I väntan på det onämnbara

Tanten bredvid mig håller på i evigheter med att få bort plasten från mackan hon nyss köpt i cafét. Hon pillar, vänder och vrider.

-Välinslagen? frågar jag när vi bollar artighetsfraser mellan varandra.

-Jaa, det kan man säga, skrattar hon. Sen har jag väl att göra hela dagen med den här. Har du sett vilket berg av lax?

Vi delar på ett litet bord intill entrén till det stora sjukhuset. Det är glest med folk på cafédelen, men ändå glesare med bord så det är därför hon satt sig vid mig efter en försynt fråga. Vi sitter där en stund i tystnad och jag börjar undra lite vad hon gör här, men vill inte fråga. Själv sitter jag bara och väntar.

Runt om cafédelen är det tidvis en myrstack. Sjukhusklädda människor blandas med patienter. Hit och dit. bråttom. En man kommer med armen i gips och ser lite stolt ut. Andra bara plågade. Och tanten har redan ätit upp sin jättemacka och sippar nu på sin latte. Vi sitter båda tysta och ser på myrstacken. 

Får ett meddelande från frugan om att operationen gått bra. Att hon kommer ner så snart hon ätit något. Pustar ut. Låter lättad axlarna sjunka och sneglar på tanten.

-Var laxen god?

-Jättegod. 

Sen berättar hon att hon passar på. Igår hade hon och maken delat på en macka, men han som druckit näringsdryck sparade sin del till kvällen och hon hade suktat efter den hela dagen. 

-Så nu passar jag på medan han är på strålning, ler hon snett. 

Sen börjar hon trevande att berätta om hans metastaser, ambulansfärder, behandlingar. År av ovisshet och om ändrade prioriteringar. Tårarna hänger i kanten av ögonen på både henne och mig.

Och hon berättar om allt det som måste göras, men som inte blir av.

-Det får jag göra sen när... när... när jag hinner med igen...

Sen måste tanten gå. Helst vill jag ge henne en stor kram, men det blir inte av. Istället nickar vi och hon går.

Jag sitter kvar och väntar. Så oerhört berörd. Och nu vet jag inte riktigt hur jag avslutar detta. Så jag bara slutar.