Det var skolavslutning idag med sånger, stolta föräldrar och småsyskon med myror i brallorna. Det sista handlade i alla fall om de två minsta i vår familj som inte kunde sitta stil en sekund utan klättrade upp och ner i kyrkbänkarna. Suckade och stönade för att det aldrig tog slut, redan innan det börjat. Det hör nästan till.
Prästen pratade om att barnen inte alls är vår framtid utan vår nutid och han har ju alldeles rätt. Dessa klättrande, suckande och leksugna barn är ju nutiden. Vad tråkigt det skulle vara annars! Grått, stelt och vuxet. Det gäller att komma ihåg det.
Hemma blev det i alla fall marängsviss med jordgubbar, även om snickarfesten blev inställd. Istället hade vi övnings-snickarfest. Den viktigaste deltagaren - morfar - var nämligen sjuk, så den riktiga snickarfesten fick skjutas på obestämd framtid. Så istället för att snickra vapenskåp snickrade vi på kojan. Hela dagen. Sågade, spikade och skruvade. En av de gamla lagerhyllorna som stått lagrad i källaren, i väntan på att användas för lagring, byggdes om till kojstaket. Så den går nog aldrig att laga.
Vi får se om det blir en riktig snickarfest så småningom när morfar frisknat till. Vi får nog köpa nya jordgubbar tills dess.
(dag 67)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.