26 september 2011

Syskonkärlek och pappailska

Det har hänt något de senaste veckorna. Lite omärkligt först, men nu allt tydligare. Stortjejen har börjat trycka på knappar och inte vilka knappar som helst. Hon har börjat trycka på de där knapparna som triggar hennes lillebror. Sånt där som storasystrar aldrig gör annars.

Sonen i sin tur har börjat slå sin syster. Pang, så smäller det. I och för sig är det ofta ganska självförvållat eftersom hon ju trycker på knappar. Men dessutom slår han hunden ibland. Eller knuffar ner henne från soffan. Och det är däremot helt oprovocerat.

Då blir lätt pappa K väldigt arg och skäller lite på sonen och säger aja-baja eller nehej, vet du vad!. Ungefär. För vi har ju sagt tusen gånger att han inte får slå på hunden. Och att han inte får slå på sin syster. Och att han inte får kasta saker på någon. Eller kasta saker. Punkt. För det gör han också. Kastar. Mest när han blir arg. Och tusen gånger minst, eller i alla fall ganska många, har vi sagt att så får man inte göra. Som om det skulle hjälpa. Humöret tappar man i alla fall, för man tycker ju ändå att, osv.. Stortjejen står gärna bredvid och mästrar och säger "Minsann! Så får man inte göra! Inte bra!" Inte riktigt så, men med ungefär den innebörden.

Då händer det att man snäser till åt det hållet också. För det är så beskäftigt och så skenheligt för man vet ju ofta varför det hände. Det var någon som tryck, tryck, tryckte. Då blir stortjejen sannolikt sur, för det blir hon väldigt ofta numer när man säger till. Oavsett hur man säger till. Det är som att ha en liten tonåring. Väldigt mycket så. Och sedan får man själv lite dåligt samvete. För att man blev arg. Skäms lite. Ungefär så är det ibland.

Men för det mesta är vi naturligtvis en ganska stor, glad och skrattande familj. Solen strålar, alla sparkar höstlöv i fina, rena kläder och inte ett moln så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn. På fle-e-ra dar.

7 kommentarer:

  1. ...och din dotter är i förskoleklassålder, eller hur!?
    Grattis!
    En larvigt erfaren Mångmamma kan beskäftigt meddela att det "går över, det går över, det går över!.
    Minipuberteten, kallar jag det för.
    Åldern kring 6-åringar som gärna vill visa sig på "styva linan" och däremellan bryter ihop som små bebisar!

    Jag har en likadan hemma!

    Och en smak-känslig 10-åring.
    Och en retstickig 4-åring som "kan själv".
    Inte att förglömma en medelålderskrisande make, en dito familjefrigörande kvinna och en katastrofbenägen 7-åring.

    Lugn och fin, sitt still i båten osv, osv

    Kram - oss eländiga föräldrar emellan! :)

    SvaraRadera
  2. Jag tycker man får bli arg på sina barn om de gjort fel utan att få dåligt samvete för det. Men vad vet jag, jag har bara hundar. ;)

    SvaraRadera
  3. Mångmamma - Tack för dina kloka kommentarer! Även om man inte oroar sig för något, så känner man sig ändå lite mer avslappnad och tillfreds med tillvaron när man läser dem. Det blir lite känslan att "Det här verkar vara helt normalt och i annat fall har åtminstone någon annan haft det lika konstigt.." Snälla, fortsätt med det! :)

    Och Fru Gårman. Visst får man bli arg på sina barn om de gjort något dumt som man blir arg över! Tycker jag i alla fall. Men konstigt nog kan det där dåliga samvetet gnaga till rejält ändå.

    SvaraRadera
  4. Ja, vår lilla 6-åring kör exakt samma. HOn tar grejer, hon viftar med dem framför ansiktet på T och så vidare. Jag har sett att hon slagit och knuffat minstingen i smyg också, inte hårt men ändå. Och sen kommer de där teatrala dramatiska tonårs-utbrotten (exakt som mångmamman sa, vi har haft en känsla av att det är en liten försmak av puberteten - HERRE GUD!!!).

    SvaraRadera
  5. Det där känner jag igen - sånt där som görs i smyg och de där teatraliska utbrotten. Och bara en liten försmak.. LITEN försmak.. huga!

    SvaraRadera
  6. Var tvungen att kolla på vems blogg jag var.
    Kunde svurit på att jag skrivit det här inlägget, och sedan glömt bort det.
    känns som det är taget direkt från min lilla familj ;)
    Jag är lite förvirrad...
    Har du varit hos oss... ;)

    SvaraRadera
  7. Verkar som att det är något som går. Det där med 6-årshumör. Lite som en influensa, kanske ;) Kul att du hittat hit! Välkommen! Jag kommer definitivt dyka ner i din blogg också.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.