Ibland får man ett halvt löfte om något väldigt bra, men det finns också en bisats om att det kan bli tvärtom. Och då lyckas man så ofta ignorera den där bisatsen. Totalt. Konstigt att det så ofta är just så.
Häromdagen fick jag ett halvt löfte och efter det kändes som att någon lyft mig i ett snöre så att ryggen blivit rakare och huvudet mer upprätt. Det blev liksom lite lättare allting och ljusare. Det var ett löfte om förändring och vårdoft i luften. Ett löfte som triggade tankar. Så idag fick jag beskedet att tyvärr, det blir inte så. D e t b l i r i n t e s å . Och luften bara gick ur mig totalt. Någon klippte av snöret och jag säckade ihop. Regnet smattrade i höstleran. För den där bisatsen hade jag ju totalt missat. Eller valt att inte höra. Glömt bort. Konstigt det där.
Att man inte lär sig. Ropa inte hej och så vidare. Men så vill man ju inte visa sig slagen, utan biter samman käkarna och försöker pressa fram ett leende mellan skärande tänder. Det liknar mest en hemsk grimas. Nej, inte är jag bitter inte. Jag drar på mig stövlar och klafsar glatt vidare i leran i höstmörkret och ser framtiden an med tillförsikt. För imorgon känns nog allting bra igen. När man fått lite perspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.