Helt sjukt, men vi har haft samma saltkar i typ tio år. Kanske längre. Varje gång det tagit slut har vi pillat bort botten med en kniv och fyllt på nytt salt, tryckt dit botten igen och känt oss lite.. Tja, vad? Kanske som att vi gjort en liten miljövänlig gest i all övrig konsumtion. I alla fall i början och sedan kanske bara av gammal vana. Men häromdagen när jag kom hem hade frugan köpt ett nytt saltkar och slängt det gamla. KÖPT ett NYTT! Och SLÄNGT det GAMLA! Har ni hört på maken?! Det känns som ett väldig stort steg på något sätt. En symbolisk handling? Nej, men ett slags vändning kanske. Ut med det gamla osv. Stort är nog ordet ändå.
Förresten har jag passerat över den där magiska gränsen nu. In i medelåldern om man får tro pessimisterna. Men jag är skeptisk.
Det där med saltkaret däremot.. Det är trots allt riktigt stort på något sätt. Kan inte släppa det helt och hållet.
För det första. Grattis!
SvaraRaderaFör det andra. Var glad över att det var saltkaret och inte du! :D
För det första. Tack!
SvaraRaderaFör det andra. Självklart!