Mixerbordet, Wadling, Dageby och jag

Det verkar vara något konstigt med 2016, ytterligare en av de stora har tystnat. En efter en. Bowie, Prince, Ljungström och nu Wadling. Så nu det blir väl en annan ton i himlakören, om det nu är där de hamnat.

Precis i början av 90-talet satt jag i källarplanet på en folkhögskola i en sliten, nedgången radiostudio. Den gröna lampan lyste och inspelning pågick. Rymddoktorn, ett i våra öron tungt, lite skitigt och riktigt djupt radioprogram. Omvälvande. Framtidsdanande. Visst, vi kunde inte ett skit om hur man gör radio, men det var vårt helt egna program, det sändes trots allt i närradion och vägen mot stjärnorna hade börjat stakas ut. Vi var morgondagens kungar om man så vill. Det var i alla fall så vi såg, tyckte och kände det. Inom kort skulle vi avancera till P4, visserligen bara som en dagslända när de sände vår taffliga intervju med Ulf Dageby samtidigt som vi sålde våra själar för gratis öl på ortens enda ölhak - det som fått gratis reklam genom att nämnas i intervjun, men ändå. Fast där var vi inte ännu. Det var först senare. Nu var det Wadling.

Efter en lysande start med programmet om Di Leva där vi egentligen bara spelade musik och berättade om vår egen relation till musiken hade vi kommit till programmet om Freddie Wadling. Nu skulle det bli tungt på allvar. Tungt och skitigt. Vi skulle avancera från att prata om artisten till att intervjua. Men det blev inte så. Wadling själv fick vi aldrig tag i och en producent, manager eller liknande som vi nådde lyckades vi inte få att fastna på band. I alla fall inte sändbart. Som sagt, vi kunde inte ett skit om hur man gör radio och med dåtidens teknik lyckades vi inte koppla in telefonen i mixerbordet. Lika bra var väl det. Istället blev det som tidigare; musik och prat om vår relation till den samma. Så minns jag det i alla fall. Och egentligen var det inte så mycket min relation till musiken, för det var faktiskt där och då som vi för första gången möttes. På riktigt, även om det nu inte var bokstavligt. Den rösten och känslan. Den smög sig in under huden och fastnade.

Fortfarande kan Wadlings tolkning av Over the rainbow få mig att rysa av välbehag. Det finns ingen som kommer i närheten av den rösten. Det är ren njutning. Med åren har det plockat på med otaliga låtar, men de som fastnat extra mycket på senare år är Värmlandsvisan, Var blev ni av? och Så skimrande var aldrig havet (saknar dessvärre länk).

Men med de låtarna blir det ju inte så där tungt och skitigt som vi ville få det att verka där i början av 90-talet. Frågan är om han ens sjöng dem då. Så för att hedra en av de största, minnas och hylla honom vill jag lyfta We are the freaks. En av de absolut bästa. Och vi lämnar där. Den gröna lampan har slocknat och Rymddoktorn har tystnad sedan länge. Wadling är också borta nu, men kommer ändå ständigt vara här.

Läs även andra bloggares åsikter om Freddie Wadling, Wadling, Ulf Dageby, radio

Om en framtid som inte blev

Har nyss avslutat Kristian Gidlunds sommarprogram, Sommar i P1. Hade inte hört det innan. Så vansinnigt starkt. Och så berörande. Så sorgligt och tankeväckande. Vad dessa sjukdomar kan göra mot oss människor, med oss. Bryta ner och samtidigt utveckla. Ta i från oss den framtid som vi plötsligt inser att vi borde haft kvar. Få oss att äntligen öppna ögonen. För sent.

Inser hur oförberedd man är på att det skulle kunna hända och hur fruktansvärt självklart det känns att livet bara ska rulla vidare. Och vidare.

Tankarna går genast till barnen. De där små människorna som på gott och ont slukar ens energi och som man emellanåt blir så vansinnig på, samtidigt som man älskar dem så gränslöst. Så innerligt och djupt. Om något skulle hända dessa barn. Ens egna barn. Tanken är så smärtsam att den är otänkbar.

Orden i programmet snurrar inne i huvudet. Repeterar sig. De om känslorna och saknaden eller hur man nu ska säga. Men också synpunkterna han ger, eller gav, om det Sverige vi lever i idag. Om ett välfärdsland i nedrustning. Om ett land där vi inte pratar med varandra. Där vi bestiger våra egna Mount Everest, men aldrig vågar berätta om det.

Om du inte lyssnat, så lyssna. Om du inte bryr dig, så lyssna ändå. Den mannen hade så mycket mer att ge. Låt honom ge dig åtminstone detta.

I väntan på det onämnbara

Tanten bredvid mig håller på i evigheter med att få bort plasten från mackan hon nyss köpt i cafét. Hon pillar, vänder och vrider.

-Välinslagen? frågar jag när vi bollar artighetsfraser mellan varandra.

-Jaa, det kan man säga, skrattar hon. Sen har jag väl att göra hela dagen med den här. Har du sett vilket berg av lax?

Vi delar på ett litet bord intill entrén till det stora sjukhuset. Det är glest med folk på cafédelen, men ändå glesare med bord så det är därför hon satt sig vid mig efter en försynt fråga. Vi sitter där en stund i tystnad och jag börjar undra lite vad hon gör här, men vill inte fråga. Själv sitter jag bara och väntar.

Runt om cafédelen är det tidvis en myrstack. Sjukhusklädda människor blandas med patienter. Hit och dit. bråttom. En man kommer med armen i gips och ser lite stolt ut. Andra bara plågade. Och tanten har redan ätit upp sin jättemacka och sippar nu på sin latte. Vi sitter båda tysta och ser på myrstacken. 

Får ett meddelande från frugan om att operationen gått bra. Att hon kommer ner så snart hon ätit något. Pustar ut. Låter lättad axlarna sjunka och sneglar på tanten.

-Var laxen god?

-Jättegod. 

Sen berättar hon att hon passar på. Igår hade hon och maken delat på en macka, men han som druckit näringsdryck sparade sin del till kvällen och hon hade suktat efter den hela dagen. 

-Så nu passar jag på medan han är på strålning, ler hon snett. 

Sen börjar hon trevande att berätta om hans metastaser, ambulansfärder, behandlingar. År av ovisshet och om ändrade prioriteringar. Tårarna hänger i kanten av ögonen på både henne och mig.

Och hon berättar om allt det som måste göras, men som inte blir av.

-Det får jag göra sen när... när... när jag hinner med igen...

Sen måste tanten gå. Helst vill jag ge henne en stor kram, men det blir inte av. Istället nickar vi och hon går.

Jag sitter kvar och väntar. Så oerhört berörd. Och nu vet jag inte riktigt hur jag avslutar detta. Så jag bara slutar.

Sånt som inte kan fixas med botox

När man är på begravning är det lätt att börja fundera över livet. Vad som är viktigt och vad man egentligen vill ha ut av det. I alla fall är det så för mig. Idag var jag på begravning av en riktig livsnjutare. En person som alltid tycktes få ut det mesta av nuet och alltid var nyfiken på det stora såväl som det lilla. I alla fall fick jag den känslan.

Jag önskar att jag hade en stor del av den nyfikenheten. Att undra lite oftare vad som finns bakom nästa krök, hur just den här saken fungerar och vad som är viktigt för just dig. Jag önskar att det var så, men så är det inte riktigt. Dessvärre känner jag mig ofta rätt drivlös, om man kan säga så. Onyfiken. Och dagarna rinner liksom bort ganska outforskade.

Så är det väl egentligen för alla, mer eller mindre. Men hur ändrar man på det? Hur ändrar man på drag hos en själv som man inte tycker om eller rent av föraktar och hur tillsätter man sådant som man vill ha mer av? Som nyfikenhet till exempel. Eller förmåga att påbörja. Liksom avsluta.

Såna saker kan jag fundera på så här efter en begravning. Men jag hittar inte några svar.

hur är stan en sån här kväll

Jag var på begravning igår och den var jättefin. Ett ljust avsked och faktiskt inte så sorglig, utan mer en stund att minnas det som varit. Och glädjas åt det. Det var begravning av min morfars syster som nog kände sig ganska färdig med livet och därför passade på att ta farväl i midsommartid. Just den tid som mina minnen av henne är som starkast.

Prästen berättade om hur man ser på livet och döden i en irländsk(?) by som hon besökt en gång. En man där hade förklarat att man ser livet som ett stort rum med två stora fönster. Utanför anas en underbar trädgård, men man ser inte så mycket av den. Plötsligt kommer en fågel in genom det ena fönstret och flyger runt några varv i rummet innan den fortsätter ut genom det andra fönstret. Ut i trädgården igen. Och vi vet egentligen inte var fågeln var innan den kom in och vi vet inte vart den tog vägen. Bara var den var när den fanns där i rummet. Jag gillar den berättelsen, liknelsen eller hoppfullheten. Tron. Eller vad man nu väljer att kalla den.

Efteråt satt vi och pratade minnen. Varma minnen. Ljusa minnen. Delade. Och blandade. Nu och då med stort och smått. I hennes sommarträdgård, där ute på landet med utsikt över min barndoms sommarsjö. Och lyssnade. På sommaren.

Framåt kvällen, på väg hem, tog vi motorvägen förbi storstan och jag kände ingen längtan dit. Till bruset. Luften och ljuden. Trafiken. Nej, jag kände ingen längtan.

Zeb är död

Ser på dn.se att Zebulon Macahan är död, eller snarare James Arness som spelade jättecowboyen Zeb. Den serien var ju helt fantastisk, tyckte man i alla fall då. Skulle vara kul att se den igen.

När det är dags för jorden

Dag 24 – en låt du vill ha på din begravning

Om jag var en annan typ av person än den jag är så skulle jag defintivt välja Ett bloss för moster Lillie, men till mig skulle den inte funka. Folk skulle nog undra om de hamnat på rätt begravning. Istället väljer jag nog en instrumental version av Höstvisa, fast kanske på tvärflöjt istället. Fast den är ju lite deppig, förstås.

Men å andra sidan är det ju ändå begravning.

Bröllop och en begravning

Dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop

Jag är redan gift och har inga planer på att gifta om mig. Men på vårt bröllop var det två vänner till min frus familj som satt framme vid oss i kyrkan, spelade gitarr och sjöng den här. Sentimental som man är ibland så tycker jag att det var ett bra val.

På första eller andra bänk satt min morfar. Jättestolt. Jag tror i alla fall att han var jättestolt den där dagen och jag vet att han var otroligt glad över att jag gifte mig med just den kvinna jag gifte mig med. Prästen var av den gamla skolan som vanligtvis inte gjorde något oväntat. Men mitt under vigseln bröt han i smyg av en blomma framme på altaret och gav till min fru när bara vi såg det.

På bröllopsfesten fick min morfar dessvärre en hjärtattack och två dagar senare gick han bort. Det var ofattbart. Och det känns fortfarande helt overkligt. Vad som hände med prästen vet jag faktiskt inte. Paret som spelade gitarr har separerat. Men jag och min fru, vi är fortfarande gifta.

Hade jag hunnit skulle jag skrivit om jämställdhet

Hade funderat på att skriva lite om jämställdhet, dvs hänga på det där som man t.ex. kan läsa om på bloggen Onekligen. Dvs jämställdhet hemma hos oss (Om man tar exemplet Onekligen så skriver så klart hon inte om jämställdhet hemma hos oss, utan hemma hos sig). Men så blev det en sån där dag när det bara skär sig i en komma-hem-senare-än-väntat-till-familjen-där-en-är-sjuk-och-en-är-gravid-och-en-är-allmänt-gnällig-och-varför-kommer-du-hem-så-sent-och-varför-blir-du-sur?-Ska-du-säga?!-när-jag-faktiskt-kom-hem-tidigare-än-vanligt! Så dumt. Och så onödigt.

Det går väl att hävda att det också finns en jämställdhetsaspekt på det, om man vill. Hur som helst försvann humöret och sedan försvann tiden till att laga mat, lägga barn, tvätta, hänga tvätt, tvätta igen, gå ut med hunden och städa bort leksaker. Sedan bli ganska sams och därefter leta bil på nätet.

Dessutom fick jag veta att min mormors syster dog i natt. Vi var inte jättenära, men det blev ändå som ett tomt hål i bröstet som sakta fylldes med en vinande, hissnande känsla. Allt tar slut.

Jag kanske återkommer till det där med jämställdheten. Nu har jag en tvätt att hänga.

Min hyllning till lilla Lena som var så stor

När Per Oscarsson omkom i branden vid nyår tänkte jag på det att nu är det snart inte någon kvar av de där gamla skådespelarna man växte upp med. De där som alltid borde fortsätta finnas, men inte gör det i verkliga livet. Även om de alltid ska finnas där på duken. Och idag kom beskedet att även Lena Nyman lämnat oss och det är riktigt, riktigt synd. För hon var en av de härligaste skådisar vi haft. Otroligt variationsrik och fantastiskt bra. På det mesta hon gjorde.

Här skulle man kunna rada upp allt hon gjort genom åren, men varför göra det? Det går ju lätt att kolla på Wikipedia. Men vill man läsa lite OM Lena Nyman och inte bara om henne så kika lite hos SR P1, Svd, Svd:s intervju med Gösta Ekman, DN, eller varför inte en lyssna på en riktig skatt; när Bebbe intervjuar Lena i radio.

Min egen hyllning till en av de bästa är en spellista som ser ut så här:
Resan till Chyterae - Lena Nyman, Freddie Wadling
I sportaffären - Lena Nyman, Gösta Ekman
Ett bloss för moster Lillie - Lena Nyman
Kom igen Lena - Håkan Hellström