Vad är väl en iPad mini...? - En testside-junkies bekännelser

Ibland kan jag verkligen snöa in på en idé som jag har väldigt svårt att släppa och oftast handlar det om något som jag vill köpa. Ett behov av att konsumera. Skaffa något livsnödvändigt som just innebär att livet blir lättare att leva, att man når fram till frågan "Hur kunde jag leva utan detta?". Det är inte den frågan som är målet, men ska sanningen fram så känns det lite mer lyckat om man även hamnar där.

Ungefär så i alla fall.

När den där lilla jäkla idén smugit sig in i huvudet kan jag ägna timmar åt att läsa tester på nätet, hitta för och emot. För. Och emot. FÖR. emot. FÖR. emot. Ja, du förstår.

Tidigare i somras funderade vi över att skaffa ny grill och det slutade med en Weber One-Touch Premium 57 cm kolgrill. Grymt nöjda är vi, men den sammanlagda grilltiden är ännu inte i närheten av den tid som lades på att läsa testsidor. Vi kommer inte heller att nå dit i år.

Nu har jag fastnat för iPad mini. Vad jag nu ska med en sån till? Mitt inre, lite sämre jag säger bland annat att det kommer att revolutionera mitt bloggande. Hur då? undrar så klart den förståndigare delen och sedan sätter det igång. Det blir som en drog, att läsa tester och fundera. Läsa tester. Och fundera. FÖR. emot. FÖR. emot.

Det är som med prästkragen - Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar... - men man har räknat ut innan vilket man ska börja på, för att få rätt svar på slutet. FÖR, emot, FÖR.

På exempelvis testfreaks.se finns recensioner och de flesta är ju väldigt positiva. Det finns så klart de som är negativa också, men på något sätt är det så mycket lättare att blunda för just dem.

För att få frid i själen slutar det nog med att det köps en iPad mini, men vi får väl se. Många tester och ångestladdade stunder senare har vi nog svaret.

Novell: Fel

- Låt se. Du säger alltså att Anna brukade springa den här rundan två-tre gånger i veckan på kvällen. En runda på sju kilometer och alltid samma runda. På senare tid hade hon skaffat en ny spring-app till telefonen och den hette.. den hette... vad sa du nu..

- Zombies,.. (harkling) Den heter Zombies, Run...

- Ja, just ja. Och med den låtsas man alltså bli jagad av zombies om jag förstår dig rätt.

- Ja, eller det var det hon sa... att det lät som... som...

*****

- Det låter precis som att det är zombies överallt. Skitballt. Du borde testa, man får hur mycket adrenalin som helst. Det är bara kuta järnet.

- Äh, jag fortsätter med Runkeeper.

- Meeen Johan, vad du är tråkig. Du kan väl testa en gång i alla fall, du får låna min mobil om du vill.

- Skulle inte tro det va.

- Äh, du har blivit så trist.

*****

- Så det var det som fick dig att, så att säga planera det hela.

- Hmm..

- Du måste prata högre Johan, jag hör inte. Det ska fastna på bandet också.

- Ok... eller ja det var då jag kom på den där idén.

- Att klä ut dig till zombie och springa efter.

- Ja...

- För att inte vara så.. trist.. var det så?

- Ja...

- Och hon sprang i skymningen.

*****

- Jag sticker nu, Johan.

- Ska du köra dina zombies nu igen?

- Som om du bryr dig, men ja..

- Ha det så kul då med dina zombies i mörkret. Akta så de inte kommer några riktiga, otäcka, blodtörstiga.

- Ha, ha, haaaa. Skitkul hörru du. Puss. Ses.

*****

- Sen bytte du alltså om och genade genom skogen så att du kom ut, få se nu, det måste vara ganska nära vägen?

- (svälj) Ja...

- Fick du vänta länge.

(axelryckning)

- Du måste prata Johan. Fick du vänta länge?

- Eh, nej eller en stund kanske.

- Sen såg du henne jogga?

-Nja.. mer rusa så där som att det kanske var typ zombies i öronen... eller i appen... eller vad man säger.

- Och då började du alltså springa i skogsbrynet?

- Ja.. jag tänkte att.. (svälj).. jag tänkte att jag skulle springa en bit bort först så jag... jag sprang förbi men en bit ifrån så hon skulle se mig i ögonvrån.

- Och det gjorde hon?

- Ja...

- Och?

- Och jag sprang närmre och närmre och.. och plötsligt skrek hon... och... hon skrek så... så... nej... nej jag vill inte...

- Vi är snart klara. Försök lite till.

- Hon... hon skrek och skrek och började liksom rusa som en galning... men... men...

- Men vad då?

- Men hon sprang ju åt fel håll. Hon sprang ju helt fel... mot vägen... det skulle hon ju inte. Hon skulle ju inte det. så jag sprang efter för att stoppa.. men hon blev räddare och rusade blint och då.. och det var då jag såg ljusen på vägen och skrek...

- Vad skrek du?

- Anna... Anna...

*****

- AAAAANNNNNNNNAAAAA! DET ÄR JAAAAG! AAAAANNNNNAAAAA! STOOOOOPP! AKTAAAAA! AAAANNNNNNAAAAA!

*****

- Och det är som att... som att...

- Som vad, Johan?

- Det är som att bromsljuden aldrig tystnar. Det blir aldrig tyst. De slutar ju aldrig att skrika... De skriker och skriker... och jag hör mig själv... neeejjj... neeejjjjj...

*****

- NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ! NEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJ! 

*****

- Nej, det blev ju inte så bra det där. Ditt så kallade skämt.

- Nej, det blev lite... lite...

- Lite vad, Johan? Lite vad?

- Det blev lite... (svälj)... lite... fel.

Novell: Ö

Han hade simmat drygt fem varv runt ön nu. Den var visserligen liten och han simmade relativt snabbt, men Åsa höll på att bli totalt vansinnig.
-JAG DRAR SNART!, hade skrikit argt åt honom när han passerade bakom den ankrade båten.
Där hade hon suttit i säkert tjugo minuter nu efter det att hon packat ihop alla matrester och matgrejer, filten, kläderna, deras böcker och alla andra saker, lastat över allting i båten och hällt vatten på eldstaden. Han hade bara flinat och simmat vidare.
-Jag ska simma Vansbrosimningen nästa år, hade han sagt förut. Därför måste jag träna. Det blir coolt serru.
Efter det hade han hoppat i och ropat “Sex varv!”.
Vansbrosimningen. Det var ju för fasen nästan ett år tills dess och att simma sex varv runt en liten satans ö som en jäkla anka var väl för fasen ingen träning, tänkte hon surt. Han gjorde det säkert bara för att hon berättat om när hon sprang Lidingöloppet. Hur tufft det var. En riktig utmaning. Grejen var ju att hon egentligen inte sprungit. Hon hade tänkt springa, men backat ur i sista stund. Tänkt att det var alldeles för jobbigt. Det verkar ju fasen så jobbigt. Och nu var det för pinsamt att berätta sanningen. Nej, inte pinsamt. Omöjligt.
Hon ryckte till när han flinande hävde sig upp i aktern och hon blängde surt.
-Tiden?, frågade han. Vad blev tiden?
-Vad då tiden?, fräste hon. Vilken jävla tid?
-Du måste ju klocka mig, fattar du väl! Det är ju viktigt det här. Tiden och så, menar jag. Har förresten bestämt mig. Det blir en Svensk klassiker istället. Lika bra att köra all the way, ända in i kaklet, som vi säger hemma.
Han log skevt och hon fnös.
-En Svensk klassiker? Du?!
Hon kunde ändå inte låta bli att le tillbaka vid tanken.
-Du?!, sa hon igen och skakade på huvudet.
-Jovisst serru. Det blir jäkla mycket träning. Jäkligt mycket, säger jag bara. Löpning, simning, cykling, armstyrka, Det krävs mycket armstyrka till simningen. Tro mig. Mycket pumpa på gymmet. Maskiner och sånt, du vet. Biceps och triceps och vad fasen det heter. Roddmaskiner och.. ja.. du vet sånt där gym… ja, maskiner och sånt, alltså. Du får förresten ro hem. Jag orkar fan inte.

svarar bonden så tvär

Det var ju alldeles nyss. Kommer ni ihåg den där känslan av vår, den första tussilagon , vårens försiktiga läten och förnimmelsen av sommar. Den där långa sommaren som låg och lurade någonstans framför oss, full av allt det där som skulle göras. Hinnas med.

Det var ju så nyss. Alldeles nyss. Och nu läser man tweets och statusuppdateringar om höst. Folk nämner flyttfågelsträck och höstluft. Precis som om sommaren var slut. Som att hösten 2013 redan gjort sitt intåg. Skärp er! Det är så mycket av det tänkta som varken gjorts eller hunnits med. Än. Och det är ju bara början av augusti.

Med blandade känslor är det faktiskt en vecka kvar på sommarlovet. SOMMARlovet. Alltså kan sommaren inte vara slut. Med lite tur kan vi krama ur ytterligare några veckor sommar ur 2013, även efter det att själva sommarlovet övergått i skola och semestern i vanligt kneg. För oss som har turen att ha ett jobb.

Men just det där att sommarlovet tar slut... Jag måste erkänna att det finns stunder när det känns precis som för Supermom. Även om det får mig att skämmas lite.

Ha en fortsatt skön sommar.

att skriva eller inte skriva, eller hur gick det att bo i tält?

Hade ju tänkt att rivstarta med skrivandet nu, men semesterplaner kom i vägen och att blogga på telefonen från ett tält med tre vilda ungar gick bara inte. Framförallt inte när det dessutom inte fanns någon egentlig mottagning för internet. Och när jag inte kunde motivera att köpa ett tangentbord med bluetooth att koppla till mobilen. Ursäkter, ursäkter, ursäkter.

Tältning är förresten helt ok. I alla fall nu när man insett att campinglivet inte måste bestå av att klämma in så många som möjligt i ett så litet tält som bara går att hitta. Kupoltält i all ära, men fem personer är ändå fem personer. Vi satsade istället på att uppgradera oss, vilket kanske kan ses som ett tecken på att man börjar bli vuxen. Det blev ett McKinley Samos 6 tält Multi. Det heter faktiskt så. Två sovavdelningar med en absid mellan sig, en absid med ståhöjd. Absid. Bara det låter ju helt fantastiskt. Att det dessutom var ståhöjd för vuxna var ett sånt plus, så du anar inte. Därtill skaffade undertecknad ett McKinley L70 comfort liggunderlag, dvs ett sju cm tjockt, självuppblåsande liggunderlag som faktiskt fick en att vakna utan vare sig totalt spänd nacke eller värkande rygg. (Det är väl ungefär här som Intersport borde buga och bocka för gratisreklamen.) Slutligen blev det dessutom ett nytt sovtäcke istället för klaustrofobisk sovsäck. Slutsatsen, eller vad man nu ska kalla det, var att detta gick att leva med. Helt klart. För att väga upp det hela lagades i alla fall maten på trangiakök. Eller för att vara helt korrekt användes kastrull och stekpanna från trangian för att laga mat i campingens kök. Om man nu ska vara petig med detaljer.

Sammanlagt blev det i alla fall fyra nätter. Eller totalt 20 campingnätter för familjen, beroende på hur man räknar. Som man lärt sig av politiken kan man ju alltid räkna på olika sätt, beroende på hur man vill få det att låta. Nätterna var i alla fall uppdelade rättvist på två campingar, för vi höll oss på campingplatser. Att tälta i skog och mark har definitivt sin tjusning, men barnen får nog bli större först. Vanare vid att campa. Eller så är det också en sån där ursäkt. Man är väl för bekväm helt enkelt.

Något skrivet blev det i alla fall inte.

när tiden står still

Tänk att möten med människor blir så otroligt olika. Naturliga eller obekväma. Färglösa eller minnesvärda. Det finns personer man träffar nästan dagligen och ändå inte hittar fram till. Det finns personer du glömmer fem minuter efter det att ni setts. Sedan finns det den totala motsatsen.

Idag kom en vän på besök och det var som att vi setts alldeles nyligen. Kanske för några veckor sedan, eller högst en månad. Det kändes så naturligt. Och ändå inte. Tänk dig att du har en vän när ni båda står på randen av vuxenlivet och pratar om framtiden som är som det där oskrivna bladet, det som ska fyllas. Vad som helst kan hända. Vad som helst ska hända. Sedan går det alltså ungefär en månad och du träffar hen igen, men plötsligt har hen sambo och tre barn och själv har du hunnit gifta dig och skaffa tre barn du med. Hur fasen gick det till? Så börjar ni räkna och minns att senast ni sågs var ni på bio och såg Don Juan DeMarco, en film med Johnny Depp och Marlon Brando. Den kom 1994. Den där månaden var visst 19 år. Mycket hinner hända på 19 år. Ändå så känns det så kort. Just då.

Så där satt vi och käkade lunch. Min familj med hans familj. Pratade nutid och dåtid. Och framtid. Det var så naturligt och ändå så väldigt, väldigt olika. Vi får väl se om vi ses igen om en månad eller så.

flyktiga minnen

I vår haspade garderob i garaget står en grästrimmer. Gul, bensindriven och lite bortglömd. Oanvänd. Vi hade den i förra husets trädgård, men den ställdes undan när vi flyttade in i det vi numer kallar hemma och som har en annorlunda tomt, Det var för några år sedan som den ställdes där i garderoben, den som har en hasp som sitter väldigt högt för att inte barnen ska kunna öppna så lätt. Där har den alltså stått sedan dess. Lite bortglömd.

Idag fick den komma fram och se dagsljus. Jag skulle slå lite gräs som blivit kvar i trädgårdens ytterkanter, invid trappan och längs med sandlådan och fick för mig att det kunde vara kul att få väsnas en stund. Grästrimmern kom alltså fram. Lite sur och trilskande var den allt till en början och vägrade först att starta. Men samtidigt hade den ju längtat så efter frihet. Efter ljus. Och plötsligt gick den igång. Pigg och yster vill jag tro. Det kändes så i alla fall.

I en välbekant doft av förbränd tvåtaktsbensin gick jag där och trimmade och plötsligt försvann jag. Nästan helt. Det blev ett tidssprång till trettonårsåldern och Dalsland. Till ett barndomsbesök hos mormors bror. En enstöring som kom att leva med katt och som senare blev kallad Pettson av sin grannes dotter. Eller var det barnbarn? Jag minns inte vad vi gjorde som luktade på just detta vis, men något måste det ha varit. För det var där jag hamnade en stund och mindes. Jag mindes det där solbrända, skäggprydda ansiktet. Stränga, men snälla ögon. En segelbåt och kanske Dalslands minsta traktor. Hur vi gjorde pilbågar och åt rökt vänersik. Slipade yxor och diskuterade viktiga frågor. Paddlade kanot och såg på stjärnorna. Metade.

Ganska snart var jag dock tillbaka här hemma. Hann klippa en liten stund till och sedan fika. Rätt nöjd satt jag i en av trädgårdsstolarna, drack kaffe och diskuterade semesterplaner med min fru. Fullvuxen igen. Mormors bror vilar i kanten av en kyrkogård i skuggan av ett träd. Rätt tillfreds han också. Tror jag.