Ibland kommer man att tänka på gamla vänner. Såna där som försvunnit ur ens liv för att troligen aldrig komma tillbaka. När det gäller en del såna personer så känner man en sorts saknad, medan man för andra, konstigt nog, känner det mer som en axelryckning. Life goes on.
När jag höll på med musiklistan som aldrig ville ta slut, skrev jag om J. En av de där intressanta, spännande människorna som fanns där under första året på folkhögskola. Kanske en av de trasiga. Egentligen. Jag kan inte låta bli att undra vad som hände honom, men vet inte heller om jag verkligen vill veta. Vissa saker är nog bättre att bevara som just minnen.
En annan sån där kompis är den spanske killen. Vi möttes som utbytesstudenter i det stora landet i väster och lyckades konstigt nog att fortsätta hålla kontakten. Ett tag. Vi till och med besökte varandra. Jag åkte till honom i Spanien efter ett år och ett par år efter det kom han hit. Då kändes det inte längre på samma sätt. Det var kul, men inte så mycket mer. Och sedan tappade vi kontakten. Den rann bort. Som den kan göra.
Han höll på en del med droger. Lättövertalad. Och dessvärre tror jag att han kanske fastnade i det. Men jag vet ju inte. Och nu har vi inte hört av varandra på över tio år. Jag tror inte att jag vill veta vad som hände sedan. Jag hoppas att allt brev bra, att han har familj och trivs med livet. Men det kan också vara tvärtom. Kanske troligare tvärtom. Magkänslan säger det. Tyvärr.
Det kanske är fegt att inte försöka ta reda på vad som hände. Eller så är det inte det. Utan bara ett avslutat kapitel.
Jag har väl några gånger funderat var gamla vänner och klasskamrater tog vägen
SvaraRaderaVia Facebook fick jag tag på några.
Men hur intresserade på en skala 1-10 var de att ta upp kontakten?
Jag har också mött en gammal klasskamrat.Men efter 3 möten insåg jag, att även om det var kul att ses, så hade vi inget gemensamt längre
Trevligt med nya namn (också!) i kommentarsfälten :)
SvaraRaderaJag har också hittat några via facebook och vi har blivit vänner där. Men efter det vanliga/artiga "Vad gör du nu för tiden?" så finns ofta inte så mycket mer att säga. Och ganska snart slutar man att kommentera varandras inlägg.
Däremot så finns det ju undantag där man kan fortsätta som förut, men som vuxna. Och det är kanske just det som det handlar om. Kan man och vill man fortsätta där man är nu? Kan man hitta varandra i de personer som blivit istället för de som var? Oftast är väl svaret nej och det är väl egentligen inte så konstigt. Just därför kan man ju också tveka om man verkligen vill försöka återta kontakten.