29 augusti 2012

Jag är nog ett monster

Man skulle ju kunna tro att det där med dagisinskolning skulle bli lättare för varje barn man går igenom det med. Fel, fel, fel! Så är det inte alls. Jag känner mig som lika mycket monster nu som med de två äldre, kanske ännu mer.

Igår var första lämningen och det gick ju sådär. Lilltjejen grät och vägrade vara nära den fröken som haft henne i famnen när jag gick. Den hemska som lurat bort hennes pappa.

Idag tog hon ett hårt tag i mina kläder så fort vi kom innanför dörren på dagis och vägrade sedan släppa på en lång stund. Hon fattade direkt vad som var på gång trots att vi gick in och lekte tillsammans. Så fort nämnda fröken kom i närheten så klamrade lilltjejen sig fast vid mig igen. Hårt, hårt, hårt.

När det sedan var dags att gå. Milda makter. Gråt så att hon nästan inte kunde andas. Utsträckta armar. Själv känns det som att alla tycker man har ett hjärta av sten. Ett stenhårt monsterhjärta. Total kyla. Men inombords gråter man och tankarna mal och mal - stanna, stanna, STANNA.

Snart dags att komma dit igen och vara med resten av dagen. Det ska bli skönt. Imorgon.. Ja, fy fan.

2 kommentarer:

  1. jag väljer att tänka att barnen gillar sina föräldrar och att vi därför inte helt misslyckats? det är den bilden de får på förskolan liksom?

    (jag kunde inte kommentera här tidigare idag, det bara hängde sig. men nu verkar det funka)

    SvaraRadera
  2. Låter bra. Tack, tar med mig det.

    SvaraRadera