Tänk vad segt det ändå är att sitta så där och känna att man inte kommer någon vart. Titta på alla andra som med samma hopplösa blickar följer de ändlösa raderna av bilar. Och hela tiden hoppas man att man inte ska råka köra in i den där BMW:n som naturligtvis ligger alldeles framför. Eller den där motorcykeln som strax efter tränger sig in emellan. Som en någorlunda sund person kan man heller inte lämna bilen som Michael Douglas gör i Falling down när det bara blir too much. Men man får god lust att göra det. En grymt bra film, förresten.
Oändligt tacksam dock att man inte sitter där varje dag. En timmas bilkö varje dag, eller en åt varje håll. Det samlar snart ihop till dagar, veckor, månader och år. Roligare kan man ju ha.
Som den otåliga j-l jag nu är, blir jag skvatt galen av att behöva genomlida meningslöst väntande i köer.
SvaraRaderaännu en anledning till att bosätta mig bortom ära och redbarhet, istället för att genomlida mina levnadsdagar i Stockholm, där jag är född och uppväxt!
Inte ens "innehak" var värda att köa för på den tiden det begav sig.
Antingen kände jag dörrvakterna och gick före kön - eller så sket jag i stället!
Idag skulle jag behöva läggas in minst en gång om dagen för galopperande högt blodtryck om jag var tvungen att existera i bilköer, tunnelbaneförseningar och liknande själsdödande situationer!
Läste en artikel för kanske ett år sedan om bilköande i NewYork. Där hade trafikforskare räknat ut att om man kunde få 20% av bilisterna att istället köra MC(Andra lösningar som cykel och lokaltrafik var tydligen inte att tänka på!) skulle man spara in jag tror siffran var 500 miljoner(!) kötimmar varje år.
SvaraRadera500 miljoner kötimmar per år?! Då kan man fundera på hur många kötimmar det går åt runt hela jorden. Och hur många människoliv köas egentligen bort varje år?
SvaraRaderaOch jag är inne på samma linje som du Mångmamma. Galopperande högt blodtryck ligger nära till hands..