Didn't we almost have it all

Timo Räisänen i öronen, men det stänger inte ute resten av världen. Barnskrik och påsprassel, mobilprat. Känner irritation. Det är nog hungern som ställer till det, så jag försöker tänka positivt. Det är inte lätt, men det är fredag och helg.

Tåget rullar ut från stationen samtidigt som konduktören börjar prata i högtalaren. Hur kan de ha så mycket att säga? Vi är alla pendlare och har hört allt förut. Många gånger. Så känns det i alla fall. Det tar liksom aldrig slut. 

Ute är det i alla fall sol och jag påminner mig än en gång om att tänka positivt. Och att le. Att le är viktigt. Men det kostar på. Mobilen felstavar gång på gång. Väljer fel ord.

Konduktören har pratat klart och kommer redan. Jag håller upp pendlarkortet, redo, men självklart ska killen innan mig köpa biljett. Varför är det så ofta så? Man blir sittande, väntande. Varför tar det sån tid? Fast i väntan. Men jag börjar le. Det är fredag. Helg. Och nu sväljer vi irritationen och ler.