Sonens skor var inte bara för små, eller i alla fall på gränsen till för små, de var även hål på dem. Slithål. Låter som att vi snålat väldigt, men riktigt så illa är det inte. Sommaren har helt vandrats fram i sandaler, stövlar och foppa-tofflor och när skorna åkte fram igen hade fötterna vuxit. Samtidigt har det blivit cykling och gungning där tårna om och om och om igen dragits längs asfalt, grus och jord. Resultatet har blivit slithål, medan besöket i skoaffären inte riktigt blivit av. Och skorna med snören är för krångliga att ta på.
Men idag, äntligen, blev det skoköp. Redan andra paret blev perfekta och när de väl kommit på togs de inte av. Han sprang kors och tvärs genom affären. Hit och dit. Stolt som en tupp när det blev kort stopp vid en spegel.
-Jag har världens snabbaste skor. De coolaste, sa han med häftigaste minen.
På väg ut till bilen var det fast grepp om den lilla handen, för fötterna ville springa på i förväg. Världens snabbaste fötter i världens snabbaste skor. Ansiktet strålade. Och i mig både stack det av skuld och värmde av lycka.
Väl hemma gick det däremot inte att springa runt huset.
-Man får vara rädd om dom förstår du väl, pappa.
Image courtesy of cbenjasuwan at FreeDigitalPhotos.net
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.