001, 002, 003... 999

Stortjejen har fått igång sina föräldrar att vara med och samla registreringsnummer - den där idiotiska leken när man som ett fån letar siffror från 001 till 999. Hade aldrig tänkt att börja, men är nu uppe på 008, dvs söker 009. Det går väl sådär kan man säga. Frugan läste om någon som det tagit drygt 14 år för att hitta alla nummer. 14 år.

(dag 92)

Såna viktiga saker som kojor

Är nog lite sen, men har nu fattat att det ska gå att mejla inlägg direkt in på bloggen. Bara en sån sak. 

Hade kojbygge på agendan idag. Konstigt det där, man blir aldrig för gammal för att bygga kojor. Nu skulle ungarnas pinnkoja flyttas och ställas upp runt ett nytt träd. Lite snabbt. Två timmar senare upptäckte vi att vi missat lunchdags. Inte bara äta när vi borde ätit, utan även laga den. Men kojan blev skaplig.

Nu får man se om det här mejlandet funkar.

(#blogg100 dag 34)

Piraterna och sandiga pappan

#blogg100 dag 13

Bohuslän är ändå grymt vackert. I alla väder. Och säga vad man vill om vädret - det finns ju inget dåligt väder, bara genomblöta kläder - och kusten är alltid kusten.

Idag blev det utflykt till Tjörn. Inplanerat sen länge eftersom frugan skulle besöka en handarbetsaffär och vi andra skulle utflykta oss, om man nu kan säga så. Vi skulle i alla fall hitta på något annat så att hon kunde få gå runt i fred i butiken utan att känna sig stressad. När vi planerade såg jag framför mig barnen på soldränkta klippor, kanske lite glass och skränet från en och annan mås. Det där med regn dök aldrig upp för mitt inre. Konstigt nog. Men ett löfte är ett löfte.

Utanför affären fanns en lekplats bestående av en piratbåt i ett hav av sand och ungarna packades in i regntäta kläder. Sen blev det lek. Hopp och klättring. Krypande och ålande. Själv stod jag bredvid och lyfte ungar kors och tvärs medan vinterjackan - som fått komma fram igen pga snålblåst och kyla - blev allt blötare av regnet och allt sandigare av de sandiga barnen. Ibland sökte sig blickarna ut över havet och grådiset och ibland sökte hela jag mig in i busskuren som låg intill. Stod där i skydd och glodde medan sandtrollen och piraterna lekte vidare. Det var ändå mysigt.

När frugan nöjt kom ut med en kasse ull av olika "kvalisorter" blev det sanering av barnen och innan färden gick till akvarellmuséet. Inte för konstens skull den här gången, utan café-delen. Där kom i alla fall glassen för de två minsta, så jag hade inte haft helt fel.

Fryser fortfarande lite om fötterna, medan resten av kroppen torkat och tinat hjälpligt. Skriver och lyssnar på Lundells Öppna landskap. Hans tankar kretsar väl mest runt Skånes slätter, men mina fastnar vid de bohuslänska klipporna.

Fundering om jämställdhet på dagis

Det är skönt det där när var sak har sin plats. Så att man hittar. Kastrullerna ska så i kastrullskåpet, hammaren ska ligga i verktygslådan, dammsugaren ska stå i städskåpet, killarna ska leka i bilrummet och tjejerna i dockvrån.

Eller vänta nu. Hur blev det där, egentligen?

På sonens nya dagis finns det flera rum med tydlig uppdelning av vad som ska vara var. I ett av rummen finns bilar och bilbana, i ett annat finns storlego och klotsar och i ett tredje finns dockor, kökssaker och utklädningskläder. Det kan ju finnas en tanke med detta. Att respektive lekar kan ta plats och att det därför är enklast att separera dem. Att det blir brötigt när tjejerna leker med bilar över hela golvet och när killarna kör runt med dockvagnarna för att hinna till affären och prova nya kläder. Det kan ju bli krockar. Det kanske är det som är den bakomliggande tanken.

Så här ser det nog ut på många förskolor/dagis i det här landet. Dvs att man delat upp lekredskapen på det här sättet och som sagt, kanske inget fel i det. Däremot finns det nog, dessvärre, ett ganska könsstereotypt tänkande bakom eller kanske ingen tanke alls. Det kanske är just det. Att man inte tänkt. Att man dessutom av gammal vana visar den nya pojken direkt till bilrummet och att man andra dagen direkt styr in honom i legorummet.

Som medföljande pappa under inskolningen försökte jag visa en motvikt och styrde honom gång på gång till dockor, spis och leksaksmat. Och där trivdes han faktiskt bäst, även om han utomhus valde att i stort sett uteslutande gräva med grävskopa. Och nej. Det var inte duktigt av mig.

det var länge sen

När jag var liten cyklade vi ibland till "byggleken". Ett ställe där man i sann 70-talsanda fick låna hammare, såg, brädor och spik för att fortsätta bygga på den enorma skapelse som massor av ungar hjälpts åt med. Som en gigantisk koja med gångar och rum lite varstans. De tuffa grabbarnas skapelse. Vi, dvs jag och bästa kompisen N vågade inte bygga, för vi var inte så tuffa. Men klättrade runt gjorde vi. Högt och lågt. Överallt. Inne i och utanpå.

Idag finns "byggleken" inte kvar och dagens normer för lekpatser gör väl att ingen ens skulle komma på tanken att dra igång ett sånt projekt igen.

Men det där med att såga, hamra och klättra är ju lika spännande ändå. Sonen bär dagarna i ända runt på leksaksåg och leksakshammare. Första orden på morgonen är ofta "Pappa åga, bäda, BRRRRRRRRRR" och så planerar han att vi ska gå ut så att jag kan såga brädor med maskinsågen. Besvikelsen är stor när pappa istället ska till jobbet. Förtvivlan.

Stortjejen har egen verktygslåda med riktiga barnverktyg. I den bor det också mucklor. Men hon är inte lika entusiastisk som lillebror. Klättra gör hon däremot högt och lågt. Och gärna. Vilket radrarpar de blivit. Där på "byggleken".

Så lycklig så enkelt

Idag var vi på utflykt till en större lekplats. Det var länge sedan vi var där och sonen mindes den inte alls. Men han sprang glatt runt och provade allt och såg sååå otroligt lycklig ut. Han fullkomligt sken och strålade av ren och skär lycka.

Det var inte mer än så.
Men det var så otroligt tillräckligt.

Fattig? Prova lånestans!

Idag hade vi lånestans här hemma. Och det är ju kanonbra! För vad gör man inte för att spara pengar?! Då är billigt bra och gratis ännu bättre. Hemma hos oss (finns lånestans någon annanstans?) är det dottern och sonen, eller i ärlighetens namn bara dottern som håller med lånestans i deras rum. Men hon gör det bra!

Först får man en nummerlapp. För alla måste vänta på sin tur. När dottern kommer och ropar upp låt oss säga 401, nästa 401 så får man, om man har just den siffran, komma och låna saker. Välja vad man vill av alla leksaker som ligger utspridda över hela golvet. Under tiden står sonen mitt i rummet och ropar, pekandes på en hylla där alla spel står. Han älskar att sprida ut innehållet runt om i huset och vill naturligtvis låna ett spel. Men det går ju inte. Dels eftersom han arbetar på lånestans, dels eftersom vi försöker ignorera just denna önskan. I alla fall idag.

Just idag fick man annars låna tre saker. I tio dagar. Om man mådde lite dåligt fick man låna fem eller sex saker. Men det gjorde inte jag. Vilket bra bibliotek, sa jag istället. Hmpf, sa dottern. Det är ju ett lånestans! Så jag lånade två små gubbar och en krokodil. Tänk vad roligt jag ska ha!

I nio dagar till.