Flykten från campingen...

... eller ibland känner man sig bara jäkligt gammal, trött och tråkig.

Planen var att mysa på camping två nätter, bara slappa och känna hur ledigheten omslöt en på det allra behagligaste sätt medan man småfirade midsommar bland en massa andra barnfamiljer. Både frugan och jag var så in i bomben trötta att vi tänkte att på en camping kan barnen gå runt och upptäcka själva, leka och ha det gott utan allt för mycket inblandning från oss. Så vi packade in alla i bilen, drog mot den utsedda campingen och kom fram så småningom. Det var tält som gällde och därför fanns det platser kvar. Annars hade det nog varit kört. Så här i retrospektiv hade det kanske varit lika bra.

Tältplatserna var ganska små, men det var å andra sidan alla platser. Trångbott kan man kalla det. Man hamnade nästan skavfötters med grannen. Och barnen var uppstissade och vi var alla hungriga, alltså inte bästa förutsättningarna för att sätta upp tält. Lite slitande i tältduken blev det ändå innan vi övergick till att äta och ännu viktigare dricka kaffe. Sen kom tältet ändå upp och vi gled sakta in i den där mysiga, slöa lunken. På ett ungefär. Intalade vi oss.

Framåt kvällen dags för läggning av barn, bland annat en treåring som ju längre dagen led ville göra allt mer tvärtom. Visa sin egen vilja. Bestämma. Det var frugans tur att hantera läggning, så jag och stortjejen drog iväg och tog en cache, tittade ut över havet och pratade om livets väsentligheter. Tillbaka igen hade lilltjejen inte somnat. Snarare tvärtom. Det var som att ha ett energiknippe i tältet. Varenda cell var speedad till det yttersta. Mellankillen hade däremot slocknat och ganska snart somnade även stortjejen, men lilltjejen... Hon sprang runt, ropade, skrattade, busade, drog i dragkedjor, sparkade på tältduken osv osv osv. Vid halv elva-elva slocknade den lilla damen äntligen ganska nöjt efter ett storgräl med först sin mamma och sen sin pappa och efter att ha gjort allt för att väcka syskonen och även driva oss föräldrar till vansinne.

Midsommar till trots - vi var alltså själva ganska slut och ville stupa i säng. Vi hade i och för sig sett fram emot att sitta uppe och läsa, prata, ta en öl, men nu var vi som sagt slut. Att sova var ett väldigt bra alternativ. Då satte trafiken igång på allvar utanför tältet. "Alla" andra ungar på campingen for runt som galningar på sparkcyklar kors och tvärs medan föräldrarna blev allt mer salongsberusade och högljudda. Gubben med husvagnen bredvid vårt tält gick runt och ropade efter sin hund. Varv på varv runt vagnen, ropandes, ropandes, ropandes med fylleröst tills man själv ville skrika HÅLL KÄFTEN GUBBJÄVEL! vilket man inte gjorde. Istället låg man och teg och frös så man skakade för det var den kallaste midsommarkvällen i mannaminne.

(Otroligt vad detta låter positivt och roligt.)

Äntligen somnade man ändå för att en stund senare vakna av tjejgänget som skrattade ikapp 10 meter bort. Pratandes, skrattandes, pratandes, skrattandes och man frös lite till, lyssnade, frös, lyssnade, frös, skakade. Domnade slutligen bort för att vakna av lilltjejen som i sin tur vaknat och börjat gråta och nu grät otröstligt. Grät och grät och grät och grät. Högre och högre och högre. Trösta, krama, klappa och till slut...

När hon slutligen somnat kunde man själv inte somna för nu var det om möjligt ÄNNU kallare. Ungarna låg i varma sovsäckar, men jag och frugan hade idiotiskt nog tunna sovtäcken och det var fasen inte rätt val. Vet inte om det var kölden som gjorde att man domnade bort eller överlevnadsinstinkten som fick en att ändå somna till slut, men nästa gång man vaknade var det morgon. Totalt stel och ledbruten bröt man sig upp i sittande ställning. En stund senare gick det att ta sig ut ur tältet och in i verkligheten igen. Om möjligt ännu tröttare än kvällen innan.

Ganska snabbt kom vi överens om att inte en enda natt till. Enough is enough. Så att frukosten åts och sen började vi packa ihop. Först sakta och sedan allt snabbare, för det kom oväder. Det var som om någon penslat svart färg över himlen så mörk var den och det mörka kom närmre och närmre. Vi packade så att svetten lackade medan åska började mullra och blixtar sköt kors och tvärt över himlen. Tältet revs och rullades ihop, allt stuvades in i bilen och åskan dundrade i nejden. Precis när sista sakerna lastats in och vi hoppat efter föll de första tunga regndropparna och en halv minut senare slog regnet mot bilrutan. Vi hann. Och vi hade valt rätt.

Hemma igen kändes det riktigt bra. Vi packade in och gled därefter själva in i en lugn, slapp semesterlunk. Borta kan det vara som det är. Ibland är hemma ändå bäst.

(dag 77)