I väntan på att klockan går

Sitter och väntar på att tiden ska gå. Sonen är i gympasalen och leker, springer efter bollar och gympar. Stortjejen är ute på skolgården och klättrar, klättrar, klättrar. Själv är jag i omklädningsrummet där jag sitter, väntar, har långtråkigt, twittrar, väntar och ja ni förstår. Det är sonens andra gympalektion och för hans trygghets skull har jag lovat att sitta där och vänta.

Egentligen är jag inte det minsta orolig för att han ska behöva mig. Mer orolig är jag för den där klätterapan där ute. Hon som hela tiden ska tänja gränserna, klättra lite högre och lite svårare. Hon som sätter hjärtat i halsgropen titt som tätt. Inte sitt eget, utan mitt. 

Nu kom en annan liten kille in från gympasalen för att byta om. Han skulle först sitta därinne - oombytt - och titta på, inte säker på att det här är så kul. Men det är tydligen kul för nu är han redan på väg tillbaka in i gympasalen, ombytt och klar. Snabb som stålmannen. Och nu kom dottern in. O-ramlad. 

Och det låter som att de verkligen har kul där inne. Det känns gott.