03 juni 2011

Ingen sagokung precis, han den där monarken

Dumdristigt kanske, men jag kan inte låt bli att fundera lite här på bloggen över den där monarken. Kungen alltså. Ingen har väl missat att han är lovligt byte numera och det går väl inte den dag utan att det skrivs minst några spaltmeter. Det är ju så att folk är ju så jätteintresserade, som Fredrik Lindström sa i Hassan en gång i tiden.

Var sanningen ligger i allt som skrivs är ju ganska svårt att få ett grepp om och ibland får man nästan känslan av att ingen egentligen vill veta. Rojalisterna är livrädda för att kungen verkligen gjort bort sig rejält medan republikanerna vädrar så mycket morgonluft att de blivit livrädda för att han inte gjort det. Tänk om det inte finns några bilder. Eller tänk om det finns. Under tiden gnuggar redaktörer händerna och fyller sida upp och sida ner med nya så kallade nyheter eller nytt så kallat skvaller. Kärt barn har många namn.

Själv står jag och vacklar om vad jag egentligen tycker om kungahuset. Men det gjorde jag faktiskt redan innan den senaste tidens mediahysteri. Vissa dagar kan jag tycka att det är rätt trevligt med kungligheter. Vi behöver lite saga i våra liv och vad är mer saga än prinsessor och kungar, drottningar och prinsar? Sagan om Daniel är ju just en riktig saga. Pojken från landet som vann prinsessans hjärta och halva kungariket. Eller något i den stilen.

Andra dagar känner jag bara stackars människor! Stackars, stackars människor som alltid måste se tillkämpat glada ut, alltid bli påpassade, alltid fotade och alltid ifrågasatta. Alltid. Bara för att de råkat bli födda till det de blivit födda som - bortsett då från Silvia och Daniel som faktiskt gått in i detta av fri vilja, även om jag inte tror att man ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det verkligen är. Innan man är där.

Detta sagt från ett perspektiv där man bortser från de kraftiga klamp i klaveret som kungen verkar ha tagit. Ser man till dem så tänker jag att å ena sidan är det ju riktigt, jäkla dumt, klandervärt, fulgubbigt och omdömeslöst om han gjort allt detta. Å andra sidan tycker jag att det är mänskligt att fela. Det rättfärdigar inte på något sätt det han påstås ha gjort, men han är inte mer än människa. Han är visserligen statschef, men han är trots allt ingen sagofigur.

Egentligen har han väl aldrig varit någon riktig sagofigur, vår kung. Namnet på den berömda boken; Den ofrivillige monarken, verkar ju vara väldigt träffande. Det har ju ofta känts som att han velat vara någon annanstans än där han är. I Örebro, kanske. Han ger ju ofta ett lite taffligt, fumligt och osammanhängande intryck. Lite som i den gamla Läkerolreklamen med mannen som sitter i sin bil och knäpper med fingrarna och säger något i stil med "Ta bort mig", efter att ha kört på en polisbil. Ungefär så. Och hur han än nu gör så kommer det att bli så fel. Det är ju faktiskt det enda som är säkert när så många tänker att ingen rök utan eld, osv.

Därför kan jag inte låta bli att tycka lite synd om honom. Inte försvara att han gjort det han påstås ha gjort, om han gjort det. För gubbar som på detta sätt objektifierar kvinnor kan aldrig vara bra förebilder, eller företrädare. Nej, jag försvarar det absolut inte. Men tycka lite synd om den lite tafflige icke-sagofiguren kan jag ändå inte låta bli att göra. Alltid bevakad, osv. Det gör nog ont när verkligheten kommer ikapp.

Läs mer: dn1, 2, 3, svd1, 2, ab, exp

2 kommentarer:

  1. Tack!
    Nu har du redan plitat ner exakt det jag tänkt men inte kommit till skott med att publicera själv!
    Då behöver jag bara hänvisa till dig framgent i denna fråga! :)

    SvaraRadera
  2. Ja, vad gör man inte för sina cybervänner?! ;)

    SvaraRadera