Är det redan nu?

Det var ett tag sedan, det måste medges, men det är så det kan bli ibland...

Har nyss hämtat stortjejen i skolan, jag och sonen som nu sover ute i vagnen. Promenad hem i solsken och prat om dagen som varit. Om engelska, kompisar och lekar. Vad vi ska göra när vi kommer hem och om lillbrorsan, som sover i vagnen. Nu panikspelar stortjejen tv-spel, Shrek, eftersom det måste lämnas tillbaka till bibblan imorgon. Frugan och lillasyster är iväg en vecka på distanskurs och jag.. tja nu sitter jag här.

Strax före jul fastnade jag i twitter och har skrivit av mig där. Inte för att det blir särskilt mycket meningsfullt eller rättare sagt det blir inget meningsfullt, men en mening nu och då dämpar ändå behovet av annat skrivande på både gott och ont. Det som blivit mest lidande är just bloggen. Dessutom blev jag barn på nytt ungefär samtidigt. Det Playstation 3 som jag fick i 40-årspresent för att motverka min (eller frugans?) åldersnoja har den effekten. Starka fångstarmar kan man säga, så det har blivit en hel del timmar där. Hmm.. Barnsligt trollbunden slåss jag i alla fall mot tempelriddare och annat löst folk och märker knappt hur klockan tick-tick-tick-tick-tickar på snabbare och snabbare. Och ibland måste jag fråga mig själv - är jag verkligen 40 - och svaret blir ett ganska tveksamt "Njaaaeeeee". Som om nu siffran skulle ha någon betydelse, som vi 40-åringar sammanbitet väser fram med ett ansträngt leende på läpparna.

Nu dags att väcka sonen, måla gipsfigurer, fika, läsa om valar och delfiner samt åka iväg och tömma postlådan hos svärföräldrarna innan middag ska lagas och barn ska duschas och läggas. Pappaliv i olika vinklar.

Gott så.