Ingen Mr Bojangles precis

Vad är egentligen sanning? Och vad är lögn? Och kan det som är sant just precis nu vara lögn om en liten stund, trots att inget egentligen förändrats? Är min sanning samma som din sanning? Om inte - har då en av oss fel? Är det en av oss som ljuger?

I senaste numret av tidningen Faktum intervjuas Håkan Hellström om varför han så ofta hittar på när han blir just intervjuad. Ibland verkar han säga vad som helst till reportern, precis vad som faller honom in. På frågan "Är det för att du vill ge alla reportrar något extra som du berättar olika grejer i olika intervjuer?" svarar Hellström att "Alla berättelser är sanna. För mig är de sanna när jag berättar dem."
Strax därefter kommer frågan "Varför hittar du på då?" och herr Hellström svarar "Det är Mr Bojangles."

Självklart är det Mr Bojangles. Vad skulle det annars bero på?

Själv då? Ibland ramlar jag ner i det svarta hålet, precis som många av oss gör. Det där hålet med branta kanter och fullt av både ensamhet och hopplöshet. Som är så kämpigt att ta sig upp ur och där man skrapar knän och bryter naglar i försöken. Att ta sig upp. I de stunderna är verkligheten en helt annan än den annars är. Men lik förbannat lika verklig. Men är den sann?

Och i vissa stunder känner jag mig så himla tillfreds med att vara en Svensson som lever sitt Svensson-liv i sin Svensson-villa med sitt Svensson-Svensson-Svensson för hela slanten. I nästa stund vill jag skrika ut att här är jag. Jag är annorlunda. Jag är inte som ni för jag är speciell. Och vad fan är sant då?

Vi var på ett mingelparty för ett tag sedan. Ganska nyss faktiskt. Jag gör mig inte på mingel. Passar inte in, utan är mest bortkommen. Vet inte riktigt hur man minglar med folk man inte känner, framför allt såna som själva tycker att de är väldigt viktiga, häftiga och väldigt bra på att mingla. I de lägena tänker jag ofta att det vore på sin plats att spela en roll. Trycka på play och bli Mr Bojangles. Men det skiter sig så klart och jag blir mer som en pusselbit från fel pussel. Eller snarare en felaktig pusselbit på ett schackbräde. Och då är det lätt att känna sig misslyckad, ramla ner i ett hål och skrapa knäna.

Efteråt kan man fråga sig vad som egentligen var sanningen under hela den där stunden när man försökte bli Mr Bojangles, men blev en felaktig pusselbit med skrubbade knän. Och vems sanning var det? För om man inte är sig själv. Är sanningen då någon annans? Eller är allt bara lögn? Just då. För sanningen är ju faktiskt - när man ser på det i efterhand - att jag inte trivs på mingelpartyn och att jag inte kunde bry mig mindre om de där som tycker de är så häftiga. Jag skiter faktiskt i dem. Det är helt enkelt inte min kopp te som man säger. Inte något av det.

Men det är väl så. Att det som känns sant i stunden också är sanningen. Just då. För just den som känner så. Även om det sedan visar sig vara lögn. Eller hur man nu ska tänka. Och när vi ändå är inne på ämnet: Läs Faktum. Det är en jäkligt bra tidning.

I en annan verklighet

Idag hamnade jag på Ica som så många gånger förr. Antar att jag kommer att hamna där igen. Mjölk, kaffe, fil och kakor. Svärföräldrarna skulle komma över och kakorna var till dess. Filen ska vi ha för oss själva. Imorgon.

På vägen ut kunde jag inte låta bli att stanna för att läsa annonser på anslagstavlan. Inte för att jag skulle köpa något. Eller sälja för den delen. Det handlade bara om lite vanlig, svensk nyfikenhet och dagdrömmeri. Båtar som ska säljas. Rum att hyra. Barn i brytpunkten till tonår som vill tjäna pengar på att gå ut med hundar och dessutom lappar om vävkurser. Eller något ditåt. Och så annonsen som inte vill släppa taget.  Som ligger kvar i bakhuvudet som ett vågskvalp. Som en liten nyfikenhet.

Men först. Lyssnar väldigt mycket på "Verkligheten" i P3. Att jag lyssnar mycket beror på att jag pod:ar gamla avsnitt (säger man förresten så?). Därför kan det bli flera avsnitt på en dag. Så många verkligheter som får tränga sig på och bli en del av min. Förgylla, förfasa, förvrida eller förbanna. Det kan bli många för- i verkligheten. Förverkliga? Ibland har de reportage där de ringer upp folk som satt ut annonser på Blocket. Kanske en röd bil. En bortflugen papegoja. Eller tatueringsutrustning. Har jag för mig. Varför ska man sälja? Och varför vill någon köpa? Tidigare gjorde de samma typ av reportage, men ringde då upp alla i en trappuppgång och frågade vad de gjorde nu. Jag tror att jag gillade det bättre.

Nåväl. Tillbaka till annonsen. Den på anslagstavlan. På Ica. När jag köpte kakor åt svärföräldrarna. Där stod att två medelålders damer söker sommarboende. Två medelålders damer. Jag vet inte varför, men kan inte riktigt släppa detta. Funderar så på vilka det kan vara? Alltså inte vilka de är personligen, utan vilken typ av personer. Dessa två damer. Som är medelålders. Är de vänner sedan barnsben? Vad gör de på dagarna? Vad jobbar de med? Har de kanske pensionerat sig? Vad läser de för böcker? Flyr de från man och småbarn för att få vara på lite egen semester? Är de ett par? Har de lägenhet eller villa? Eller är de hemlösa?

Min första inre blick visade mig två kvinnor i 65-årsåldern sittande på en glasveranda, tillbakalutade i var sin rottingfåtölj med fötterna bekvämt upplagda på ett litet bord. Läppjandes på vitt vin med isbitar i. Glada. Pratandes om allt som är roligt, viktigt, allvarligt och oerhört oseriöst. Sen tänkte jag att jag själv är ju tydligen medelålders. Plötsligt var de två damerna två kvinnor i 40-årsåldern sittandes på trappan upp till redan nämnda glasveranda. Ivrigt diskuterandes. Skrattandes. Drickandes vinbål. Njutandes av solen. Sedan slog det mig att jag inte har koll på vad medelålders egentligen är. Och inte kan den riktiga definitionen på dam heller. Och sedan undrade jag över detta vin och detta skratt. Vad var det fråga om?

Ungefär där slutade mitt dagdrömmande. Jag tog min kasse och åkte hem. Svärföräldrarna kom över. Drack sitt kaffe. Och åkte. De två medelålders damerna stannade. Och vad spelar det egentligen för roll om de är 40 eller 65? 20 eller 80? De kanske är nykterister. Och kanske är de aldrig glada. Det kan ju vara så att de inte läser böcker. Vad har det egentligen för betydelse? Jag hoppas i alla fall att de hittar sitt sommarboende. Och att de får en väldigt fin sommar. Vilka de än är.

Och om du också kommer på att du faktiskt är lite osäker på vad "medelålder" egentligen är, så skriver nätupplagan av Svenska Akademiens Ordbok, SAOL, så här:

"Den del av en människas liv som bildar ett skede mellan ungdomen o. ålderdomen; numera företrädesvis tänkt ss. åldern mellan omkr. 35 à 40 o. 55 à 60 år; äv. (i sht i best. form) konkret, om den kategori av personer som har denna ålder"

Om det nu spelar någon roll, som sagt. Ordet "dam" i betydelsen kvinna har sju olika definitioner. Någon "verklighet" finns det inte i SAOL:s nätupplaga.

The sky was the limit

Ibland längtar jag som en tokig tillbaka till åren runt 20. När allt var så enkelt. Och så svårt. När allt var så svart eller vitt. När allting var möjligt. Jag längtar tillbaka till känslan att man faktiskt kunde göra vad som helst. Att det bara var att gå ut och ta för sig. Eller välja att låta bli.

Jag vet att det inte var så. Allting var inte svart eller vitt. Det var i sanning inte bara att gå ut och ta för sig. Och det kunde vara ett helvete att låta bli. Hela livet kunde vara ett helvete. Men känslan och minnet nu säger att det nog var fantastiskt. Mesta tiden. Trots allt.

Det var väl den nyvunna friheten som var så stor. Möjligheten att sleva i sig av vuxenlivet, eller det man trodde var vuxenlivet. Och vetskapen om att man visste bäst. Att man tillhörde generationen som blivit lite bättre än alla de som kommit före. Som visste lite mer. Som kunde dra lite vassare slutsatser och ta mycket klokare beslut. Som inte hade en gråskala som var så... så fruktansvärt grå, eller feg, eller vad den numera ska kallas. När man inte hade låst sig. Inte fastnat i tyckanden, amorteringar och ansvar.

Så var det ju inte. Och ändå. Precis så var det.

I Sverige idag

Vi har det jäkligt bra. Det kan man lätt konstatera. Vi har visserligen inte supermycket pengar, ingen flashig bil, barnen har ganska mycket ärvda kläder och får inte jättemånga leksaker. I vardagsrummet står en tjock-TV och bara ett av våra tre barn har varit utomlands. I Danmark. Över en helg. Men vi har lyxen att gnälla över räntor och amorteringar på huset som vi valt att köpa och bo i. Så vi har det jäkligt bra. Det är viktigt att påminna sig om det ibland.

Lyssnar på Jag bodde i ett garage i programmet Barnen i Sveriges Radio. Podversionen. Det handlar om en tolvårig pojke som kom till Sverige för sju och ett halv år sedan med sin mamma och som varit hemlös sedan dess. En tolvårig pojke. Som varit hemlös i sju och ett halv år. Här i Sverige. I programmet är det pojken själv som berättar om hur det är att vara just hemlös pojke. Det knyter sig i magen.

Läser man kommentarerna till programmet så ser man att en del verkar tycka att den lilla familjen har sig själv att skylla. Att de har erbjudits en lägenhet i en annan kommun, men valt att säga nej för att istället fortsätta bo i tillfälliga bostäder och leta mat i containrar. De har valt bort den lägenheten för att pojken ska få behålla den trygghet som kompisar, skola och träning ger i den kommun där de bor nu.

Oavsett vilka val de gjort så handlar programmet om pojkens berättelse om hur det är att vara en hemlös pojke. I Sverige. Och det både berör och skakar om.

Fy fasen för att det kan finnas familjer i Sverige idag som år efter år saknar en plats som de får kalla hemma. Att det finns barn som inte vågar berätta för sina kompisar att de inte har något hem. Att det finns familjer som lever tillfälligt hemma hos någon som kan sparka ut dem precis när som helst. Att det finns barn som väntar på att Ica ska stänga så att de tillsammans med sin mamma kan smyga fram och leta efter mat i affärens container.

Som sagt, fy sjutton vad bra man har det. Det är viktigt att påminna sig om det ibland.

Ändå lite löpträning

Bloggade igår om det där med att förena löpning med småbarnsliv, jobb osv . Hur får man ihop det eviga livspusslet som man säger nu för tiden. Idag blev det svar på tal eftersom jag blev sen från jobbet. Fick springa. Nu sitter jag svettig på tåget och flåsar. Ingen lyckad lösning på problemet, men i alla fall ett ofrivilligt försök.

Jag får nog testa med förslaget jag fick igår istället: att käka ordentlig mellis vid tre och springa före middagen.

Vi får väl se hur det går.

Löpning - Seriöst, hur gör man?

För ungefär en månad sedan köpte jag nya träningskläder och laddade ner betalversionen av Endomondo till mobilen. Ungefär så långt kom jag eftersom förkylning satte stopp för att fortsätta. Men nu. Nu är jag frisk och nu är det fasen stört omöjligt att komma igång och springa. Seriöst, hur gör man? Hur tar man sig ut?

På morgonen är det omöjligt. Det går bara inte att gå upp tidigare än jag redan gör, åtminstone inte för att springa. Det finns inte ens på förslagslistan. Efter jobbet - före middagen någon av de dagar jag inte lagar mat - vore ju bra, men är helt omöjligt för då är jag vrålhungrig. Jag skulle ramla ihop, skakande i en liten hög någonstans om jag ens försökte. Tro mig.

Efter middagen är jag för mätt, så då måste maten få smälta lite. När det börjar fungera igen är det dags att lägga barn. Och när de väl har somnat så är jag för trött. Så allvarligt talat - hur bär man sig åt för att kombinera löpning med småbarn, om man nu vill ut och springa under veckan?

Hen och draken

Apropå tidningen DNs beslut att förbjuda ordet hen (se dagensmedia.se) så skrev jag så här i februari i inlägget "I en tid av hen". Känns lika aktuellt idag.