Riktigt skamfullt dåliga föräldrar

Framför mig på bordet ligger en hög med papper från skolfotografen. Två av barnen har tagit skolfoton för några veckor sedan och nu skickas ihärdiga påminnelser om att vi ska gå in på nätet och beställa. Korten är inte särskilt bra, men riktigt dyra.

Vi har inte tänkt att beställa några kort i år och därför går vi inte in på nätet och därför beställer vi inget. Tydligen inte rätt beteende. Så idag ringde de istället min fru och frågade om de verkligen hade rätt adressuppgifter eftersom vi tydligen inte hade nåtts av erbjudandet att just beställa. Nu hade de istället tänkt att skicka hem alla kort till oss för påseende. När min fru svarade att vi inte ville ha några kort och därför inte tänkt beställa, lät det som att personen i luren blev smått chockad.

"VA! Ska ni inte beställa?!?!"

Ungefär så där som GP:s tidningsförsäljare blev för många år sedan när vi bodde på landet och han skulle kränga helg-GP till oss. Jag svarade att det inte var så stor idé eftersom vi inte skulle få tidningarna förrän när brevbäraren kom med posten vid lunchtid på måndagen och alltså inte på helgen. Det fanns inget tidningsbud där vi bodde. När han till slut förstod att jag inte skojade lät han också smått chockad. Eller snarare riktig chockad. Men det är en annan historia.

Det är tydligen fruktansvärt skamfullt att inte köpa skolfotona. Det kanske gör en till en riktigt dålig förälder. Men vi får försöka leva med det på något sätt.


Image courtesy of Gualberto107 at FreeDigitalPhotos.net

35mm fotodrömmar

Gjorde något annorlunda häromdagen; köpte ett nytt objektiv till kameran. Det är ju kanske inte så vanligt i sig, men att köpa det utan att först ha läst varenda test och utlåtande som finns om det på hela internet - det är ovanligt. I alla fall för mig som gärna grottar ner mig i allt som går att finna. ALLT. Insåg någonstans att jag kommer att köpa det i slutändan ändå, så varför lägga oändligt med tid på att läsa om det först (Mindes hur det var vid köpet av Chromebook).

Åh vilken förändring det blev! Ett fast 35mm på kameran istället för det 18-55 som följde med när den ursprungliga köptes gjorde att det kändes som en helt ny kamera. Vet inte exakt varför, men fick lite samma känsla som att fota med min gamla Nikon FM2 där en använde riktig film. Samma sköna känsla. Antingen förstår man den känslan, eller så gör man det inte. Spelar faktiskt inte så stor roll.

Nu har jag däremot börjat läsa en massa - MASSA - annat om fotografering, men det är ju liksom mer normalt. Den där bildbehandlingskursen jag tydligen är anmäld till är däremot ett kapitel för sig. Hmm...

Skol- och dagisfoton. Eller skräp för flera hundra?

Häromdagen damp det där sabla kuvertet med dagiskort ner i brevlådan. Samma sak varenda, jäkla år. Vi hade ändå försökt vara duktiga och avbeställa i tid på nätet eftersom de ju är SÅ JÄKLA DYRA. I år skulle vi bara ha gruppfoton från dagis och skolkatalog från skolan (det skulle ändå dra iväg på flera hundra). Så var det bestämt. Och därför avbeställde vi resten. Men av någon anledning missade vi att stoppa lilltjejens kort i tid och därför kom hela paketet med foton i alla tänkbara varianter. Stora, små, i färg och svartvitt. Glada miner och allvarliga. Fina. Men dyra.

Visst, det är bara att skicka tillbaka. Portot är redan betalt. Men det blir en extra grej att komma ihåg och risken är stor att vi missar att lägga korten på lådan i tid. Det är väl också hela affärsidén, men det irriterar. Fast det som verkligen retar mig är att de producerar kort som jag inte beställt och förväntar sig att jag ska betala flera hundra för dem - annars kastas de i soporna. Jag antar det i alla fall, att de slängs. För vad kan de annars göra av dem? Grymt resursslöseri. Smart affärsidé kanske, men grymt resursslöseri. Och faktiskt lite hånfullt, när man tänker efter.

Inser att det där med skol- och dagisfoton är lite samma som med ved. Den värmer flera gånger; först när man hugger, sen när man bär in och till sist när man eldar upp den. Fotona värmer inte, men gör en förbannad flera gånger; först när man får dem i brevlådan, sen när man måste få tillbaka dem i tid och sen varenda jäkla gång man tänker på dem.

Lättnaden total

Har gjort sluttentan och fått godkänt. Har dessutom fått godkänt på alla inlämningsuppgifter. Måste ju betyda godkänt på hela kursen. Distanskursen i foto som skulle ta en termin, men tog två är alltså avslutad.

Lättnaden är total.

(dag 36)

En stunds utandning

Har skrivit och raderat, skrivit om, raderat igen, klippt om texten och valt nya bilder. Men nu äntligen har sista uppgiften på fotokursen lämnats in. Cirka fyra-fem månader för sent. En suck av lättnad och en stunds utandning. Sannolikt får jag tillbaka den med begäran om komplettering. Förhoppningsvis blir den ändå så småningom godkänd. Nu väntar bara en tenta. Distanskurser alltså. Det har sina för- och nackdelar.

(dag 31)

Kameran, cachen och tzatzikin

Hade en sån där riktigt urtypisk mååååååndag på jobbet idag. Gick runt och kände i magen att det var något på gång och nog sjutton slog det in. Fick besked om nya arbetsuppgifter som jag inte alls var sugen på att få. Förhoppningsvis är det bara fram till semestern.

Semester ja. Sommarkänslan från helgen hittade fram igen lagom tills det var dags att hämta ungarna på dagis och skola. Klev in i ett annat tempo som krävde isglass så fort vi kommit hem. Glassätning på trappen och tändning av grillen. Kyckling, potatis, grönsaker och tzatziki. Så enkelt och så grymt gott. "Det här var inte gott pappa. Det var super-duper-dupergott!!" som stortjejen sa. Nu blev det nästan lite matlagningsblogg över det hela.

Efter maten behov av egentid. Frugans tur att lägga barn, så jag drog iväg med bil och kamera längs närliggande skogsvägar och fotade i solbelysta gläntor. Råkade springa på en cache som en extra bonus. Nr 101. Så värst bra bilder blev det verkligen inte, men det var liksom inte huvudsaken.

(dag 24)

Och imorgon är det måndag igen

Det har varit en bakvänd dag hela dagen. En sån där dag när man känner att det nog varit bäst om man stannat i sängen, utan att prata med någon. Bäst för alla. Vandrat runt som ett mellanting mellan zombie och irritationsmoln. Eller kanske både och. Saknat både lust och ork till någonting och imorgon är det måndag. På gott och ont.

Försöker även uppbåda ork, lust och vilja att avsluta fotokursen, men det finns bara inte där. Den sista inlämningsuppgiften känns som ett bergsmassiv och jag har glömt både rep och säkringar. Ännu är det några veckor kvar, men vi får se hur det slutar.

Vädret har i alla fall varit kanon. Idag också. Ungarna har sprungit i vattenspridaren och hade det inte stått april i almanackan kunde jag svurit på att det var sommar.

(dag 23)

I slutet fanns ett måste

Närmar mig slutet på min distanskurs i foto. Egentligen skulle den vara avslutad i januari, men man fick en termin till på sig om man var tvungen. Och det var jag. Däremot är jag tveksam om jag trots allt kommer att hinna. Det konstiga är att jag har svårt att motivera mig, trots att kursen är riktigt bra.

På något underligt vis är det ofta just så, att det man måste göra inte alls känns lika kul och inspirerande som det man inte måste göra. Sannolikt något som alla känner igen sig i, men konstigt ändå. För det man måste göra kan ju vara hur kul som helst ända fram tills det att någon sätter just ett måste framför. Då falnar glöden snabbt.

Känner att det smugit sig in ett litet måste i distanskursen. Ganska länge var det bara kul och gott om tid, men nu är det ont om tid tills jag måste vara klar och då är det som det är. Egentligen måste det inte alls bli klart, för jag läser kursen enbart för nöjes skull. Men det är klart att det är roligare med en avslutad kurs än en som inte är det.

(18)

När man kommer riktigt nära

#blogg100 dag 16

Fick för mig att äntligen testa kamerafiltret jag köpte för flera månader sedan. Kanske före nyår. Då kände jag ett enormt behov av att köpa det i just den stunden, men sedan har det konstigt nog bara blivit liggande i kameraväskan. Jättekonstigt. Jag förstår inte riktigt..

Filtret är i alla fall ett Haida Close-up +10 som man skruvar på systemkamerans objektiv när man ska kunna krypa lite närmre och ta lite mer närgångna bilder. Lite som en budgetvariant av ett macro-objektiv, om man nu är intresserad av foto eller att komma nära. Premiärbilderna blev på lätt vajande vitsippor i vårsol och resultatet blev väl så där. Det var svårt att få fokus, men det var ändå häftigt. Lite mer övning kanske ger lite mer färdighet, intalar man sig lite snusförnumstigt. Vi får väl se.

Sen blev det lite experimenterande på diverse gratis redigeringssajter och tiden flög och rätt som det var hade det blivit dags att laga middag. Fisk och ris. Inte så jäkla macro det inte. Inte blev det så jäkla gott heller. Men bra för oroliga magar. Typ så kul har det varit här.

Vriden arkitektur genom en kameralins

Turning Torso en mulen dag i november.

Det känns långt in i magen

Oj. Jag var inte riktigt förberedd på något så omskakande sent på kvällen, men vilket fantastiskt starkt reportage. Fantastiska bilder. Egentligen skulle jag bara kolla om det kommit in några nya fina bilder på bloggen Som en fotograf. Och det hade det. Ojojoj.

Det handlar om treåriga Ellen, om Ellens familj och om Ellens ögon som har tumörer. Och om när Ellen var tvungen att operera bort ena ögat. Ett otroligt starkt reportage om vad som kan hända ett vanligt litet barn.

Att familjen låter fotografen vara med under de här dygnen visar på ett enormt förtroende för honom. Och bilderna som blev resultatet visar att förtroendet förvaltades fantastiskt fint.

Jag drar efter andan och ska gå in och titta till mina barn. Som sover. Tänker på att allt kan vända så fort. Så oväntat.