Är det nu man ska fungera igen?

Det där med semester är ju ganska skönt egentligen. Utdragna veckor av ledighet och i vissa fall tusen saker som görs. Ofta inte det där man hade tänkt att göra, utan något helt annat. Eller ingenting. Men det är väldigt skönt det med. Befriande. Fast plötsligt är det slut.

Lite chockartat har arbetet startat igen och varken kroppen eller hjärnan är riktigt med. I alla fall inte kroppen. Van som den är att stiga upp framåt åtta (vilket dessvärre är väldigt sent i vår familj) protesterar den vilt mot att kliva upp drygt två timmar tidigare. Ännu mer protesterar den när en försöker locka den till sömns igen på rätt sida midnatt efter att ha kämpat sig igenom en dag av måsten. Däremellan skriker den efter kaffe alternativt låter magen protestera när det blir för mycket av just kaffe. Och det är någonstans där som hjärnan också hänger med, protesterar mot kontorets allt för stela och stillastående väggar, datorskärmens uppfordrande texter och kalendern som i rasande takt fylls med möten. Den stänger av en stund, lockar ögonen att söka sig ut och börjar sedan drömma om alla tusen saker som gjordes - eller inte gjordes - på semestern som aldrig ville ta slut. Men som ändå gjorde just det. Tog slut.

Ungarnas eftermiddags- och kvällsaktiviteter börjar också rulla igång. Som om det inte var mycket nog med allt annat som ska fungera igen. Och så denna ständiga fråga om vad vi ska äta till middag. Finns det något värre än att hitta på maträtter varje dag, handla till dem, laga dem och städa köket. Ja visst går det att veckohandla och visst går det att planera och visst går det att göra så mycket mer. Men vänta lite nu. Jag ska bara drömma mig bort ett tag igen.