Många saker blir ju lite lättare med barn nummer tre, inbillar man sig. Exempelvis vet man ju redan i vilken hylla på ICA som blöjorna ligger och ungefär hur mycket bajslukt man står ut med i badrummet. Dessutom vet man redan att det blir små nervsammanbrott varje gång man begär föräldrapenning.
Något som inte blir lättare - i alla fall inte för oss - är det där med namn. Vi har gått igenom fem triljoner namn vid det här laget och hittat närmare bestämt noll som både min fru och jag kan tänka oss. Ok då, vi har faktiskt några tänkbara tjejnamn, men blir det en kille till så får han nog finna sig i att heta "bebisen".
Säg tack och adjö till karriären lilla vän.
Vi har inte heller haft helt enkelt att enas.
SvaraRaderaBrukar bli så att vi kompromissar om tilltalsnamnet och jag (hm) bestämmer de andra namnen (tre till varje barn) och tågordningen.
Många namn har dryftats...
Ni kommer nog på något bra pojknamn också!
Du tror det. Jag börjar bestämt tvivla. Vi får väl slå upp en sida på måfå i telefonkatalogen och peka i blindo. "Härmed döper jag dig till... ehh... ehh.. Malmberg...?! ÄR det verkligen ett förnamn? Och VILL ni verkligen att han ska heta så i förnamn. Jag menar på RIKTIGT?"
SvaraRadera*fniss*
SvaraRaderaOk, så här har vi tänkt;
SvaraRaderaAlla barn har namn med Biblisk anknytning, bara för att det finns fina namn där...
Alla har ett namn efter någon släkting, alla har ett namn som börjar på E och pojkarna har ett förnamn var som slutar på -el.
Krångligt?
Ja kanske men det funkar!
Egentligen började allt med att de två äldsta hade fått just namn som stämde in på ovanstående och sedan fortsatte vi av bara farten med samma koncept.
Låter skönt att ha en plan och tydliga ramar. Skulle varit bra här också..
SvaraRaderaJust det där med namn efter släkting kör vi också (men inte tilltalsnamnet), sedan har sonen ett andranamn som dottern fick välja.
Men tilltalsnamnet.. Vi kämpar vidare.