I Sverige idag

Vi har det jäkligt bra. Det kan man lätt konstatera. Vi har visserligen inte supermycket pengar, ingen flashig bil, barnen har ganska mycket ärvda kläder och får inte jättemånga leksaker. I vardagsrummet står en tjock-TV och bara ett av våra tre barn har varit utomlands. I Danmark. Över en helg. Men vi har lyxen att gnälla över räntor och amorteringar på huset som vi valt att köpa och bo i. Så vi har det jäkligt bra. Det är viktigt att påminna sig om det ibland.

Lyssnar på Jag bodde i ett garage i programmet Barnen i Sveriges Radio. Podversionen. Det handlar om en tolvårig pojke som kom till Sverige för sju och ett halv år sedan med sin mamma och som varit hemlös sedan dess. En tolvårig pojke. Som varit hemlös i sju och ett halv år. Här i Sverige. I programmet är det pojken själv som berättar om hur det är att vara just hemlös pojke. Det knyter sig i magen.

Läser man kommentarerna till programmet så ser man att en del verkar tycka att den lilla familjen har sig själv att skylla. Att de har erbjudits en lägenhet i en annan kommun, men valt att säga nej för att istället fortsätta bo i tillfälliga bostäder och leta mat i containrar. De har valt bort den lägenheten för att pojken ska få behålla den trygghet som kompisar, skola och träning ger i den kommun där de bor nu.

Oavsett vilka val de gjort så handlar programmet om pojkens berättelse om hur det är att vara en hemlös pojke. I Sverige. Och det både berör och skakar om.

Fy fasen för att det kan finnas familjer i Sverige idag som år efter år saknar en plats som de får kalla hemma. Att det finns barn som inte vågar berätta för sina kompisar att de inte har något hem. Att det finns familjer som lever tillfälligt hemma hos någon som kan sparka ut dem precis när som helst. Att det finns barn som väntar på att Ica ska stänga så att de tillsammans med sin mamma kan smyga fram och leta efter mat i affärens container.

Som sagt, fy sjutton vad bra man har det. Det är viktigt att påminna sig om det ibland.