då? För att vi är så slarviga med att tömma blöjpåsen. Och när vi väl tömmer den så tar det typ tre sekunder innan den återigen svämmar över av, hmm... just det! Bajsiga blöjor! Och vi vet ju nu att bajs är inte najs.

Det är som med soppåsarna under diskbänken. Man trycker och trycker och TRYCKER ner skräp och till slut går det inte längre. Man måste ge sig före frugan i det tysta kriget om soppåsarna. Så de tas ur. Knyts ihop. Det sätts i nya påsar. Man traskar. Hela långa vägen till soptunnan. Säkert 30 meter. Slänger. Suckar lite. Traskar tillbaka. Kommer in. Och på något jäkla vis har de nya påsarna åtminstone hunnit bli halvfulla redan. Minst.

Då suckar man lite. Drar ett djupt andetag. Och känner att någon glömt att stänga badrumsdörren... Inte najs...