11/9

Ibland hör man att folk minns precis vad de gjorde när de fick höra talas om att en viss stor händelse inträffat. Första månlandningen, mordet på JFK och berlinmurens fall är några såna exempel. Mordet på Olof Palme ett annat. Och så 11 september.

Själv satt jag på tåget när en kompis ringde på mobilen. "Har du hört? Ett plan har... men guuud ett plan till... men guuud vad är det som händer...?". Det var kanske inte exakt så hon sa och jag minns inte om båda tornen rasat när hon ringde, men jag har för mig att det ena fortfarande stod. Jag minns däremot så tydligt hur jag trodde att hon försökte sig på något sjukt skämt. Tänkte att "fasen, sånt där skämtar man inte ens om.." tills jag förstod att hon menade allvar. Och jag minns hur alla de andra tågpassagerarna såg så totalt oberörda ut. Kopplade inte att de säkert inte hört än. Och egentligen gick ingenting att ta in.

Nu, 10 år senare, har jag fortfarande svårt att fatta. Svårt att fatta hur världen på en dag så totalt förändrades. Och att det verkligen hände. Omöjligt att fatta hur människor kan vara så grymma eller sjuka så att de planerar och utför något sånt här. Oavsett om det är religiösa fundamentalister, trångsynta rasistiska grupperingar, enskilda stater eller totala galningar som han i Norge.

Så meningslöst. Så totalt meningslöst. Tänk så många utplånade drömmar, framtidshopp och förstörda liv.