22 november 2013

Sju minuter av rent självplågeri

Vet inte vad som egentligen ligger bakom. Om det är en längtan efter att vara en av alla andra som självgott berättar om hur de tränat NU IGEN, eller en ålderskris eller bara den där känslan när man råkar se sig själv i en helkroppsspegel. Kanske är den en släng av masochism. Har i alla fall försökt mig på lite träning.

Löpning har jag visserligen hållit på med till och från ett tag och det i sig är ju alltid en speciell känsla, visserligen varierande någonstans mellan döden och paradiset, men speciell. Annan träning däremot.

Laddade ner en app med ett sju minuters träningsprogram. Tänkte att det egentligen var löjligt eftersom sju minuter inte är någonting. Det kan inte vara jobbigt. Går bara inte. Sju minuter är bara... sju minuter. Men så provade jag och efter sju minuter var jag någonstans mellan nära döden och död. Helt och hållet slut. Visserligen säger det kanske betydligt mer om mig om mitt bedrövliga tillstånd än om träningsprogrammet, men ändå. Fast nu var det ju så att jag tyckte att sju minuter inte var mycket att komma med. Nästan pinsamt lite. Därför körde jag en vända till. Sju fruktansvärda, plågsamma minuter till. Blodsockerfallet som följde var inte nådigt. Inte alls. Därför länsades godisskåpet och efter det kändes det som att jag på något sätt hamnat på minus.

Så här tre dagar senare har jag fortfarande ont i muskler jag glömt bort att jag hade. Det lockar inte att prova igen, men sju minuter... Tja, sju minuter är ju ändå bara sju minuter...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.