Är det nu man ska fungera igen?

Det där med semester är ju ganska skönt egentligen. Utdragna veckor av ledighet och i vissa fall tusen saker som görs. Ofta inte det där man hade tänkt att göra, utan något helt annat. Eller ingenting. Men det är väldigt skönt det med. Befriande. Fast plötsligt är det slut.

Lite chockartat har arbetet startat igen och varken kroppen eller hjärnan är riktigt med. I alla fall inte kroppen. Van som den är att stiga upp framåt åtta (vilket dessvärre är väldigt sent i vår familj) protesterar den vilt mot att kliva upp drygt två timmar tidigare. Ännu mer protesterar den när en försöker locka den till sömns igen på rätt sida midnatt efter att ha kämpat sig igenom en dag av måsten. Däremellan skriker den efter kaffe alternativt låter magen protestera när det blir för mycket av just kaffe. Och det är någonstans där som hjärnan också hänger med, protesterar mot kontorets allt för stela och stillastående väggar, datorskärmens uppfordrande texter och kalendern som i rasande takt fylls med möten. Den stänger av en stund, lockar ögonen att söka sig ut och börjar sedan drömma om alla tusen saker som gjordes - eller inte gjordes - på semestern som aldrig ville ta slut. Men som ändå gjorde just det. Tog slut.

Ungarnas eftermiddags- och kvällsaktiviteter börjar också rulla igång. Som om det inte var mycket nog med allt annat som ska fungera igen. Och så denna ständiga fråga om vad vi ska äta till middag. Finns det något värre än att hitta på maträtter varje dag, handla till dem, laga dem och städa köket. Ja visst går det att veckohandla och visst går det att planera och visst går det att göra så mycket mer. Men vänta lite nu. Jag ska bara drömma mig bort ett tag igen.

En skäggig mans dagbok

När andra satsar på skärmfri tid på semestern väljer jag att lägga ner rakningen. Vi har alla våra små fixa idéer. För min del är det samma visa nästan varje år med planen att låta skägget växa hela semestern. Rakapparat och skäggtrimmer läggs till behaglig vila i badrumsskåpet, för så får man göra på semestern. Mina inre bilder visar hur skägget växer sig till ett riktigt stort, imponerande och bullrigt skägg. Men ändå tryggt och kramigt. Lite Beppe Wolgers meets motorcykelknutte.

Men ungefär halvvägs in i ledigheten inser jag att det som bullrar, myser och imponerar nog inte är själva skägget utan snarare personen i det och jag är ärligt talat ingen bullrig man. Och Beppe hade för den delen säkert varit så där mysig även utan skägg. Dessutom stirrar en sluskaktig typ tillbaka i spegeln och han ser varken särskilt mysig eller imponerande ut. Plötsligt har både trimmer och rakapparat åkt fram och nu är jag åter mitt gamla vanliga lagom-skäggiga jag istället, vilket känns både skönt och lite, tja, tragiskt.

Men halva semestern är kvar så jag hinner få till slusklooken en gång till, om jag vill. Fast jag vet inte riktigt. Passade i alla fall på att gå ut och gå också. Så kallad träning. Utmed hästhagar och genom kohagar. Det är ganska mycket semesterkänsla över det också.

Funderar nu på att baka ett bröd. För det var längesedan.

Men jag kanske låter bli.

----------
Läs även andra bloggares åsikter om skägg, semester, träning

Lite jazz och tvättmaskinsljud i undanvåningen

Har precis kommit hem från minisemester med familjen och har dragit mig undan till de nedre delarna av huset. Undervåningen, eller undanvåningen kanske man ska kalla det. Sitter i något som en gång var tänkt att bli en arbetsplats, men hittills inte nått fram. Från rummet bredvid hörs tvättmaskinens tjatiga ljud som ett taskigt ackompanjemang till jazzen som smyger fram ur Spotify. Viktigast av allt, det är en stund ifred.

Det är konstigt att man kan bli så trött av semester. Det är väl det där med att man är så vansinnigt tätt inpå varandra hela tiden. Det blir liksom inga egenstunder. Inga långa i alla fall. Inte när man har småbarn. Det är ju grymt mysigt också och kul när ungarna blir exalterade hela tiden över små, ovanliga saker. Men nog fasen är det tröttande. För alla. Och nu när vi kom hem gick proppen ur varenda en.

På övervåningen ser de på film och något enstaka skratt sipprar ner. Det låter härligt. Får en bara sitta här en stund och vara lite egen och undan, så kommer en sig nog. Barnskratt är ju jäkligt helande och ger en extra dimension till både jazz och tvätt.

Flykten från campingen...

... eller ibland känner man sig bara jäkligt gammal, trött och tråkig.

Planen var att mysa på camping två nätter, bara slappa och känna hur ledigheten omslöt en på det allra behagligaste sätt medan man småfirade midsommar bland en massa andra barnfamiljer. Både frugan och jag var så in i bomben trötta att vi tänkte att på en camping kan barnen gå runt och upptäcka själva, leka och ha det gott utan allt för mycket inblandning från oss. Så vi packade in alla i bilen, drog mot den utsedda campingen och kom fram så småningom. Det var tält som gällde och därför fanns det platser kvar. Annars hade det nog varit kört. Så här i retrospektiv hade det kanske varit lika bra.

Tältplatserna var ganska små, men det var å andra sidan alla platser. Trångbott kan man kalla det. Man hamnade nästan skavfötters med grannen. Och barnen var uppstissade och vi var alla hungriga, alltså inte bästa förutsättningarna för att sätta upp tält. Lite slitande i tältduken blev det ändå innan vi övergick till att äta och ännu viktigare dricka kaffe. Sen kom tältet ändå upp och vi gled sakta in i den där mysiga, slöa lunken. På ett ungefär. Intalade vi oss.

Framåt kvällen dags för läggning av barn, bland annat en treåring som ju längre dagen led ville göra allt mer tvärtom. Visa sin egen vilja. Bestämma. Det var frugans tur att hantera läggning, så jag och stortjejen drog iväg och tog en cache, tittade ut över havet och pratade om livets väsentligheter. Tillbaka igen hade lilltjejen inte somnat. Snarare tvärtom. Det var som att ha ett energiknippe i tältet. Varenda cell var speedad till det yttersta. Mellankillen hade däremot slocknat och ganska snart somnade även stortjejen, men lilltjejen... Hon sprang runt, ropade, skrattade, busade, drog i dragkedjor, sparkade på tältduken osv osv osv. Vid halv elva-elva slocknade den lilla damen äntligen ganska nöjt efter ett storgräl med först sin mamma och sen sin pappa och efter att ha gjort allt för att väcka syskonen och även driva oss föräldrar till vansinne.

Midsommar till trots - vi var alltså själva ganska slut och ville stupa i säng. Vi hade i och för sig sett fram emot att sitta uppe och läsa, prata, ta en öl, men nu var vi som sagt slut. Att sova var ett väldigt bra alternativ. Då satte trafiken igång på allvar utanför tältet. "Alla" andra ungar på campingen for runt som galningar på sparkcyklar kors och tvärs medan föräldrarna blev allt mer salongsberusade och högljudda. Gubben med husvagnen bredvid vårt tält gick runt och ropade efter sin hund. Varv på varv runt vagnen, ropandes, ropandes, ropandes med fylleröst tills man själv ville skrika HÅLL KÄFTEN GUBBJÄVEL! vilket man inte gjorde. Istället låg man och teg och frös så man skakade för det var den kallaste midsommarkvällen i mannaminne.

(Otroligt vad detta låter positivt och roligt.)

Äntligen somnade man ändå för att en stund senare vakna av tjejgänget som skrattade ikapp 10 meter bort. Pratandes, skrattandes, pratandes, skrattandes och man frös lite till, lyssnade, frös, lyssnade, frös, skakade. Domnade slutligen bort för att vakna av lilltjejen som i sin tur vaknat och börjat gråta och nu grät otröstligt. Grät och grät och grät och grät. Högre och högre och högre. Trösta, krama, klappa och till slut...

När hon slutligen somnat kunde man själv inte somna för nu var det om möjligt ÄNNU kallare. Ungarna låg i varma sovsäckar, men jag och frugan hade idiotiskt nog tunna sovtäcken och det var fasen inte rätt val. Vet inte om det var kölden som gjorde att man domnade bort eller överlevnadsinstinkten som fick en att ändå somna till slut, men nästa gång man vaknade var det morgon. Totalt stel och ledbruten bröt man sig upp i sittande ställning. En stund senare gick det att ta sig ut ur tältet och in i verkligheten igen. Om möjligt ännu tröttare än kvällen innan.

Ganska snabbt kom vi överens om att inte en enda natt till. Enough is enough. Så att frukosten åts och sen började vi packa ihop. Först sakta och sedan allt snabbare, för det kom oväder. Det var som om någon penslat svart färg över himlen så mörk var den och det mörka kom närmre och närmre. Vi packade så att svetten lackade medan åska började mullra och blixtar sköt kors och tvärt över himlen. Tältet revs och rullades ihop, allt stuvades in i bilen och åskan dundrade i nejden. Precis när sista sakerna lastats in och vi hoppat efter föll de första tunga regndropparna och en halv minut senare slog regnet mot bilrutan. Vi hann. Och vi hade valt rätt.

Hemma igen kändes det riktigt bra. Vi packade in och gled därefter själva in i en lugn, slapp semesterlunk. Borta kan det vara som det är. Ibland är hemma ändå bäst.

(dag 77)

Semestern och han som kallas gudfadern

Fick sätta upp semesterlappen idag, du vet den där man understryker att man inte kommer tillbaka förrän om flera, flera veckor. Många, härligt lediga veckor. Oskrivna dagar. In your face! Jag formulerade mig kanske inte riktigt så - ska vi säga - direkt, men du förstår tankegången. Det känns i alla fall underbart bra att få ledigt ett tag.

Och semestern kunde ju inte börja på bättre sätt. Regn, regn, regn. Och jag menar det faktiskt. Börjar det med regn så borde det ju liksom bara bli bättre och bättre allt eftersom. Lugnare, soligare och varmare. Sommar. Semester. Underbart. Firar i alla fall lite lätt med ett glas rött, il Conte Montepulciano d'Abruzzo, och sista delen i Gudfadern-trilogin. Det är en grymt bra trilogi. Film när den är som bäst. Grymt bra. Vinet var inte så dumt det heller. Märkt med EU-blomman. Och riktigt gott. Jag är ingen vinkännare, så häng mig inte om jag har fel.

Men när vi ändå är inne på det där med blommor och blad - imorgon förväntas nog dans kring midsommarstången, den där fallossymbolen som en del ser det som. Det får gå det med. Vi säger så, så länge.

(dag 74)

i augusti när sommaren regnat bort

Åska i luften, men inte mycket regn. Istället trycker det över människorna och lurar. Väntar och funderar. Men i nordväst ser det ut att klarna innan natten smyger in. Om denna sommar ska minnas som en regnig återstår att se.

I augusti börjar i alla fall stortjejen förskoleklass, sexårsverksamhet eller skolan. Kärt barn har många namn. Mitt kallas bland annat stortjejen, i alla fall här på bloggen, och jag har svårt att se henne som annat än den stora tjejen samtidigt som hon är min lilla som blivit så ofattbart stor som.. Ja ni fattar. Blandade känslor är det i alla fall inför att dagistiden tagit slut för hennes del. Samtidigt är integriteten så stor ibland så man nästan glömmer hur liten hon trots allt är.

Men mest kretsar tankarna kring den hägrande semestern. Den smyger fortfarande lite retsamt några dagar bort, men kommer närmre och närmre. Jag börjar få upp vittringen och snart slår jag till. Hugger tag och släpper inte i första taget. Det är trots allt sommar och dags för ledighet. Med regn eller sol. Åska eller ej.

Saker som var och sen inte var

Har på något sätt fått fullkomligt stillestånd. Tomt. Har inte haft möjlighet att skriva på några dagar och då borde det ju vara så att man bubblar av saker att skriva. Men inte då. Istället är det bara tomt. Alldeles tomt. Blankt. Vana bloggare känner säkert igen det, eller inte, men för en annan som nyss börjat är det väldigt frustrerande. Eller sakerna finns, men inte inspirationen.

Jag skulle ju kunna skriva om:

• att dotterns sjörövarsäng nu är klar och blev rätt snygg faktiskt.
• minisemestern som vi åkte på trots att både jag och barnen är småkrassliga (host, snörvel) bara för att vi varit för snåla för att ta avbeställningsskydd.
• att minisemestern var badpaket - äventyrsbad och hotell i Halmstad (för barnfamilj ganska bra semester, för andra kanske inte så bra semester).
• att det var så mycket folk på badet att vi fick köa i en timma för att få komma in. 
• att dottern i alla fall hade jättekul. 
• att när frugan frågade vad jag tyckte var bäst med resan fick jag inte säga "att komma hem" (skyller det på förkylningen). Jag förstår henne.
• att både turistbyrån (där vi bokade) och hotellet tog betalt för resan varsin gång - så att den alltså kostade dubbelt så mycket, vilket vi upptäckte på hemvägen när vi tankat och skulle betala och det inte fanns några pengar kvar på mitt kort.
• att vi trots detta stannade på IKEA och försökte tömma även frugans kort.

Men det känns liksom bara segt. Vi får väl se om det lättar till imorgon.